Graven

Förra veckan blev det sex månader sedan min lillasyster Stella dog. Saknaden är stor, hon saknas av många. Sorgen, förlusten har så många plan. Trådar i ens mentala värld som varit knutna till henne och hennes närvaro, som nu hänger slaka och slutar i intet. Ofta följer man dessa trådar en stund med tanken, tills man möter tomheten. Där finns plötsligt ingen, bara ett minne. Man upptäcker nya sammanhang, nya associationer, nya funktioner den döda haft. Vissa bilder, vissa stunder återkommer ständigt i tankarna. Det är märkligt hur ett tomrum kan ta så mycket utrymme, som en magnet dras tankarna dit, gång på gång.

Jag upptäckte först i dag att K.A. Tavaststjernas grav liggen ett stenkast från hennes. Jag tycker om Sandudds begravningsplats. Jag funderade på hur alla inför döden tvingas ta ställning till många saker, som traditioner, religion och arv. Det finns ingen neutral väg att gå, inga val som inte är betydelsefulla eller laddade med värderingar. Varje val blir ett ställningstagande då en närstående dött. Man kan välja att respektera arv och tradition eller man kan markera distans. Jag tänkte att jag är glad över att ha gravar att gå till, att vårda och tända ljus på. Trots att jag kan förstå tanken om att strö askan i naturen eller havet. Namnet i stenen och minnet av urnnedläggningen är ändå för mig betydelsefulla konkreta saker. Som en motvikt till alla löst hängande trådar. Ett bevis på att hon faktiskt fanns. Och att hon faktiskt är borta för alltid.