Peer review

Inom vetenskapen har en grundpricip sedan flera hundra år varit att resultat och teorier skall granskas och prövas av kolleger innan de accepteras. Men prövandet av vetenskapliga påståenden har också varit beroende av vilka medier som stått till buds. I universitetens barn- och ungdom har den muntliga disputationen varit central både för spridning och prövning av nya rön.

Den tryckta texten gav ytterligare möjlighet till förmedling och genomslag. Kostnaden för denna typ av spridning av idéer var trots allt förhållandevis stor, varför olika typer av förhandsgranskning uppkommit. Men denna modell har också lett till stärkta paradigm, ökad skolbildning och maktutövning inom vetenskapsfälten. Vilket i förlängningen också högst sannolikt förhindrat och bromsat kreativt och innovativt tänkande. Det har under de senaste 200 åren funnits nyckelpersoner som kunnat agera portvakter gällande vetenskaplig sanning genom sina akademiska positioner eller som utgivare av vetenskapliga tidskrifter. Oliktänkare har ibland haft det mycket svårt eller omöjligt att få sin röst hörd i vetenskapliga sammanhang.

Dagens låga publiceringskostnader och kanaler för gratisspridning av också vetenskapliga rön har ändrat på detta. Peer review, sakkunnig kollegial granskning, kan i dag ske efter publicerandet. Så som i fallet då Grisha Perelman tog sig an Poincarés förmodan och publicerade sina lösningar helt sonika i det öppna publikationsarkivet arxiv.org. Emellertid är matematiken ett område där det ofta numera hur som helst krävs flera år av eftergranskning för att bevisa/motbevisa ett påstående.

Inom naturvetenskaperna har man redan fått flera goda bevis för att man klart vinner på att publicera snabbt och att peer review inte behöver vara ett mellansteg före publicerandet, utan att prövningen lika väl kan ske av alla intresserade kolleger efter publiceringen. Webbens akademiska ursprung gör faktiskt att nätet lämpar sig utmärkt för vetenskaplig diskurs.

För humanister som värderar långsamhetens kultur, eftertanken och de komplexa resonemang som är djupt förankrade i det naturliga språkens domäner är det snabba publicerandet ofta ett rött skynke. En historisk process eller en analys av ett konstverk, en idé eller ett kulturellt fenomen kan omöjligt presenteras på några stordia eller med några blogginlägg. Ett scenario där läsaren inte uthärdar mer än fem minuter vid en och samma text är således ett verkligt hot ... eller är problemet snarast att de flesta texter i dag är producerade med sådan hast, att de inte tål en granskning eller eftertanke på med än fem minuter?

Humanisterna befinner sig på sätt och vis, åtminstone för tillfället, i en strid på två fronter. Å ena sidan är det så att en historisk betraktelse med ett resonemang som kräver flera hundra sidor som inte granskats av ens en redaktör skulle förlora mycket på läsbarhet och följaktligen genomslag. Humanister måste få skriva monografier som kostar att producera och därför i viss mån måste utsättas för förhandsgranskning före publiceringen.

Å andra sidan vore det dumt och oansvarigt att marginalisera sig och ge den ytliga snuttkulturen en promenadseger över bildningen och reflektionen. Därför måste humanisterna göra både och! Att skriva kort är också en färdighet som kan tränas upp. Kort behöver inte heller vara dåligt. Tvärtom kan det vara nyttigt att försöka kristallisera sina tankar - eller en av dem - till 140 eller 160 tecken nu och då. Eller ens 3 000.