Ännu om forskare och digitalisering

I går kväll ordnades på Glaspalatset i Helsingfors ett intressant litet seminarium under rubriken Kolmas Digitorstai. Seminaret som behandlade webbmaterial ur användarperspektiv arrangerades av en bibliotekarienätverk. På seminariet presenterade Outi Hupaniittu projektet Forskarnas röst och digitalt material - Tutkijoiden ääni ja sähköiset aineistot och en del preliminära resultat och intryck av den första enkäten som riktade sig till kulturarvsorganisationerna.

Det visade sig att endast en minimal bråkdel (inte ens en handfull) av organisationerna gjorde planering eller beslut om digitalisering (val av material eller metoder eller metadata och sökfunktioner) tillsammans med forskarna. Däremot uppgav en majoritet att de beaktar "användningen" – inte alltså efterfrågan – som det viktigaste kriteriet vid val av material för digitalisering. Det betyder att personalen i allmänhet beslutar om vilka material som skall digitaliseras utgående dels från vad som används mycket för att skydda materialet och förenkla användningen, och kanske dels att man också försöker lyfta fram material som man tänker sig att kunde användas mer.

Hupaniittu sade att hon upplever att det största problemet kanske ändå är forskarna, som är ointresserade av problemställningen. Hon upplever att det på till exempel arkiven finns en genuin vilja och ett uppriktigt intresse att gå forskarna till mötes.

Det är trevligt om det är så. Samtidigt måste jag säga att jag själv känner till flera forskare och forskningsprojekt där man fått kalla handen från kulturarvsorganisationer. Till och med fall då forskare erbjudit material till arkiv som man inte tagit emot det, trots att det kunnat utnyttjas till att berika innehåll och utveckla tjänster.

Antingen vet forskare helt enkelt inte till vem man skall vända sig för att förhandla, eller så får man svaret att man måste komma med egen finansiering för digitaliseringen. Det är anmärkningsvärt att de bäst integrerade samarbetena som jag personligen känner till sorterar under publikationsverksamheter hos SLS och SKS (fi). De stora kulturarvsinstitutionerna satsar sina egna resurser på massdigitalisering, där forskarna inte på ett enkelt sätt kan påverka valet av material eller utvecklingen av funktionalitet. Det finns främst strukturella problem just vad gäller resursallokering.

Det handlar inte, som Hupaniittu så riktigt påpekar, om att det inte skulle finnas god vilja på vardera hållet. Men det finns ingenstans i dag stöd för forskare med goda idéer som vill skapa rika digitala resurser som också direkt skulle bidra till forskningen. Delvis beror det sannolikt på att digitaliseringsprocesserna är rigida och anpassade för massdigitalisering och metadatastrukturer som inte tjänar forskarnas syften. Om man vill gå forskarna till mötes måste man vara färdig att lägga om också arbetsprocesser och utveckla en hel del teknik på deras villkor. Drömsituationen skulle vara att det fanns budgetmedel vikt uttryckligen sådan verksamhet, som skulle betalas till arkiv, bibliotek och muséer öronmärkta för att användas bara för forskarnas behov och inte för massdigitalisering. För det är ändå inom dessa organisationer den bästa expertisen finns. Forskarnas handfallenhet beror inte sällan på att de helt enkelt inte vet hur de ska gå till väga.

Portfolio

I höstas lämnade jag in en ansökan om docentur till Helsingfors Universitet. Som det brukar för min del, har det strulat till sig. Denna gång var det inte (ännu) min lite okonventionella stil att skriva, som var problemet, utan att den ena granskaren hoppade av efter att ha fått veta vilket arvodet för den krävande uppgiften är (drygt 140 euro!). Jag kan inte annat än förstå hans protest. Det förklarar också varför en del utlåtanden jag sett haft så dålig kvalitet. Det är sannerligen en skamfläck för vårt Universitet. Hur kan man förvänta sig att forskningen skall hålla toppnivå, om granskningen värderas så lågt?

Till ansökan skulle man skriva en portfolio, dvs en löpande text där man presenterar de delar av ens cv man anser mest relevanta. Det fick mig att sammanfatta min vetenskapliga verksamhet, som trots att den kan verka splittrad har haft en gemensam nämnare, som jag nu fick en orsak att förklara.

Som en röd tråd genom alla mina projekt löper kultursemiotikens teori och begrepp, även om det för mig har varit mycket viktigt att skriva alla mina artiklar och böcker ett sådant sätt att de öppnar sig via enskilda människors liv och värderingar. Det har ibland varit mycket utmanande, eftersom den semiotiska teorin i sig själv är mycket abstrakt. Som period har jag hittills i huvudsak fokuserat på 1700-talet, som erbjuder mycket material till studier i hur betydelser uppstår och förändras. I min doktorsavhandling (Behagets betydelser. Döttrarnas edukation i det sena 1700-talets adelskultur. Tryckt version Gidlunds, 2005) har jag mest explicit gått in på den teoretiska grunden inom detta sätt att analysera kulturen. Metoden baserar sig främst på Juri Lotmans tänkande.

Eftersom jag började min forskning med just adelskulturen på 1990-talet visade det sig med all tydlighet att den på den tiden mycket populära sociologiska teorierna (Bourdieu och Habermas framför allt) inte alls är särskilt universella, utan mycket bundna till den borgerliga kulturen. Den sociala reproduktionen och de kulturella strukturer och mekanismer som fanns på 1700-talet följer en helt annorlunda logik och det var den jag först gav mig in på att försöka förstå och beskriva, och också lyckades med hjälp av att analysera kulturens grundstrukturer, dvs hur betydelser uppstår. I motsats vad som ofta påstås visade sig dessutom den semiotiska metoden erbjuda goda redskap att beskriva uttryckligen kulturell förändring.

Som ett naturligt led i denna kulturcentrerade forskning intresserade jag mig för litteraturen som ett element i kulturen. Den behöver dessutom ett medium, som under 1700-talet var antingen handskrivet eller tryckt. Jag har studerat brevskrivandet som edukativ metod, men också användningen av tryckt litteratur. Ur semiotisk synvinkel är det av mycket stor vikt att också beakta hur själva mediet påverkar budskapet, varför bokhistoria också blivit ett för mig intressant forskningsområde. Denna forskning har fört mig långt utanför adeln, genom undersökningar i bokkultur i synnerhet i Helsingfors under 1700-talet (se t ex ”Kirjanomistus kulttuurihistoriallisen tutkimuksen kohteena. Helsinkiläiset ja heidän kirjansa 1700-luvulla.” Kirjakulttuuri kaupungissa 1700-luvulla. SKS, 2009, som bäst under översättning till engelska) Genom studier i informationsförvaltning skaffade jag mig kompetens att arbeta bland annat med gamla böcker och att konstruera databaser, och under arbetet med databasen Henrik, som jag planerade i början av 2000-talet, fick jag ett gott nätverk till inhemska bokhistoriker, som 2010 utmynnade i medlemskap i organisationskommittén för den 18 världskonferensen för den internationella bokhistoriska organisationen SHARP i Helsingfors med temat Book History from Below.

Mediets betydelse för kulturen är ett område som dessutom är mycket aktuellt och som jag också intresserat mig för under de senare åren, närmare bestämt hur den digitala kulturen påverkar historieforskningen (fi). Ämnet är mycket viktigt och jag uppskattar särskilt Luke Tredinnicks och Clay Shirkys verk om ämnet. Jag hoppas att i framtiden också kunna både forska i och undervisa om dessa saker. Den digitala världen påverkar både kulturen och forskningen på ett mycket genomgripande sätt eftersom många saker förändras då frågor kring auktoritet och integritet (i betydelsen trovärdighet) aktualiseras.

