Den digitala eran i semiotisk belysning

Man kunde lätt tänka att den digitala texten (i vid bemärkelse) har inneburit en textens befrielse. Att den dynamiska virtuella texten är fri från begränsningar. Vi kan välja mellan otaliga bokstavstyper, oändliga layouter och vi kan skapa och manipulera bilder på ett sätt som gör att man lätt känner sig omnipotent. Med hjälp av datorn och webben kan vi spränga många gränser som tidigare medier haft. Nu när den tryckta textens hegemoni är bruten, blir dess betydelse för kulturen tydlig: vi ser nu hur ideologier och ekonomi direkt påverkat och påverkats av kommunikationens form, av det tryckta mediet. Den digitala världen ter sig som den ultimata frihetens kultur.

Men som Jaron Lanier påpekat är denna frihet en skimär. När vi kastat tryckpressens bojor och simmar i den digitala textens hav, ser vi inte att också detta hav styrs av strömmar, av molekylernas bestämda kemiska relationer och havets ekologiska balans. Delvis beror detta på att allt är så nytt, i en brytningstid är det svårt eller omöjligt att urskilja detaljer och de stora sammanhangen och se deras relationer. Men det beror också på att teknologin och de logiska strukturerna som producerar och representerar texterna är väl dolda för oss. I sin användarvänlighet har tekniken blivit oväsentlig för alla dem som inte direkt arbetar med utveckling och underhåll av informationsteknologi. Eller snarare: man upplever den som oväsentlig eller onödig att förstå sig på. I dag ingår ännu inte tillräckligt med it-kunskaper i grundutbildningen, inte teknologins historia eller grundprinciper. Det är kanske inte nödvändigt att alla har den kunskapen, men den borde ingå i all högre utbildning, också inom humaniora.

Eftersom vi vanligen nås av färdiga produkter inser vi oftast inte att det bakom varje lösning finns många val, som påverkar inte bara hur texten ser ut, utan också dess strukturer och till och med vårt eget beteende. Det kunde ha funnits många fler alternativ till hur man programmerar datorer och hur man strukturerar informationen i dem. De strukturer som i dag dominerar, såsom ”filer” och ”webbsidor”, är bara ett av många alternativ. Dessa strukturer kommer att påverka vår kultur lika mycket som tryckpressen.

Det finns emellertid en annan aspekt av den digitala texten som är ännu mer problematisk för humanisten. Den sammanhänger med föregående resonemang, om att vi behandlar datorn och dess program som en svart låda, där det pågår något för oss irrelevant. Vi är nöjda med att vi på datorskärmen ser det som vi önskar, men som de facto är mycket mer predestinerat och påverkat av våra tidigare erfarenheter av datorer än vi vill medge. Det är viktigt att komma ihåg, att datorskärmen inte är ett papper utan den visar en representation, en vald bit av det som pågår inne i ett mycket komplicerat system. Och detta system opererar inte med betydelser, för betydelserna finns bara inne i våra hjärnor. Samtidigt är de betydelser vi tillskriver det vi ser på skärmen åtminstone delvis producerade av datorn.

Det handlar alltså om mening. Juri Lotman (och andra lingvister och semiotiker) talar om språkets pragmatiska och syntagmatiska dimensioner, och hur de två möts i yttrandet eller skrivandet och tolkandet. Språket har två (eller tre, beroende på om man håller sig till den europeiska eller amerikanska semiotiska skolan) dimensioner – var av datorn kan operera endast med en: den representerande symbolen. Alla andra aspekter raderas ut i datorns svarta låda, som omöjligen kan ta i beaktande innehållet, betydelsen eller det representerade. Inne i datorns system frikopplas tecknet från sin betydelse och genomgår olika processer varefter en ny representation spottas ut på skärmen. Trots att man kan utveckla systemen så att datorer kan hantera osäkerhet och olika slag av ambiguitet i högre grad, kan de ändå aldrig tänka, eftersom tänkandet kräver medvetenhet om tecknens betydelser. Datorns själlösa räkneoperationer kan aldrig likställas med en människas skapande handling då vi ”spottar ur oss text”. Då vi låter datorn hantera tecknen som om de vore tomma, utan innebörd, försvinner den kreativa dimensionen. Om vi låter det ske i en för oss svart låda, utan att vara medvetna om hur den fungerar eller påverkar tecknen är vi inte vetenskapliga.