söndag 21 mars 2010

Time out?

Björn Wahlroos har igen retat gallfeber på folk, denna gång genom att ifrågasätta vårt lands biståndshjälp. Utan att vara särdeles insatt i saken, har jag en känsla av att han denna gång satt fingret på en ovanligt öm punkt. Statens biståndshjälp är, åtminstone för mig personligen, som alltför sällan kommer till skott med att aktivt sänka pengar till diverse behjärtansvärda ändamål, ett argument när det gäller att döva samvetet. Känslan av skuld, som är ofrånkomlig för vem som helst som har mat på bordet varje dag, måste hanteras. Världens orättvisor är inte mitt fel, de är systemfel som har sin grund i historiska orsaker. Därför ska systemet (staten) också korrigera dem.

Problemet är väl att systemet inte korrigerat dessa globala orättvisor särskilt bra, utan biståndshjälpen olovligt ofta hamnat i korrupta händer eller annars bara varit korkat genomförd. Följder har varit understöd till odemokratiska krafter och att man ofta rubbat den lokala ekonomin genom att försvåra jordbrukares, handlandes eller andra småföretagares verksamhet genom att donera saker gratis eller kapa marknaden genom storinvesteringar som av praktiska skäl skötts i större skala. Att ge mikroföretag en chans att få del i biståndsprojekt måste kräva ohyggligt mycket arbete och mycket goda lokala nätverk. Det är säkert sant att man åtminstone i vissa områden troligen skulle ha det bättre om man helt enkelt lämnats i fred av så väl bistånd som andra externa stora aktörer.

Men att nu helt backa och ta time out är knappast etiskt försvarbart. Oskyldiga eller inte, har vi försatt oss i en fantastiskt komplicerad soppa som man inte heller av egoistiska skäl bara kan springa i från (inte ens med förevändningen att vi måste se om vårt eget hus först). Den kollektiva skulden, och det kollektiva ansvaret, finns fortfarande där. Men ... ja, man måste absolut se över vad man gör och hur man gör det effektivt. Mikrolån lär väl de flesta ekonomer vara ense om att är ett rätt bra sätt att ge stöd. En annan sak som knappast förvränger marknaden eller skapar onödigt beroende är satsningar på utbildning. Här blir förstås frågan om kulturimperialism kinkig, men om man går varsamt fram med okonfessionell utbildning torde det fungera som en positiv drivkraft i vilket samhälle som helst, med många goda effekter. Men detta är mycket svåra och komplicerade saker och de finns så många människor som jobbat med dessa saker i åratal, att jag vågar egentligen inte säga mer. Annat än att jag hoppas att ingen om några decennier längre behöver bistånd på grund av var hon är född eller var hon lever.

10 kommentarer:

  1. En finess med biståndet är ju att den hel del av de promille av bnp som används till bistånd landar i finländska samarbetsparter fickor, det vill säga: de pengarna når inte några behövande i fjärran länder... kommer inte ihåg hur statistiken ser ut på det här men nån helt obetydlig del är det inte frågan om. Om Wahlroos tycker att man ska skippa biståndet så kan man ju istället tänka sig att man betalar ett rimligt pris för t.ex. de råvaror eller matvaror av olika slag som man importerar till Finland. Det tror jag lockat BW ännu mindre...

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Biståndshjälp är en föråldrad term som bör tolkas inom ramen för utvecklingssamarbetet som i sin tur är en del av utvecklingspolitiken. Kollektiv skuld är nog inte längre relevant i det sammanganget. Humanitärt bistånd, fredsförmedling och preventivt fredsarbete, försvar av mäskliga rättigheter, arbete för jämlikhet mellan könen, motarbetande av diskriminering av etniska och andra minoriteter, uppehållande av internationell humanitär rätt och internationell rätt inklusive flyktingkonventionen är allt sånt som faller utanför det egentliga utvecklingssamarbetet vilket även det är mycket mångfasetterat. Så det behövs nog lite nyansering i diskussionen. Wahlros utgår från Dambisa Moyos bok. DM har en webbsajt http://www.dambisamoyo.com. Kofi Annan (som man inte kan kalla politiskt naiv som Wahlros) säger: "Dambisa is hard – perhaps too hard – on the role of aid. But her central point is indisputable. The determination of Africans, and genuine partnership between Africa and the rest of the world, is the basis for growth and development."

    SvaraRadera
  4. Absolut behövs det mycket nyansering i diskussionen. Humanitärt bistånd vid t ex katastrofer är väl något man knappast kan ifrågasätta. De andra sakerna som du, Mika, räknar upp är väl närmast politisk, "propagandistisk" (för att säga det fult)eller verksamhet för "upplysning" (för att säga det vackrare). Om man gör det effektivt kanske det kostar mindre än att skeppa i väg traktorer och ger bättre resultat. Utbildning och förmedling.

    Det som Lisen tar upp är en typisk, cynisk pinsamhet, som jag inte ens kan begripa att kvalificerat som argument i sammanhanget, det är helt otroligt!

    Själv tycker jag nog att skuldproblematiken finns. Eller närmast känns, helt personligt. Det är liksom omöjligt att göra tillräckligt.

    SvaraRadera
  5. Nja, jag vet inte ens om det är ett argument för nånting. Vad jag menade var att vi kanske med hjälp av biståndet också hjälper oss själva lite mer än vad vi tänker på. Viktigast är väl att dem som vi funderar på vems villkor den här veksamheten drivs. Utbildning är, tror jag också, ett säkert kort. En rättvis och balanserad handel är väl nåt man bara kan drömma om...

    SvaraRadera
  6. Jag har nog ett distinkt minne av Väyrynen som glatt förklarar hur bra nettonytta man får för finska företag av "biståndshjälp". Argument för egoister, för säkerhets skull ...?

    SvaraRadera
  7. Kyllä kansa tietää...

    SvaraRadera
  8. Skrev en lång harang, men sen dunstade allt i digietern... Så i korthet: det som för oss är politik och idealism är gripande verklighet nån annanstans. Här ett aktuellt (och relativt mildt) exempel: http://bit.ly/aK81oq. Jag tycker inte att vi behöver en timeout utan mera engagemang. Då kan vi också rätta till våra egna missgrepp.

    SvaraRadera
  9. Tack Mika, klokt sagt (igen) ... Länken är jag inte säker på jag lyckades följa, handlade den om Venezuela?

    SvaraRadera
  10. Tog exemlet i all hast från Twitter - det är nog inte så representativt, men idén där att det som för oss är höga ideal har ett högt pris någon annanstans. T ex att utöva sin frihet som journalist kan innebära att bli arresterad, mista sitt jobb och familjens uppehälle. Det finns altså frihet med makt och medel och frihet utan dem. Småbrukaren vars åkerlapp är förtorkad för att en multinationell läskfabrik sänker grundvattennivån är nog fri, men han har ingen makt och inga medel att påverka sin egen verklighet eller ta upp kampen för sina rättigheter.

    Allt maktutövande kamoufleras med höga ideal. Det kunde vara en viktig och rolig del av skolundervisnginen att systematiskt skingra dessa rökridåer och retoriska finter och i samtidigt lära systemtänkande och matematisk katastrofteori. Till våra politikers ära måste man tillstå, att sällan har man skådat en sådan trött och ideallös bunt. Undantaget är gubben i lådan Katainen som alltid återkommer med uppfriskande klämmar.

    SvaraRadera