Ett annat spår min forskning fört mig in på har varit det stadshistoriska. Jag fokuserat bland annat på konstruktionen av det urbana rummets betydelser. Min andra (Fredrik Granatenhjelm. En man och hans minne, 2008) och tredje monografi (Affärer, allianser, anseende. Konsten att tillhöra eliten i Helsingfors ca 1740-1820, 2010) behandlar staden Helsingfors, eftersom jag efter adelsforskningen ville ta ett steg utanför den mycket egenartade och exklusiva adelskulturen. Jag har då behandlat hur sociala strukturer fungerade i staden, vilka strategier man under perioden 1740–1820 kunde använda för att tillförskansa sig social status i staden och hur frågor om heder och identitet påverkade människors liv. Till strategier för ökad status hörde nätverksbyggen, affärer och akademiska studier. Jag har också i dessa böcker utgått från historiska personer för att illustrera olika strategier och resonemang kring heder och tillhörighet. På det sättet har jag knutit an till dels en gammal kulturhistorisk tradition (t ex Gunnar Suolahti eller Kaarlo Wirilander), dels till den modernare annalesskolans kanske mer antropologiska historiesyn (jag uppskattar mycket Peter Burkes forskning).

Det framstod emellertid tydligt att man borde kunna utvidga källmaterialet och perspektivet för att kunna få syn på den stora fästningsbyggets (Sveaborg) påverkan i staden Helsingfors. Jag har varit mycket glad över att få vara med på ett hörn med att planera det av Panu Pulma ledda och av Finlands Akademi finansierade forskningsprojektet som fokuserar på dessa frågor. Vi arbetar för att också åstadkomma nya digitala resurser för forskningen i detta ämne. Arbetet inom Helsingfors stads historiekommitté har också varit en intressant uppgift som gällt just stadens historia under olika perioder.

För mig har det varit mycket viktigt att trots mitt intresse för kulturteori skriva historia på ett levande och medryckande sätt, som kan ge läsarna insikter om både det förgångna och om vår egen tid och kultur. Därför ville jag också ge ut min senaste bok på ett kommersiellt förlag. Det var för mig en viktig utmaning att kunna skriva seriös vetenskap och presentera forskningsresultat på ett sätt som är begripligt och tilltalande också för allmänheten.

Universitetsbiblioteket som blev Nationalbibliotek

Det finns just nu, under de föregående och kommande fem åren, minst, en potentiell risk för förvirring bland forskande bibliotekskunder i Finland. Sedan vårt universitet grundades 1640 har det funnits biblioteksverksamhet i samband med undervisningen och forskningen. Sedan 1600-talet har man samlat pliktexemplar av allt som utgivits. Åbo brand 1827 förstörde tyvärr i praktiken hela samlingen, som inkluderade bland annat en hel del unika böcker som var krigsbyte från det trettioåriga kriget och senare inkomna verkliga rariteter som donerats av olika personer.

Efter branden flyttade både biblioteket och universitetet till den nya huvudstaden Helsingfors. Biblioteket verkade först i senatens lokaler tills Engels superba biblioteksbyggnad blev färdig på 1840-talet. Samlingarna påverkades förstås av de dramatiska händelserna. Samlingarna från svenska tiden är långt i från kompletta, medan verkliga skatter donerats från Ryssland.

Biblioteket gick länge under namnet Helsingfors Universitetsbibliotek (HUB), trots att det i praktiken var ett nationalbibliotek. Den rollen fick biblioteket formellt först 1997. Det innebar att man fick en tydlig uppgift att betjäna alla bibliotekssektorer.

På 2000-talet ville man sedan klargöra administrationen och 2006 döptes hela institutionen om till Nationalbiblioteket. I samma veva har Helsingfors Universitet grundat ett eget nytt bibliotek, Helsingfors Universitetsbibliotek, genom att sammanslå Studentbiblioteket (som ursprungligen ägdes av Studentkåren) med alla institutions- och kampusbibliotek. Nu byggs en fin ny byggnad i centrum av Helsingfors för ändamålet. Man kan följa med arbetet via planeraren Nicola Nykopps blogg (fi.)

