Universitetsbiblioteket som blev Nationalbibliotek

Det finns just nu, under de föregående och kommande fem åren, minst, en potentiell risk för förvirring bland forskande bibliotekskunder i Finland. Sedan vårt universitet grundades 1640 har det funnits biblioteksverksamhet i samband med undervisningen och forskningen. Sedan 1600-talet har man samlat pliktexemplar av allt som utgivits. Åbo brand 1827 förstörde tyvärr i praktiken hela samlingen, som inkluderade bland annat en hel del unika böcker som var krigsbyte från det trettioåriga kriget och senare inkomna verkliga rariteter som donerats av olika personer.

Efter branden flyttade både biblioteket och universitetet till den nya huvudstaden Helsingfors. Biblioteket verkade först i senatens lokaler tills Engels superba biblioteksbyggnad blev färdig på 1840-talet. Samlingarna påverkades förstås av de dramatiska händelserna. Samlingarna från svenska tiden är långt i från kompletta, medan verkliga skatter donerats från Ryssland.

Biblioteket gick länge under namnet Helsingfors Universitetsbibliotek (HUB), trots att det i praktiken var ett nationalbibliotek. Den rollen fick biblioteket formellt först 1997. Det innebar att man fick en tydlig uppgift att betjäna alla bibliotekssektorer.

På 2000-talet ville man sedan klargöra administrationen och 2006 döptes hela institutionen om till Nationalbiblioteket. I samma veva har Helsingfors Universitet grundat ett eget nytt bibliotek, Helsingfors Universitetsbibliotek, genom att sammanslå Studentbiblioteket (som ursprungligen ägdes av Studentkåren) med alla institutions- och kampusbibliotek. Nu byggs en fin ny byggnad i centrum av Helsingfors för ändamålet. Man kan följa med arbetet via planeraren Nicola Nykopps blogg (fi.)

Jag är övertygad om att det hela kommer att bli mycket fint och jag vet att studenterna mycket kommer att uppskatta de centraliserade samlingarna. Men som informatiker ställer jag mig lite frågande till hur universitetets personal skall klara sig utan sina närbibliotek. Troligen kommer det igen att uppstå allt fler inofficiella okatalogiserade – och därmed svårtillgängliga – samlingar på institutionerna. Christina Pikas menar att dylika omorganisationer inte ger inbesparingar, men vissa tjänster kan utvecklas bättre. Själv tror jag hårt på att hålla informatikerna så nära den specialiserade verksamheten som möjligt, för bästa möjliga kunskapsförvaltning.

Men nu måste man alltså verkligen lära sig att hålla reda på vad som är vilket bibliotek. Nationalbiblioteket hör dessutom fortfarande också till Helsingfors Universitet. Det är ett arrangemang som förordas i en färsk evaluering. Jag kan också understöda tanken, men det borde absolut finnas mycket mer forskningssamarbete mellan Nationalbiblioteket och Universtitetet. Bokhistoria är i dag ett extremt splittrat fält och Nationalbiblioteket borde absolut fungera mer målmedvetet som en sammanförande kraft. Man borde också vara färdig att satsa mycket mer resurser på forskning i de egna samlingarna och integrerat samarbete med forskare, digitaliseringsverksamhet och bibliotekarier. Som en del av Universitetet borde alla förutsättningar finnas att också betjäna forskare ännu mer flexibelt också vad gäller digitalisering och produktion av digitala tjänster.

I evalueringen påtalas också att man kraftigare borde koordinera och strukturera sitt arbete både internt och externt. Utvärderarna avser främst arbetet med bibliotekssektorerna och samarbetet med övriga kulturarvsorganisationer gällande till exempel långsiktigt digitalt bevarande. Jag är lite förvånad över att man inte diskuterar innebörden av att Nationalbiblioteket är ett forskningsbibliotek och föreslår mer åtgärder kring detta. Särskilt som de utländska värderarna (Gunnar Sahlin och Wim van Drimmelen) båda basar för bibliotek där man satsat på bokhistoria.

Det är otroligt synd (och mycket problematiskt) att digitalisering så ofta diskuteras som en industriell eller mekanisk process, helt frikopplad från forskningsprocesserna. Får nästan lust att säga: "Herregud, det är ju ändå 2011!" Varenda kotte borde förstå att man måste ta ställning också till hur den digitala informationen ska struktureras och att det är extremt krävande och för forskningen centrala frågor, varför forskarna borde vara med i arbetet. Hela vägen.

Jag skriver detta väl medveten om att det finns ett mycket fint projekt (länkar inte till NB:s sidor eftersom där bara står på finska om projektet). Men jag önskar att fler dylika digitaliseringsprojekt skulle tillkomma, utan finansieringsproblem.