1. Använd sociala medier
Kommunen bör ha bloggar eller samla flöden från bloggar för alla som arbetar eller deltar i beslutsfattandet i kommunen. De högsta tjänstemännen bör utbildas att förstå att bloggande och eventuellt twittrande är en viktig del av deras arbete - inte någon extra grej. Alla tjänstemän har ansvar för att kommunicera utåt vad man arbetar med, och det ansvaret ligger särskilt på chefer, inte minst kommundirektören. Genom att öppet berätta om vad som är på gång förbättrar man dessutom informationsgången i den egna organisationen och gör medarbetarna mer delaktiga. Det är obegripligt att inte flera direktörer inser detta! Eftersom de inte gör det, bör politikerna kräva det av dem.
Också fullmäktigeledamöter och människor som arbetar i nämnder bör inse att de har en skyldighet att redogöra för vad de sysslar med och att bloggande är ett ypperligt sätt att driva intressen och nyansera bilden som media ger. Varför utelämnar sig så många helt åt vad traditionella medier väljer att skriva om, när man har en möjlighet att själv lyfta fram frågor man anser vara viktiga?
2. Streama fullmäktigemöten över webben
Det kostar marginellt, men ger kommuninvånarna en viktig möjlighet att ta del av diskussionerna och med egna ögon och öron se hur politikerna beter sig i salen. Oberoende av hur många människor som utnyttjar möjligheten, borde det vara en självklarhet eftersom tekniken i dag är så förmånlig och enkel.
3. Öppna data
Lägg ut data, så som EU-direktiven och regeringen föreskriver. De behöver inte vara välbearbetade. Tänk på vilka tekniska möjligheter som finns att skrapa data, blocka dem inte, utan underlätta det.
4. Gör ett skatteträd
En del av datan borde kommunen själv bearbeta för ökad transparens. Det viktigaste och enklaste är ekonomisk data. Varje kommun borde ha skatteträd för de senaste åren. Även andra grafiska presentationer av kommunens data borde tas fram och kartor användas för att visa information. Det finns bra och enkla tjänster för att göra detta.
5. Koppla in biblioteken
Be kommunens bibliotekarier leta reda på och sammanställa relevant information på kommunens webbsidor och knyt biblioteken överlag närmare alla övriga verksamheter inom kommunen. Bibliotekarierna har något att ge var och en och kan alldeles säkert bidra med viktig informationssökning, - förvaltning och -spridning. Biblioteken borde också fungera som drivande krafter för att öka digital delaktighet i kommunen. Be biblioteket göra upp en åtgärdsplan eller ett program för att öka tillgången och kompetenserna att nyttja webben bland alla kommuninvånare. Följ upp!
***
Uppdatering: Här en bra sajt som skrapar info: Datavaalit.
***
Uppdatering: Här en bra sajt som skrapar info: Datavaalit.
De skulle må då linslusarna. Streama i deras öron att hälften går ur grundskolan utan godkända betyg, streama från ett ålderdomshem, hemma hos ensamstående, hos övergivna barn och be fanskapet svara på vad det beror på. Om det inte är politikernas fel, vems är det då.bibblan gör en insats åtminstone i Mölndal, i stan Göteorg är det mest kärringar som befrämjar frihet och makt åt sig själva.
SvaraRaderafaktiskt bör regeringen stå till svars inför situationen i Sverige och varför här är så efterblivet. Vad gör en sån här för skillnad, tror du? http://erikweiman.blogspot.se/2012/10/det-handlar-om-manniskor.html
SvaraRaderaIdealism utan handling, trots alla uppdrag. Berättar han om "landstingsarbete"? Kommunalt, då, eller riksdagsarbete? Knappast va? Rest till Bangladesh? Jättebra vi frågar deras regering vad sjukvård får kosta, hur höga pensioner ska vara och hur pass jämlikt boende och arbetsliv bör vara. Hur de gamla ska värderas, djurrätt, m m.Sen får vi äsa i hans memoarer om hur han anser landstingsarbete e t c, ska bedrivas. Vad han åstadkommit. Vi lär inte märka det själva, menar jag.
Jag vet inte om jag är inne på rätt spår i diskussionen, men har 15 års erfarenhet som tjänsteman. Tjänstemän i Finland är bundna att följa bland annat förvaltningslagen och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Dessa föreskriver om vilka handlingar och ärenden som kan offentligöras och i vilket skede och sammanhang. Likväl ska myndigheterna följa sina egna interna föreskrifter om vilka ärenden som kan delges internt eller externt och av vem. I praktiken och enligt min erfarenhet kan jag inte delge något (undantag finns) som är under beredning före ett beslut i ärendet har gjorts. En alltför öppen behandling av ett ärende kan äventyra slutresultatets objektivitet. En annan synpunkt är att alla (medborgare, om så är fallet) ska behandlas likvärdigt. Hur skulle en blogg eller tweet, när ett ärende behandlas, behandla de som inte har datorer likvärdigt? Jag läste nyss att över 300 000 finländare inte överhuvudtaget använder internet. Förövrigt så kan vi båda lusläsa dessa tidigare nämnda lagar och deras regeringspropositioner och tolka dem olikt, men slutresultatet är eventuellt bara att vi har olika åsikter. Och ett allmänt känt faktum är att en lag som ges är redan tio år efter sin tid då den stiftas, och detta görs av politikerna.
