Avund

Det har talats en del om en sjukdom eller dödssynd kallad avundsjuka de senaste dagarna. Jag har tagit del av delar. Varför vi känner avund? Varför är den allmänmänsklig, ofrånkomlig och likväl så förkastlig som flera gånger upprepats under diskussionerna? Förkastlig är den givetvis eftersom den ofta, i de fall den inte fungerar enbart sporrande, är en negativ känsla som gör alla parter endast illa.

Människor är väldigt sociala varelser med en otroligt stark känsla för rättvisa. Otaliga psykologiska tester som visar detta refereras till exempel i litteratur där man försöker förstå varför fenomen som Wikipedia eller Linux faktiskt fungerar så otroligt bra. Människor är noggranna med rättvisa. Att göra rätt för sig och dela med sig känns bra och belönas av andra människor. Om någon är oärlig eller för egoistisk är omvärldens reaktion vanligen hård. Kraftigt och snabbt reagerar man mot försök till utnyttjande då man har möjlighet. Oginhet hör för mig personligen till det absolut värsta jag vet. Personer som betett sig ogint bemöts inte lika lätt med generositet. Att vara självisk är ett högriskspel.

För att vi ska fungera bra som samhällen och grupper är känsla för rättvisa och förmåga till samarbete viktiga. Som sociala och biologiska varelser är vi beroende av varandras välvilja allt emellanåt. Därför är avund helt naturligt. Om vi inte skulle värdera rättvisa så högt skulle vi ju strunta i om saker ser orättvisa ut eller känns orättvisa. Avunden är baksidan av samarbetets mynt. Samarbetet och känslan för rättvisa är det som gjort och gör människan till den hon är.