Syster Stella

Foto: Lucille Rosenqvist. 

(Ljubov, fallskärmshopperskan som fallit från himlen på Antarktis:)

Jag bad dem,

forskarna, om skydd,

mitt tal var sluddrigt

och som en mumie

paradera' jag i filt

med brutna fötter

på Antarktis och

synlig genom alla fönster emot nattens utanför!

Man kom och gick i kammar'n

talande om sjön,

om Vostoks vatten

som en sista

obefläckad plats, och man

tänkte på en fjärran måne, 

Jupiters Europa, som en snarlik plats

med hopp om bortvänt 

liv.

(Kören:)

Borren teg, de flesta reste.

Fallskärmshopperskan flyttade vi inte

utan hemlighöll och undersökte.

Det fanns på hennes kropp,

ristningar av olyckor

och illa läkta skador av

handlösa fall i hårda regioner

och hennes blick var låst i

uppåtläge.

(Ljubov:)

Någon har sagt att utdöda arter kan återuppstå

som om deras form fanns kvar

i hemligt minne

och kallades tillbaka.

Jag försökte tänka tanken

medan de undersökte mig,

bultade på mig, knackade 

och vred:

Att om han söker mig

Att om han finner mig

(Kören:)

Han söker henne.

Ner och upp, som i en barockopera:

guden i sin

molnvagn genom skyarna, och så

koboltens blå!

bortglömt säll, och plockande

pioner

i jordiskt trubbiga skor.

**

(Ljubov:)

I februari borrar de igenom

det sista av en ändlös is;

i jubel når de ytan

Jag sitter lystrande i sängen,

Vostoks vatten

har de förorenat dig?

Och genom fönstret ser jag

att han ser jag ser

(Kören:)

Ingången till svärmeriets labyrint

finns vid hennes ögonbryn

i rynkan vid skrattets kant,

och hennes sätt att glömma

ordens ärr.

Ingången till förälskelsens labyrint finns

bland hans förkomna postförsändelser,

i sättet han går genom snön

som en sömndrucken

leopard.

(Ljubov:)

Jag reser mig

jag går

jag faller

jag ser mig

       Ur De kaspiska tigrarnas gud

Jag ville skriva om min kära syster Stella, om hennes tapperhet och unika personlighet. Men jag inser att hon redan skrivit allt själv, för ett par, tre år sedan. Vad jag själv gärna skulle lyfta fram ur hennes arbete är de fantastiska teater- och performanceuppsättningarna hon gjorde tillsammans med sina vänner: Kautschuk, Kabaré kalla kalkon, TexMexSex och nu den sista underbara uppsättningen av Tove Jansson i höstas, som vad jag vet uppfördes bara två gånger. Jag kan bara beklaga alla som missade något av dessa verk. Dessutom var hon en duktig översättare av lyrik.

Många har frågat vad hon dog av. Också i sin sjukdom var hon unik. Ingen vet. Men det var en lång, tung och svår väg hon gick och hennes styrka och seghet var otroliga. Jag är så tacksam för att ha fått ha henne i mitt och våra liv, att jag fick vara hos henne. 

Foto: Lucille Rosenqvist. Bilderna är tagna ungefär vid samma tid
som Stella skrev det ovan citerade verket.