Jag är övertygad om att det hela kommer att bli mycket fint och jag vet att studenterna mycket kommer att uppskatta de centraliserade samlingarna. Men som informatiker ställer jag mig lite frågande till hur universitetets personal skall klara sig utan sina närbibliotek. Troligen kommer det igen att uppstå allt fler inofficiella okatalogiserade – och därmed svårtillgängliga – samlingar på institutionerna. Christina Pikas menar att dylika omorganisationer inte ger inbesparingar, men vissa tjänster kan utvecklas bättre. Själv tror jag hårt på att hålla informatikerna så nära den specialiserade verksamheten som möjligt, för bästa möjliga kunskapsförvaltning.

Men nu måste man alltså verkligen lära sig att hålla reda på vad som är vilket bibliotek. Nationalbiblioteket hör dessutom fortfarande också till Helsingfors Universitet. Det är ett arrangemang som förordas i en färsk evaluering. Jag kan också understöda tanken, men det borde absolut finnas mycket mer forskningssamarbete mellan Nationalbiblioteket och Universtitetet. Bokhistoria är i dag ett extremt splittrat fält och Nationalbiblioteket borde absolut fungera mer målmedvetet som en sammanförande kraft. Man borde också vara färdig att satsa mycket mer resurser på forskning i de egna samlingarna och integrerat samarbete med forskare, digitaliseringsverksamhet och bibliotekarier. Som en del av Universitetet borde alla förutsättningar finnas att också betjäna forskare ännu mer flexibelt också vad gäller digitalisering och produktion av digitala tjänster.

I evalueringen påtalas också att man kraftigare borde koordinera och strukturera sitt arbete både internt och externt. Utvärderarna avser främst arbetet med bibliotekssektorerna och samarbetet med övriga kulturarvsorganisationer gällande till exempel långsiktigt digitalt bevarande. Jag är lite förvånad över att man inte diskuterar innebörden av att Nationalbiblioteket är ett forskningsbibliotek och föreslår mer åtgärder kring detta. Särskilt som de utländska värderarna (Gunnar Sahlin och Wim van Drimmelen) båda basar för bibliotek där man satsat på bokhistoria.

Det är otroligt synd (och mycket problematiskt) att digitalisering så ofta diskuteras som en industriell eller mekanisk process, helt frikopplad från forskningsprocesserna. Får nästan lust att säga: "Herregud, det är ju ändå 2011!" Varenda kotte borde förstå att man måste ta ställning också till hur den digitala informationen ska struktureras och att det är extremt krävande och för forskningen centrala frågor, varför forskarna borde vara med i arbetet. Hela vägen.

Jag skriver detta väl medveten om att det finns ett mycket fint projekt (länkar inte till NB:s sidor eftersom där bara står på finska om projektet). Men jag önskar att fler dylika digitaliseringsprojekt skulle tillkomma, utan finansieringsproblem.

Identitetiologi

Åsiktscementering är ett vanligt fenomen som starkt präglar vår tid. De som läst informationsvetenskap eller till vardags brottas med upplysnings- eller informationsverksamhet av olika slag känner företeelsen bra. I nittionio fall av hundra lämnar ett för den tänkta mottagaren ointressant eller olämpligt budskap, hur välformulerat eller sanningsenligt det än är, inte det minsta spår i världsåskådningen eller självuppfattningen. Då världen är så full av budskap som den är i dag, är det väldigt lätt att gräva ner sig i sin egen åsikt och sålla bland alla meddelanden så att man tar till sig bara sådan information som stärker ens uppfattning om en själv och omvärlden. Att ändra uppfattning i en sak är ofta mycket svårt. Det kräver mycket psykologisk ansträngning och intellektuell energi. Lättare att gå på känsla.

Då det gäller politik handlar det om känslor, om vem man identifierar sig med, hurdan man vill vara. Fakta har beklämmande sällan något med saken att göra. Det är min teori. Politisk identitet och röstningsbeteende handlar numera sällan ens om intressebevakning eller egentliga sakfrågor. Åsiktsskillnaderna inom partierna är i allt fler frågor större än mellan dem. Tänk bara hur ofta ni hört någon säga: "ja, han/hon är nog en bra typ, men det är ju fel parti" och "det är ju ingen skillnad mellan partierna numera". De två påståendena är väl ändå i motsats till varandra? Man väljer parti enligt identifikation, det tror jag stämmer för väldigt många.

Vilka är då idealbilderna, gruppen man vill tillhöra? Så här ser jag det:

Samlingspartiet: vi är vinnarna, de vackra och rika. Även om jag inte är det just nu, kommer jag att bli sådan snart, eftersom jag är min egen lyckas smed. För att jag är smartare blir jag genom hårt arbete förmögen och välmående.

Sannfinländarna: vi är förlorarna, som drabbats av orättvisor och lurats av eliten. Inga av mina svårigheter är mitt eget fel utan allt beror på samhället/invandrarna/beslutsfattarna/minoriteterna/EU/storföretagen ... (fyll i lämplig syndabock).

Svenska folkpartiet: vi är de utsatta, som måste kämpa tillsammans. Jag är tolerant och liberal och jag tror på att ett språkparti är den enda lösningen att försvara min livsstil och tjänster på svenska. Framförallt är det tryggare att kämpa tillsammans, även om det strategiskt sett vore avsevärt mycket bättre att infiltrera sig i andra partier och påverka saker redan i mycket tidiga beredningsskeden i alla partier.

Kristdemokraterna: vi är de som står upp för den kristna moralen. Jag är upprörd av att samhället utvecklas enligt nya värderingar som hotar traditionella beprövade trygga traditioner som bygger på respekt för andra och auktoriteter. Jag känner mig hotad av värdenihilism och ett kallt samhälle där människan lämnas ensam. Vi måste ta hand om varandra och följa gemensamma regler på alla livsområden. Det skapar lugn och ordning.

De gröna: vi är de intelligenta idealisterna. Jag är rationell och har en stark moral. Pengar är ett verktyg inte en målsättning. Jag är ärlig och tänker långsiktigt och handlar etiskt. Jag kommer aldrig att bli accepterad av alla, eftersom jag är för radikal och okonventionell. Det passar mig bra att vara udda och provokativ.

Centerpartiet: vi är de enda riktiga finländarna med en lång historia i det traditionella finska samhället. Jag förstår vikten av att se hela landet som en helhet och kan beakta och respektera också regionernas och landsbygdens behov, för det är det sanna, äkta Finland. Jag kan förstå och tolerera både höger- och vänsterpolitiker, men det viktiga är att man förstår vikten av den gamla finska livsstilen och samhällsstrukturerna.

Socialdemokraterna: vi är det traditionella arbetarpartiet, som skapat och garanterar välfärdssamhället. Eftersom jag främst ser mig själv som arbetstagare också i framtiden, måste jag stöda arbetarrörelsen. I och med globaliseringen har tyvärr internationalismen erövrats av högern och kapitalisterna, så numera måste jag försvara Finland mot för mycket utländska kontakter och inflytande. Eftersom vi i princip uppnått alla våra målsättningar, är politiken i dag mest ett sätt att försäkra att storföretagen inte får för mycket att säga till om.

Vänsterförbundet: vi försvarar de utsatta. Jag hör till dem som anser att samhället är mycket orättvist. Alla människor måste vara lika värda och det måste återspeglas i de ekonomiska realiteterna.

Från upplysning till renässans

Renässansen är populär. Den ger över hundra miljoner träffar på Google, jämfört med upplysningens futtiga 20 miljoner. Senaste höst utgavs en rapport av ett vises råd för digitalisering av kulturarvet i EU som bar namnet "The New Renaissance". Också i den finländska riksdagens framtidsplaner figurerar renässansens Florens som ett exempel på ett kreativt samhälle.

Upplysningens alltomfattande hyperrationella världsbild krackelerade under 1900-talet. Med ökande informationsmängder och allt fler synliga kulturer och subkulturer i den digitala världen har vi blivit tvungna att resignera. Det är omöjligt att veta allt, kategorisera allt, förklara allt. Upplysningen – och ganska intressant nog också romantiken – har fått träda tillbaka. De fungerar inte bra som tankestrukturer för att greppa den digitaliserade världen. I dag måste man finna sig i att inte ha koll på all information, det måste räcka med den relevanta informationen. Eller kanske den mest relevanta.

Vi genomlever en skarp brytning i kulturen och samhället. Jämförelsen med renässansen känns därför rätt. Vi ser hur gammal kultur återaktiveras och återanvänds i digital form. Den föds på nytt, tar nya former och föder nya insikter och nya tankar. Liksom de nya små bärbara böckerna spred gamla idéer under renässansen, sprider webben och de små bärbara datorerna i dag kultur och tankar på ett dramatiskt nytt sätt, med ny kraft. Det är denna kraft man inom EU hoppas skall driva fram också ekonomiskt välstånd i den allt hårdnande globala konkurrensen.

Mot den här bakgrunden är det helt logiskt att jag allt oftare stött på och också själv odlat resonemang där avgränsning och urval ses som fördelar, där man förr skyltat med att vara "heltäckande". En adekvat förändring av målsättningar, tänker jag. Men hur detta påverkar forskningen blir lite intressant att se. Framtidens forskare kanske blir allt mer good enough-forskare? Måste också forskarna få en allt större tolerans för osäkerhet? I stället för att entydigt bevisa sanningen, kanske vi allt mer kommer att fokusera på argumentationens kvalitet.

Vanligt valdravel

Efter gårdagens stora finska "valdebatt" undrar jag verkligen över att man inte lärt sig: varför tycker producenterna av dessa program att de ska göra reality tv? Resultatet är otrivsam stämning, dålig ljudkvalitet, röriga bilder och dåliga kameravinklar och politiker som omedelbart på grund av konstellationen faller in i sina tradiga monologer. Snälla Yle: ge oss något vi inte kan se i verkligheten på de hundratals valtillställningar som annars också ordnas.

Ta bort publiken. Rada inte upp partiledarna som höns på en pinne, så att de inte kan tala till varandra. Försök skapa dialog i stället för att låta politikerna predika. Eftersom de flesta av dem inte själva kan det, borde diskussionsledarna hjälpa: be om kommentarer och understöd resonemang av de andra: "Ja, minister Katainen, vad anser ni om förslaget Timo Soini nyss gjorde ...?". Att deltagarna tillåts hacka på varandra är inte äkta dialog. Nu försöker man hålla en strikt tidtabell med kadaverdisciplin, det viktigaste verkar vara att mäta att alla får tillräckligt många sekunder att predika. Att publiken närvarar bidrar till fenomenet.

Om man inte vill återgå till sjuttiotalets studiodebatter, utan tänka moderna koncept, kunde man hellre tänka Min morgon och Strömsö. Försök skapa en mer intim och avslappnad stämning, där politikerna faktiskt kunde diskutera mer öppet och problemorienterat. Att till vilket pris som helst försöka pressa ja/nej-svar är slöseri av tid, tycker jag. Försök i stället avslöja värderingar, resonemang och argumentation bakom de olika ställningstagandena. Hur eller varför frågor är mycket mer givande. Att tvinga fram svartvita uttalanden bara gynnar populism.

Jag tror att man nog är verkligen proffsig på Yle, varför det är ganska häpnadsväckande att man gör så här dåliga politiska program. Just nu, när det vore särskilt viktigt att få lite kvalitet på diskussionen och inte låta en massa dumheter passera som sanningar.

Morgon i Helsingfors

Morgonen i en stad har sin särskilda charm. Den nya dagen är full av förväntningar och åtaganden, människor som går genom staden till skolor, studier, arbete eller kanske för att handla eller träffa någon. I Helsingfors präglas morgonen av den fuktiga havsluften, vinden och framför allt den enorma ljusa himlen som spänner över staden.

