Poeten är borta

I går nåddes vi av budet att Peter Sandelin dött. För mig, och jag tänker mig också min syster Stella, var han något av urbilden av en konstnär. Sedan barndomen fanns han i vår krets, som en manifestation av konstnärsskapet. I honom förenades poesin och bildkonsten också med den för honom otroligt viktiga musiken i ett; en idé om konsten, samtidigt oerhört känslig som den var stark och kompromisslös. Jag tänker att han var en viktig förebild för min syster, som stöddes av honom också efter att hon övergav centrallyriken.

På ett häpnadsväckande sätt är hans konst och poesi samtidigt klassiska och på något sätt, i sin renhet och uppriktighet, före sin tid. Många teman är genomgående, återkommande. Här en dikt som jag förknippar med Peter som mest:

Snö dalar ner
berg sjunker undan
tåg anländer inte
förstäder slocknar ...
... djuren som vi inte tänkt på
ser vi nu framför oss
fast de gömmer sig någonstans
och mer än förut någonstans
i de djupa skogarna
där rymden dalar och dalar ...

(ur Var det du, 1973) 

En annan dikt ur samma verk visar en sida hos honom som jag älskar, som bejakar:

För att nå fullständig klarhet
gick jag ut i luften
lade mig vågrätt i regnet
klädde av mig
först stövlarna
sedan byxorna
slutligen skjortan
och huvudet

Ibland blir det direkt björlingskt:

Sol viner ur träden
ur måsarnas vingar ——
men där jag går
där människorna
där en sol omkring
och alla
i ett solljus centrum
nu
och nu —

(ur En solig vanlig dag, 1965) 

Jag uppfattar Peters verk ofta som självbiografiska. I synnerhet Vägen upphör men jag fortsätter från 1982 är en alldeles underbar betraktelse över poeten-konstnärens liv som nästan karnevalistiskt pendlar mellan det prosaiska och det eteriska. I texten syns också samspelet mellan de olika konstnärliga uttrycksformerna i hans liv. Hans tavlor är lika känsliga och meditativa som hans dikter, de ger utrymme, utmaningar och ro.

Vid stranden. Peter Sandelin 2004. Foto Rabbe Sandelin, CC BY-SA.Wikimedia.