fredag 6 februari 2015

Syster Stella

Foto: Lucille Rosenqvist. 

(Ljubov, fallskärmshopperskan som fallit från himlen på Antarktis:)

Jag bad dem,
forskarna, om skydd,
mitt tal var sluddrigt
och som en mumie
paradera' jag i filt
med brutna fötter
på Antarktis och
synlig genom alla fönster emot nattens utanför!
Man kom och gick i kammar'n
talande om sjön,
om Vostoks vatten
som en sista
obefläckad plats, och man
tänkte på en fjärran måne, 
Jupiters Europa, som en snarlik plats
med hopp om bortvänt 
liv.

(Kören:)

Borren teg, de flesta reste.
Fallskärmshopperskan flyttade vi inte
utan hemlighöll och undersökte.
Det fanns på hennes kropp,
ristningar av olyckor
och illa läkta skador av
handlösa fall i hårda regioner
och hennes blick var låst i
uppåtläge.

(Ljubov:)

Någon har sagt att utdöda arter kan återuppstå
som om deras form fanns kvar
i hemligt minne
och kallades tillbaka.
Jag försökte tänka tanken
medan de undersökte mig,
bultade på mig, knackade 
och vred:
Att om han söker mig
Att om han finner mig

(Kören:)

Han söker henne.
Ner och upp, som i en barockopera:
guden i sin
molnvagn genom skyarna, och så
koboltens blå!
bortglömt säll, och plockande
pioner
i jordiskt trubbiga skor.

**

(Ljubov:)

I februari borrar de igenom
det sista av en ändlös is;
i jubel når de ytan
Jag sitter lystrande i sängen,
Vostoks vatten
har de förorenat dig?
Och genom fönstret ser jag
att han ser jag ser

(Kören:)

Ingången till svärmeriets labyrint
finns vid hennes ögonbryn
i rynkan vid skrattets kant,
och hennes sätt att glömma
ordens ärr.

Ingången till förälskelsens labyrint finns
bland hans förkomna postförsändelser,
i sättet han går genom snön
som en sömndrucken
leopard.

(Ljubov:)

Jag reser mig
jag går
jag faller

jag ser mig

       Ur De kaspiska tigrarnas gud


Jag ville skriva om min kära syster Stella, om hennes tapperhet och unika personlighet. Men jag inser att hon redan skrivit allt själv, för ett par, tre år sedan. Vad jag själv gärna skulle lyfta fram ur hennes arbete är de fantastiska teater- och performanceuppsättningarna hon gjorde tillsammans med sina vänner: Kautschuk, Kabaré kalla kalkon, TexMexSex och nu den sista underbara uppsättningen av Tove Jansson i höstas, som vad jag vet uppfördes bara två gånger. Jag kan bara beklaga alla som missade något av dessa verk. Dessutom var hon en duktig översättare av lyrik.

Många har frågat vad hon dog av. Också i sin sjukdom var hon unik. Ingen vet. Men det var en lång, tung och svår väg hon gick och hennes styrka och seghet var otroliga. Jag är så tacksam för att ha fått ha henne i mitt och våra liv, att jag fick vara hos henne. 

Foto: Lucille Rosenqvist. Bilderna är tagna ungefär vid samma tid
som Stella skrev det ovan citerade verket. 







1 kommentar: