Identitetiologi

Åsiktscementering är ett vanligt fenomen som starkt präglar vår tid. De som läst informationsvetenskap eller till vardags brottas med upplysnings- eller informationsverksamhet av olika slag känner företeelsen bra. I nittionio fall av hundra lämnar ett för den tänkta mottagaren ointressant eller olämpligt budskap, hur välformulerat eller sanningsenligt det än är, inte det minsta spår i världsåskådningen eller självuppfattningen. Då världen är så full av budskap som den är i dag, är det väldigt lätt att gräva ner sig i sin egen åsikt och sålla bland alla meddelanden så att man tar till sig bara sådan information som stärker ens uppfattning om en själv och omvärlden. Att ändra uppfattning i en sak är ofta mycket svårt. Det kräver mycket psykologisk ansträngning och intellektuell energi. Lättare att gå på känsla.

Då det gäller politik handlar det om känslor, om vem man identifierar sig med, hurdan man vill vara. Fakta har beklämmande sällan något med saken att göra. Det är min teori. Politisk identitet och röstningsbeteende handlar numera sällan ens om intressebevakning eller egentliga sakfrågor. Åsiktsskillnaderna inom partierna är i allt fler frågor större än mellan dem. Tänk bara hur ofta ni hört någon säga: "ja, han/hon är nog en bra typ, men det är ju fel parti" och "det är ju ingen skillnad mellan partierna numera". De två påståendena är väl ändå i motsats till varandra? Man väljer parti enligt identifikation, det tror jag stämmer för väldigt många.

Vilka är då idealbilderna, gruppen man vill tillhöra? Så här ser jag det:

Samlingspartiet: vi är vinnarna, de vackra och rika. Även om jag inte är det just nu, kommer jag att bli sådan snart, eftersom jag är min egen lyckas smed. För att jag är smartare blir jag genom hårt arbete förmögen och välmående.

Sannfinländarna: vi är förlorarna, som drabbats av orättvisor och lurats av eliten. Inga av mina svårigheter är mitt eget fel utan allt beror på samhället/invandrarna/beslutsfattarna/minoriteterna/EU/storföretagen ... (fyll i lämplig syndabock).

Svenska folkpartiet: vi är de utsatta, som måste kämpa tillsammans. Jag är tolerant och liberal och jag tror på att ett språkparti är den enda lösningen att försvara min livsstil och tjänster på svenska. Framförallt är det tryggare att kämpa tillsammans, även om det strategiskt sett vore avsevärt mycket bättre att infiltrera sig i andra partier och påverka saker redan i mycket tidiga beredningsskeden i alla partier.

Kristdemokraterna: vi är de som står upp för den kristna moralen. Jag är upprörd av att samhället utvecklas enligt nya värderingar som hotar traditionella beprövade trygga traditioner som bygger på respekt för andra och auktoriteter. Jag känner mig hotad av värdenihilism och ett kallt samhälle där människan lämnas ensam. Vi måste ta hand om varandra och följa gemensamma regler på alla livsområden. Det skapar lugn och ordning.

De gröna: vi är de intelligenta idealisterna. Jag är rationell och har en stark moral. Pengar är ett verktyg inte en målsättning. Jag är ärlig och tänker långsiktigt och handlar etiskt. Jag kommer aldrig att bli accepterad av alla, eftersom jag är för radikal och okonventionell. Det passar mig bra att vara udda och provokativ.

Centerpartiet: vi är de enda riktiga finländarna med en lång historia i det traditionella finska samhället. Jag förstår vikten av att se hela landet som en helhet och kan beakta och respektera också regionernas och landsbygdens behov, för det är det sanna, äkta Finland. Jag kan förstå och tolerera både höger- och vänsterpolitiker, men det viktiga är att man förstår vikten av den gamla finska livsstilen och samhällsstrukturerna.

Socialdemokraterna: vi är det traditionella arbetarpartiet, som skapat och garanterar välfärdssamhället. Eftersom jag främst ser mig själv som arbetstagare också i framtiden, måste jag stöda arbetarrörelsen. I och med globaliseringen har tyvärr internationalismen erövrats av högern och kapitalisterna, så numera måste jag försvara Finland mot för mycket utländska kontakter och inflytande. Eftersom vi i princip uppnått alla våra målsättningar, är politiken i dag mest ett sätt att försäkra att storföretagen inte får för mycket att säga till om.

Vänsterförbundet: vi försvarar de utsatta. Jag hör till dem som anser att samhället är mycket orättvist. Alla människor måste vara lika värda och det måste återspeglas i de ekonomiska realiteterna.