SvaraRaderaÖppenhet är inte alltid en lätt fråga, det är klart. Men vilka är de egentliga hindren? Det är ju klart att man inte kan berätta allt eller skriva om alla enskilda ärenden som är under behandling. Men är det förbjudet att berätta om hur beredningen framskrider i en stadsplaneringsfråga? Samma info man kunde ge en person som ringer för att fråga om saken? Eller för biblioteket att skriva om boknyheter eller hur man resonerat kring ändrade öppettider, eller rektor att berätta om en spännande morgonsamling med ett författarbesök? Nog hittar ju kommunchefen Mattias Jansson på väldigt mycket att skriva om.
SvaraRaderaDet beror förstås på vad man jobbar med, inom socialsektorn är det kanske inte så lätt att idka öppenhet. Men ändå måste det ju hända saker som inte handlar om "ärenden": hemvården fick äntligen en ny bil, nästa vecka får vi åka på fortbildning, man kanske t o m kan få tillstånd av någon klient att berätta om någon enstaka trevlig händelse (vi firade Hjördis 100 årsdag i dag i trädgården, där också pressen var på plats?). Det finns mycket verksamheter misstänker jag som kommuninvånarna inte känner till alls eller mycket dåligt.
Gällande potentiell ojämlikhet är det nog inte ett hållbart argument, då kan man ju inte säga nånting åt en journalist heller, för alla kanske inte har råd att prenumerera hem just den tidningen ...? Men medborgarna och skattebetalarna har rätt att veta i en demokrati. Om beredningen inte är öppen av juridiska skäl kan man säga *att man bereder*, då har folk möjlighet att kontakta sina politiker.
Information bör ges genom alla kanaler. Journalister bör också följa med bloggar och twitter och plocka upp viktig info och forska vidare, sammanställa, nyansera. Arbete för digital delaktiget är också jätteviktigt. Därför har vi startat Inkludera Flera-nätverket.
Jag känner tyvärr inte till beslutsfattandet inom den kommunala sektorn. Om stadsplaneringsfrågan kunde jag tänka mig att beredningen är till en viss grad en intern angelägenhet före man gör en allmän kallelse och hör de berörda invånarna. Beredning kan pågå i flera år och eventuellt är många intressenter inblandade angående upphandlingar, undersökningar osv., vars innehåll vanligtvis inte är offentligt (undantag finns). Det är klart att man kan offentligt diskutera ärendet i stora drag (kommundirektören?), men detaljer som ännu är under beredning är inte allmänna. De övriga exemplen om biblioteket, morgonsamlingen och om att Hjördis fyllde 100 år (ifall jag skulle vara den som tar ställning till deras offentlighet), anser jag dem vara offentliga och de kunde publiceras fritt. Det är igen en fråga om prioritering och resurser om hur det görs. Och som känt är så vill politikerna (förövrigt hela staten) skära ner resurserna och då är tjänstemännen illa tvungna att prioritera vad de gör. Och då faller kommunikationen om Hjördis 100-års fest ganska långt ner på "To do" -listan.
SvaraRaderaKommunikationen om ett ärende under behandling är på tjänstemannanivå som du säger - att man bereder. Politikerna talar gärna öppet allt om ärendet i frågan och samtidigt om sina egna synpunkter om hur det borde vara och även om sådant som inte har något med saken att göra. När det uppstår ett behov, eller att ärendet är i ett sådant skede att man kan kommunicera det till de berörda, gör man det i ett pressmeddelande till alla potentiella intressenter och medier samt sätter upp den på ens egen hemsida (eventuellt via sociala medier också, om myndigheten använder sig av dem) och på kommunens anslagstavla. Dessutom kan man göra en kungörelse som sätts upp på kommunens offentliga anslagstavla till allas påseende. På detta sätt försöker man försäkra att alla potentiella berörda har möjlighet att ta del av informationen.
Jag förespråkar själv öppenhet i informationsspridning, men skulle inte använda så starka uttryck som ”information börs ge till alla kanaler och journalister”. Myndigheterna har eventuellt inte ens tillgång till alla kanaler eller ges inte ens möjlighet att utnyttja dem. Tjänstemän fungerar endast på basen av lagar och har sina händer bundna i fråga om personliga åsikter, preferenser och informationsspridning av dessa. I grundlagen så står det följande om ansvar för ämbetsärenden: En tjänsteman svarar för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga. Grundlagen tar även ställning till demokratin: Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen. Till demokratin hör att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling. All utövning av offentlig makt skall bygga på lag. I all offentlig verksamhet skall lag noggrant iakttas. Dessa hänvisningar till grundlagen är endast informativa och är inte ett ställningstagande, men framhäver flera gånger om lagligheten av offentlig verksamhet.
Kan du ge exempel på myndigheter (tjänstemän) som bloggar och som inte är politiker? Jag skulle även gärna följa med utvecklingen av projektet om digital delaktighet. Nu cyklar jag vidare...