Mina morgonpromenader genom Helsingfors centrum är för mig vandringar i stadens historia. Då jag traskar genom Kajsaniemiparken mot Kronohagen eller över Långa bron till Hagnäs, går tankarna till den svenska tidens Helsingfors. Redan då var Kajsaniemi grönt, till skillnad från den karga och bergiga Kronohagen. Området hette då Edbomska plantagen. I parken finns ännu i dag ett minne från den tiden, den hemlighetsfulla namnlösa Frimurarens grav. I den ligger Fredrik Granatenhjelm, välgöraren och artilleriofficeren, som bodde strax söder om den nuvarande parken. Trähuset han bott i var ett av stadens äldsta, då det revs i slutet av 1800-talet.

Ibland vandrar jag över Senatstorget. Det är ett av världens vackraste torg, tror jag. Här står Finlands favoritkejsare Alexander II, omgiven av Staten, Universitetet och Kyrkan. Det är den bildade borgerlighetens rum, tjänstemännens högtidliga borgar, maktens torg. Majestätiskt och monumentalt. Detta är den ursprungliga nationalismen, inspirerad av stora patriotiska tankar, som stolt och utan bävan anspelade på både det klassiska europeiska kulturarvet och på kejsardömets huvudstad S:t Petersburg. Här är morgonhimlen som störst och vackrast när solen stiger över Statsrådsborgen. Inga höga byggnader skymmer solstrålarna som först träffar Storkyrkans kupoler.

Numera går jag också ofta genom Esplanadparken, där jag passerar Runeberg. Med nationalskaldens självmedvetenhet poserar han mitt i parken. Jag brukar gå bakom honom och se hur han blickar mot Kapellet och Havis Amanda. Det här är en annan fosterländskhet. Här i kvarteren har författare och konstnärer huserat, med en annorlunda kulturell borgerlighet. Senare i tid, på sitt sätt mindre högtravande och mer avspänd, men samtidigt med ett stort patos. Stora känslor finns också på denna plats. Romantiska, med nya tankar om fosterlandet, dess folk och natur. Den nationella särarten blev intressantare här, trots att staden fortfarande var kosmopolitisk, liksom konsten. Längs Esplanaderna samsas i dag nyrenässans, nationalromantik, empire och modernism.

Men ljuset är så exceptionellt fint om morgnarna i min stad. Fastän det finns moln på himlen lyser havet upp dem när de rusar över himlen. Jag undrar vad vi lämnar efter oss, vår generation, i denna stad.

Kulturkompetens högt i kurs

Riksdagens framtidsutskott har beställt en publikation av innovationsprofessorn Antti Hautamäki och forskaren Kaisa Oksanen från Jyväskylä. Texten finns tillsvidare på finska Tulevaisuuden kulttuuriosaajat – Näkökulmia moderniin elämään ja työhön. Den behandlar betydelsen av kulturkompetens i framtiden.

I utskottets förord lyfter man särskilt fram behovet av allmänbildning. Denna allmänbildning inkluderar inte endast fakta, utan också en förståelse för värderingar. Man föreslår därför att kunskaper i kultur och historia bör betonas i grundutbildningen. Bland de allra viktigaste värderingarna och kompetenserna finns öppenhet och en förmåga till kommunikation. Likaså krävs modernt ledarskap och empowerment. Det ålderdomliga hierarkiska ledarskapet som omhuldas på många håll, dolt eller öppet, hör enligt utskottet till det förflutna, industriella samhället. I dagens värld, där handelsvaran är tjänster eller andra immateriella produkter, måste man ge upp tanken på total kontroll eller mätbarhet. Värde är inte alltid mätbart, det är något man måste lära sig att leva med. I morgondagens Finland opererar man allt mer med verksamhet som kräver kreativitet och förtroende för medarbetarna.

Det känns trevligt att läsa dylikt i ett politiskt papper i vårt land. Man vågar kanske till och med skönja ett slut på den patetiska taylorism man sysslar med på många håll.

