Dilemma

Det måste ha varit förra veckans föreläsning om samhällsekonomi och gårdagens diskussion om bibliotekens tjänster, som fick mig att nyss fundera över - och kanske på riktigt inse - varför det här med informationsförvaltning och -kompetens är så svårt att marknadsföra. Visst har jag ju läst min Kulthau, men jag har inte riktigt tidigare insett vad det egentligen innebär. Att det handlar om ekonomi, att man söker information där det kostar minst tid, besvär och tankearbete.

Det är just det att sökandet är en sak som man oftast gör motvilligt, då man måste på grund av ett behov. Det är jobbigt att söka. Googles fem första resultat (eller kanske tre) är förstås svaret på alla böner. Och det är nog inget att moralisera över. Antingen inser man hur mycket information där ute finns, bra information som man missar då man googlar, eller så inte.

Om man inser det, är det frågan om en avvägning: Hur viktigt är det att jag har korrekt information? Räcker det med rätt bra information? Behöver jag den bästa och absolut uttömmande informationen (glöm det .... jag blir aldrig färdig)?

Att googla är rationellt. Sökandet är bara ett verktyg för att uträtta något annat. Informationssystemen, strukturen, söksystemen, indexen, allt är bara verktyg, som ter sig fullständigt irrelevanta för brukaren. Därför är det så svårt att sälja metadata. Man måste sälja innehåll och tjänster, eftersom köparen och brukaren ofta inte ser betydelsen av bra system och metadata innan det är riktigt, verkligen illa. (För sent)