Människan i centrum

Ibland händer det saker omkring mig som gör mig väldigt, väldigt arg och sorgsen på floskler om ledarskap och framgång som sprids som virus i vår kultur, inte minst i företagsvärlden och på webben. En av de värsta är "Det måste vara tillåtet att misslyckas". Inte för det att det inte skulle vara sant, men för att hela den prestationskultur som skapat dylik kvasitolerant smörja gör mig beklämd.

Vi lever i ett samhälle där allt blivit prestationer - också att "leva etiskt" eller att "downshifta". Också toleransen för misslyckanden enligt denna prestationsmåttstock är i verkligheten ofta svag. För egentligen ska man ändå vara stark, börja om och bara tro på sin egen grej.

I slutändan står det ändå nästan alltid en räknenisse som vill ha mätare (fast man ofta gör mest pinsamma försök att maskera dem till "kvalitetsmätare"), målsättningar och resultat. Ingenting har i det systemet ett egenvärde: att någonting är vackert, att mat smakar gott, att något är väl gjort, att man mår bra, att människor känner sig motiverade, fria och uppskattade.

Jag blir ledsen av att man måste argumentera för varför humanistiska värden är viktiga. Jämt och ständigt. Och så blir jag glad när jag ser respekt för medmänniskor och folk som struntar i allt det där. Och jag är glad för att åtminstone en del av dem har möjlighet att arbeta på ett sätt som är meningsfullt. Jag önskar innerligt mindre byråkrati, mindre prestationer och mera medmänsklighet.