Time out?

Björn Wahlroos har igen retat gallfeber på folk, denna gång genom att ifrågasätta vårt lands biståndshjälp. Utan att vara särdeles insatt i saken, har jag en känsla av att han denna gång satt fingret på en ovanligt öm punkt. Statens biståndshjälp är, åtminstone för mig personligen, som alltför sällan kommer till skott med att aktivt sänka pengar till diverse behjärtansvärda ändamål, ett argument när det gäller att döva samvetet. Känslan av skuld, som är ofrånkomlig för vem som helst som har mat på bordet varje dag, måste hanteras. Världens orättvisor är inte mitt fel, de är systemfel som har sin grund i historiska orsaker. Därför ska systemet (staten) också korrigera dem.

Problemet är väl att systemet inte korrigerat dessa globala orättvisor särskilt bra, utan biståndshjälpen olovligt ofta hamnat i korrupta händer eller annars bara varit korkat genomförd. Följder har varit understöd till odemokratiska krafter och att man ofta rubbat den lokala ekonomin genom att försvåra jordbrukares, handlandes eller andra småföretagares verksamhet genom att donera saker gratis eller kapa marknaden genom storinvesteringar som av praktiska skäl skötts i större skala. Att ge mikroföretag en chans att få del i biståndsprojekt måste kräva ohyggligt mycket arbete och mycket goda lokala nätverk. Det är säkert sant att man åtminstone i vissa områden troligen skulle ha det bättre om man helt enkelt lämnats i fred av så väl bistånd som andra externa stora aktörer.

Men att nu helt backa och ta time out är knappast etiskt försvarbart. Oskyldiga eller inte, har vi försatt oss i en fantastiskt komplicerad soppa som man inte heller av egoistiska skäl bara kan springa i från (inte ens med förevändningen att vi måste se om vårt eget hus först). Den kollektiva skulden, och det kollektiva ansvaret, finns fortfarande där. Men ... ja, man måste absolut se över vad man gör och hur man gör det effektivt. Mikrolån lär väl de flesta ekonomer vara ense om att är ett rätt bra sätt att ge stöd. En annan sak som knappast förvränger marknaden eller skapar onödigt beroende är satsningar på utbildning. Här blir förstås frågan om kulturimperialism kinkig, men om man går varsamt fram med okonfessionell utbildning torde det fungera som en positiv drivkraft i vilket samhälle som helst, med många goda effekter. Men detta är mycket svåra och komplicerade saker och de finns så många människor som jobbat med dessa saker i åratal, att jag vågar egentligen inte säga mer. Annat än att jag hoppas att ingen om några decennier längre behöver bistånd på grund av var hon är född eller var hon lever.