Ännu om forskare och digitalisering

I går kväll ordnades på Glaspalatset i Helsingfors ett intressant litet seminarium under rubriken Kolmas Digitorstai. Seminaret som behandlade webbmaterial ur användarperspektiv arrangerades av en bibliotekarienätverk. På seminariet presenterade Outi Hupaniittu projektet Forskarnas röst och digitalt material - Tutkijoiden ääni ja sähköiset aineistot och en del preliminära resultat och intryck av den första enkäten som riktade sig till kulturarvsorganisationerna.

Det visade sig att endast en minimal bråkdel (inte ens en handfull) av organisationerna gjorde planering eller beslut om digitalisering (val av material eller metoder eller metadata och sökfunktioner) tillsammans med forskarna. Däremot uppgav en majoritet att de beaktar "användningen" – inte alltså efterfrågan – som det viktigaste kriteriet vid val av material för digitalisering. Det betyder att personalen i allmänhet beslutar om vilka material som skall digitaliseras utgående dels från vad som används mycket för att skydda materialet och förenkla användningen, och kanske dels att man också försöker lyfta fram material som man tänker sig att kunde användas mer.

Hupaniittu sade att hon upplever att det största problemet kanske ändå är forskarna, som är ointresserade av problemställningen. Hon upplever att det på till exempel arkiven finns en genuin vilja och ett uppriktigt intresse att gå forskarna till mötes.

Det är trevligt om det är så. Samtidigt måste jag säga att jag själv känner till flera forskare och forskningsprojekt där man fått kalla handen från kulturarvsorganisationer. Till och med fall då forskare erbjudit material till arkiv som man inte tagit emot det, trots att det kunnat utnyttjas till att berika innehåll och utveckla tjänster.

Antingen vet forskare helt enkelt inte till vem man skall vända sig för att förhandla, eller så får man svaret att man måste komma med egen finansiering för digitaliseringen. Det är anmärkningsvärt att de bäst integrerade samarbetena som jag personligen känner till sorterar under publikationsverksamheter hos SLS och SKS (fi). De stora kulturarvsinstitutionerna satsar sina egna resurser på massdigitalisering, där forskarna inte på ett enkelt sätt kan påverka valet av material eller utvecklingen av funktionalitet. Det finns främst strukturella problem just vad gäller resursallokering.

Det handlar inte, som Hupaniittu så riktigt påpekar, om att det inte skulle finnas god vilja på vardera hållet. Men det finns ingenstans i dag stöd för forskare med goda idéer som vill skapa rika digitala resurser som också direkt skulle bidra till forskningen. Delvis beror det sannolikt på att digitaliseringsprocesserna är rigida och anpassade för massdigitalisering och metadatastrukturer som inte tjänar forskarnas syften. Om man vill gå forskarna till mötes måste man vara färdig att lägga om också arbetsprocesser och utveckla en hel del teknik på deras villkor. Drömsituationen skulle vara att det fanns budgetmedel vikt uttryckligen sådan verksamhet, som skulle betalas till arkiv, bibliotek och muséer öronmärkta för att användas bara för forskarnas behov och inte för massdigitalisering. För det är ändå inom dessa organisationer den bästa expertisen finns. Forskarnas handfallenhet beror inte sällan på att de helt enkelt inte vet hur de ska gå till väga.