Några frågor till twittereliten

Det är inte många veckor sedan filosofen Hannes Nykänen i finlandssvensk radio läste lusen av akademiska humanister för att inte ta sin plats i den offentliga debatten. Egentligen handlade det väl om att erbjuda välunderbyggd samtids- och samhällskritik. Stora delar av vårt samhälle styrs uppenbarligen av värderingar som verkligen borde synas i sömmarna. Resultat- och nyttotänkandet har gjort samhället historielöst och på många sätt omänskligt. Bildningen har tappat sitt egenvärde till förmån för specialisering och resultatorientering.

Kritikerrollen har i många samhällen burits av kretsar som kallats intellektuella. De har ofta bestått av bildade kreativa personer som förmått ta fram nya synvinklar och idéer. De har lyft fram frågor om värderingar, frågor om rättvisa och sanning. Ofta har de förmedlat sina tankar genom konst eller litteratur, ibland också genom politisk aktivism. Till exempel till sjuttiotalets vänsterrörelse hör de intellektuella vänsterpolitikerna, som med stor indignation talade om mänskliga rättigheter i ett globalt perspektiv. Ett omutligt engagemang för mänsklig värdighet för alla människor. Respekt, tolerans och rättvisa, må vara i delvis ohållbara ideologiska förpackningar. Det finns en del sådana personer som fortfarande är aktiva. Jag känner stor respekt inför dem. De har det som på engelska kallas zeal.

I grunden finns en vilja att respektera människan och att vilja förändra samhället mot det bättre. Jag har en liten känsla av att dessa gamla traditioner och värderingar nu tagit en ny form och kommit in köksvägen. För vad talar man om bland twittereliten? Jo, om frihet och respekt, om gott ledarskap, tolerans, om rättvisa och öppenhet …

Men är denna diskussion och förändringsvilja helt opolitisk? Eller lyckas man göra en intellektuell avledningsmanöver genom att helt föra debatten på individnivå i stället på för samhällsnivå? Hur mycket handlar #prataomdet om politik? Är det så att dagens intellektuella finns i webbeliten, som inte drar sig för att moralisera (i positiv mening)?

Jag tycker själv att diskussionen faktiskt väldigt ofta präglas av traditionellt "intellektuella" teman. Samtidigt saknas den gamla akademiska bildningen i debatten, man är helt osannolikt historielös. Webben lever något farligt med ett mycket kort mannaminne. Man lever i nuet. Det som hände för ett år sedan år ointressant, det som hände för tio år sedan fullständigt irrelevant. För att inte tala om det som hände för hundra år sedan. Och ändå beror precis allt i dag på hur det som hände innan gick till och slutade. Man riskerar att missa mycket om man inte håller i minnet att det funnits alternativ; att alla system, program, tjänster etc är följder av mängder av medvetna val och en massa slump. Rävarna vet och kan ju detta, de har följt med, men de återknyter inte särskilt ofta.

Och så måste jag ge Nykänen rätt: akademiska humanister är olovligt tysta, diskuterar för sig i egna forum. Vad är orsak och vad är verkan? Varför anses det inte självklart att man läst klassisk litteratur längre, eller man vet något om bildkonst eller klassisk musik? Om man inte förväntas vara bildad, kan man också ställa sig upp och kalla julen ett svenskt fornminne som bör beskyddas utan att skämmas. Eller kalla modern konst för onödig. Så korkade saker borde man inte täckas säga. Varför har vi skapat en sådant samhälle där man kan göra sådant?