Morgon i Helsingfors

Morgonen i en stad har sin särskilda charm. Den nya dagen är full av förväntningar och åtaganden, människor som går genom staden till skolor, studier, arbete eller kanske för att handla eller träffa någon. I Helsingfors präglas morgonen av den fuktiga havsluften, vinden och framför allt den enorma ljusa himlen som spänner över staden.

Mina morgonpromenader genom Helsingfors centrum är för mig vandringar i stadens historia. Då jag traskar genom Kajsaniemiparken mot Kronohagen eller över Långa bron till Hagnäs, går tankarna till den svenska tidens Helsingfors. Redan då var Kajsaniemi grönt, till skillnad från den karga och bergiga Kronohagen. Området hette då Edbomska plantagen. I parken finns ännu i dag ett minne från den tiden, den hemlighetsfulla namnlösa Frimurarens grav. I den ligger Fredrik Granatenhjelm, välgöraren och artilleriofficeren, som bodde strax söder om den nuvarande parken. Trähuset han bott i var ett av stadens äldsta, då det revs i slutet av 1800-talet.

Ibland vandrar jag över Senatstorget. Det är ett av världens vackraste torg, tror jag. Här står Finlands favoritkejsare Alexander II, omgiven av Staten, Universitetet och Kyrkan. Det är den bildade borgerlighetens rum, tjänstemännens högtidliga borgar, maktens torg. Majestätiskt och monumentalt. Detta är den ursprungliga nationalismen, inspirerad av stora patriotiska tankar, som stolt och utan bävan anspelade på både det klassiska europeiska kulturarvet och på kejsardömets huvudstad S:t Petersburg. Här är morgonhimlen som störst och vackrast när solen stiger över Statsrådsborgen. Inga höga byggnader skymmer solstrålarna som först träffar Storkyrkans kupoler.

Numera går jag också ofta genom Esplanadparken, där jag passerar Runeberg. Med nationalskaldens självmedvetenhet poserar han mitt i parken. Jag brukar gå bakom honom och se hur han blickar mot Kapellet och Havis Amanda. Det här är en annan fosterländskhet. Här i kvarteren har författare och konstnärer huserat, med en annorlunda kulturell borgerlighet. Senare i tid, på sitt sätt mindre högtravande och mer avspänd, men samtidigt med ett stort patos. Stora känslor finns också på denna plats. Romantiska, med nya tankar om fosterlandet, dess folk och natur. Den nationella särarten blev intressantare här, trots att staden fortfarande var kosmopolitisk, liksom konsten. Längs Esplanaderna samsas i dag nyrenässans, nationalromantik, empire och modernism.

Men ljuset är så exceptionellt fint om morgnarna i min stad. Fastän det finns moln på himlen lyser havet upp dem när de rusar över himlen. Jag undrar vad vi lämnar efter oss, vår generation, i denna stad.