Själva texten utgår från alla tänkbara och otänkbara tänkare som sysslat med modernism och postmodernism och är bitvis inspirerande. Ändå känns användningen av metropol-begreppet påklistrat och emellanåt blir texten en nästan outhärdlig räcka av floskler om nätverk och kreativitet.

Ett konkret och glädjande råd är att man framför allt bör vara inkluderande vad gäller olika kulturer och traditioner. På det området har vi ju faktiskt redan ett konkret projekt på gång, nämligen det Mångkulturella feståret. I stället för att skala bort kristna traditioner i skolorna kan man gå in för att fira många fester från olika håll av världen. Vad är roligare än det?

Några frågor till twittereliten

Det är inte många veckor sedan filosofen Hannes Nykänen i finlandssvensk radio läste lusen av akademiska humanister för att inte ta sin plats i den offentliga debatten. Egentligen handlade det väl om att erbjuda välunderbyggd samtids- och samhällskritik. Stora delar av vårt samhälle styrs uppenbarligen av värderingar som verkligen borde synas i sömmarna. Resultat- och nyttotänkandet har gjort samhället historielöst och på många sätt omänskligt. Bildningen har tappat sitt egenvärde till förmån för specialisering och resultatorientering.

Kritikerrollen har i många samhällen burits av kretsar som kallats intellektuella. De har ofta bestått av bildade kreativa personer som förmått ta fram nya synvinklar och idéer. De har lyft fram frågor om värderingar, frågor om rättvisa och sanning. Ofta har de förmedlat sina tankar genom konst eller litteratur, ibland också genom politisk aktivism. Till exempel till sjuttiotalets vänsterrörelse hör de intellektuella vänsterpolitikerna, som med stor indignation talade om mänskliga rättigheter i ett globalt perspektiv. Ett omutligt engagemang för mänsklig värdighet för alla människor. Respekt, tolerans och rättvisa, må vara i delvis ohållbara ideologiska förpackningar. Det finns en del sådana personer som fortfarande är aktiva. Jag känner stor respekt inför dem. De har det som på engelska kallas zeal.

I grunden finns en vilja att respektera människan och att vilja förändra samhället mot det bättre. Jag har en liten känsla av att dessa gamla traditioner och värderingar nu tagit en ny form och kommit in köksvägen. För vad talar man om bland twittereliten? Jo, om frihet och respekt, om gott ledarskap, tolerans, om rättvisa och öppenhet …

Men är denna diskussion och förändringsvilja helt opolitisk? Eller lyckas man göra en intellektuell avledningsmanöver genom att helt föra debatten på individnivå i stället på för samhällsnivå? Hur mycket handlar #prataomdet om politik? Är det så att dagens intellektuella finns i webbeliten, som inte drar sig för att moralisera (i positiv mening)?

Jag tycker själv att diskussionen faktiskt väldigt ofta präglas av traditionellt "intellektuella" teman. Samtidigt saknas den gamla akademiska bildningen i debatten, man är helt osannolikt historielös. Webben lever något farligt med ett mycket kort mannaminne. Man lever i nuet. Det som hände för ett år sedan år ointressant, det som hände för tio år sedan fullständigt irrelevant. För att inte tala om det som hände för hundra år sedan. Och ändå beror precis allt i dag på hur det som hände innan gick till och slutade. Man riskerar att missa mycket om man inte håller i minnet att det funnits alternativ; att alla system, program, tjänster etc är följder av mängder av medvetna val och en massa slump. Rävarna vet och kan ju detta, de har följt med, men de återknyter inte särskilt ofta.

Och så måste jag ge Nykänen rätt: akademiska humanister är olovligt tysta, diskuterar för sig i egna forum. Vad är orsak och vad är verkan? Varför anses det inte självklart att man läst klassisk litteratur längre, eller man vet något om bildkonst eller klassisk musik? Om man inte förväntas vara bildad, kan man också ställa sig upp och kalla julen ett svenskt fornminne som bör beskyddas utan att skämmas. Eller kalla modern konst för onödig. Så korkade saker borde man inte täckas säga. Varför har vi skapat en sådant samhälle där man kan göra sådant?