Tankar om kultur och konst

Undervisningsministeriet har begärt utlåtanden om ett förslag till betänkande om kulturens framtid. Leif Jakobssons har fungerat som ordförande för arbetsgruppen. Det är glädjande att man genast i början deklarerar att kulturen och konsten har ett egenvärde.

I förslaget läggs stor tyngd vid kreativitet. Det sägs att kreativitet innebär att förena saker och betydelser på nya sätt, att en förutsättning är mångfald och flexibilitet (s. 19). Samtidigt betonas på flera ställen upphovsrätternas betydelse, utan att beakta att man genom lagstiftning avsevärt har försvårat och ytterligare kan försvåra verksamheten för tredje sektorn och minnesorganisationernas möjligheter att erbjuda kanaler och innehållsliga resurser som behövs för kreativt arbete. Att verkligheten i dagens webb 2.0 värld satt copyrightkonceptet i gungning bemöts inte på något innovativt eller ens konstruktivt sätt. Betänkandet borde ta ställning till hur man på bästa sätt kan stöda kreativ verksamhet i den nya webbekonomins era, dvs hur trygga 1) utkomst och 2) kreativitet för dem som inte skall låta sig styras av kommersiella kortsiktiga intressen.

Det finns en spänning mellan den resurs som benämns "slowness" och den trygghet man vill erbjuda för människor inom branschen i förhållande till de i betänkandet uttalade kraven på ökad flexibilitet och nya finaniseringsformer. Problematiken tangerar föregående fråga: det behövs konkreta förslag även på hur man kan främja den arbetsro som t ex konstnärer behöver. Att betänka är också att man inom forskningssektorn sammankopplat offentlig finansiering med tillgängliggörande av resultaten utan kostnader för användaren. Vad gäller andra typer av skapande verksamhet har detta effektivt blockerats av underhållningsindustri och konservativa, eller snarast reaktionära, fördomar mot webbekonomins annorlunda logik. Det paradoxala är att konstnärer som borde vara kritiska faktiskt låter sig duperas i frågor som gäller upphovsrätt.

Klart är i alla fall att också staten måste ta sitt ansvar och att det innebär kostnader som inte ger direkt mätbara resultat. Ännu mindre än satsningarna på idrott.