När jag var 21 hade jag träffat mitt livs man, som frågade mig vad jag önskade mig. Jag svarade att jag drömde om ett bokkafé. Uppvuxen bland böcker såg jag framför mig ett mysigt kafé, där människor kunde träffas och läsa eller diskutera i lugn och ro. Både böcker och kaffe skulle komma att prägla mitt liv till denna dag, och eftersom jag älskar båda måste jag skatta mig ovanligt lycklig. Efter vår diskussion skred mannen snabbt till verket. Depressionen hade just slagit till, bankkrisen var som värst, men vi hittade en medgörlig bankdirektör som var villig att låna två fattiga historiestuderande 30 000 mark och en lite äldre vän som var färdig att gå i borgen för lånet. Så hyrde vi en pytteliten affärslokal på Arkadiagatan i Helsingfors. Med i bolaget vi grundande tog vi också en studiekompis, Martin. Bolaget fick heta PIeni Kirahvi, den lilla giraffen. Det byggde på en ordlek: kirja – bok och kahvi – kaffe. Till saken hör att kvarteret där universitets huvudbyggnad finns heter Giraffen, fast det var det få som visste då.
Vi möttes av stort stöd för vårt våghalsiga projekt: vänner, släktingar och lärare från uni närvarade vi vår öppning. Jag minns att Lars Lundqvist uppträdde och Matti Klinge köpte en bok från vår antikvariska hylla. Från förlagshåll möttes vi däremot med misstro, det var otroligt att en del inte ens ville sälja böcker åt oss! Förlagsföreningens kommissionssystem skulle ha krävt en borgenssumma på minst 100 000 mark! Utländska förlag var däremot medgörligare. Det gick enkelt att beställa böcker från Sverige och Storbritannien, trots att Tullposten vid denna tid ännu hade närmast sovjetiska rutiner. Vi satsade på litteratur inom filosofi och historia, det var en bra nisch med mycket intressant litteratur som inte alls fanns på de stora bokhandlarnas diskar. Det var också före nätbokhandlarnas tid.
Vi ordnade också konstutställningar i det lilla utrymmet, men drömmen om kafé kunde inte förverkligas på grund av ogina hälsogranskare. Men en chans infann sig, tack vare en fördomsfri teaterdirektör Dolivo på den nyrenoverade Svenska Teatern. Vi fick lov att flytta in ett år senare i den fräscha foajén. Vid det laget hade bolaget ägarbas ändrats, Martin hade dragit sig ur och ersattes av två andra vänner, Henrik och Mikael.
Då Café Kafka hade lanserats gick det upp för oss att det i Helsingfors bodde en familj som bar namnet, men de var vänliga nog att ge oss sitt tillstånd att använda deras efternamn. Att vi fick flytta in i teatern var en räddning för oss, eftersom det snabbt visat sig att bokförsäljning inte var något man kunde leva på på det sätt vi hoppats. Så efter att ha arbetat gratis i ett år, kunde vi äntligen börja betala lön. Fast lönen gick nu till Ela, som vi anställde att sköta kaféet. Själv var jag hemma med vårt första barn.
I teaterhuset fick vi inte ordna utställningar, men en del andra kulturaktiviteter ägde rum i våra utrymmen. Café Kafka fick snabbt en stor stamkundskrets av journalister och kulturpersoner. Den lugna miljön och vår ambitiösa linje vad gällde både böcker, kaffe och kaffebröd (från Kannistos bageri) uppskattades av många.
Minnesgruppen på Facebook Café Kafka in memoriam.
Karamellipaperit keräilykohteena
1 dag sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar