Omgiven av genier

Kom att läsa den populärpsykologiska guiden Omgiven av idioter, som jag fått i gåva av min man. Han vet hur jag, som en ganska stark och otålig personlighet med röda koleriska och gula sangviniska drag som de definieras i boken, ofta frustar av otålighet då saker inte går framåt tillräckligt snabbt dit jag vill och resultaten låter vänta på sig. Boken innehåller inte för mig just något nytt, men det är ju alltid ett redskap för självrannsakan, att ta till grovhuggna stereotyper som den här modellen opererar med. För människor som inte är vana att reflektera och analysera människor och relationer, eller helt enkelt bara idka empati och känna efter, kan det säkert vara nyttig läsning. Och det hjälper en snabbrörlig person att påminnas om hur obekväma många är med förändring och risker.

I sig är det för mig alldeles solklart att det behövs människor med olika personlighetsdrag i en grupp för att saker ska ha någon förutsättning att lyckas. Det hjälper mig också att tänka att någon annan kan tycka att det är helt roligt att arbeta systematiskt och noggrant med detaljer, trots att jag själv varken gillar det eller är särskilt bra på det. Jag kan om jag måste, men absolut helst inte i längre sjok. Och jag är fullständigt medveten om att det kan anses vara fruktansvärt irriterande att jag viftar bort saker som irrelevanta, och alltid återkommer till stora principiella frågor. Jag ha en stark tendens att ifrågasätta om man håller på med "rätt" saker och jag drar mig inte för att fråga det högt. Senior Complicator brukar jag kalla mig. Ibland är det riktigt tungt och känns otacksamt. Jag drivs ändå av en övertygelse om att det är viktigt att regelbundet stämma av det man håller på med mot den stora bilden, mot målsättningarna och strategin. Ibland känns tidpunkten och omständigheterna för det aldrig rätt, utan jag upplever mig själv bara som besvärlig. Ändå måste jag göra det, för jag måste veta vart vi är på väg. För mig är det mycket viktigt.

Samtidigt är jag alltså djupt tacksam och uppskattar otroligt att få arbeta med människor som är annorlunda än jag. Jag kan bara hoppas att jag inte är för jobbig. Till saken hör att jag genuint upplever att jag är omgiven av genier. Mina kolleger, mina vänner och min familj. De är alla guld värda just för att de är precis sådana som de är. På jobbet får jag inte sällan medge att jag inte fattar just något och måste anstränga mig så skallen spricker för att hänga med.

Efter några decennier i arbetslivet har jag ju sett ett och annat. När saker ibland går galet beror det oftast på brister i system. Ibland är det bara fel människa som råkar vara på fel plats: beslut borde fattas av sådana som inte tycker om det, människor som gillar att arbeta systematiskt och noggrant tvingas att jobba med ohanterliga informationsflöden och komplexa frågor under tidspress eller en slarver som jag tvingas peta i evigheter med detaljer. Då uppstår ju frustration, det blir sämre resultat och man förspiller resurser. I viss mån måste ju alla kunna anpassa sig, åtminstone tillfälligt. Man klarar sig knappast hela livet utan att göra sådant man inte tycker om eller är bra på. Men i det långa loppet behövs rätt personer på rätt plats. Och alla behövs, det vill jag tro, bara man hittar sin egen roll och styrka. Så egentligen handlar det ju bara om en så enkel grundläggande sak som att respektera, förstå och uppskatta varandra på riktigt. Att få leva och jobba i sammanhang där så är, är underbart.