Henttonen skriver att arkivlagen kommer att försvinna och ersättas av och uppgå i andra lagar. Den ersättande lagen blir en lag om "bevarandet av kulturellt betydande dokument". Den kompletteras med en lag om Riksarkivets uppgifter och mandat som expertorganisation på långsiktigt/evigt bevarande av dokument, samt en förändring i offentlighetslagen som definierar myndigheternas ansvar inom informationsförvaltning.
Frågan om vem som egentligen styr och bär helhetsansvar för dokumenthantering/informationsförvaltning/bevarande är enligt Henttonen kritisk. Lösningen verkar vara att man ska uppnå kontroll åtminstone delvis genom centraliserade, med andra ord externa, tjänster. Man har ju redan tagit steg i den riktningen. Tanken är både bra och dålig. Jag vet inte hur statens gemensamma personaladministrationssystem Kieku ser ut och fungerar i dag, men i början var systemet närmast en svordom bland många tjänstemän på grund av de många problemen som slukade absurda mängder arbetstid. Missnöjet verkar pyra fortfarande. En utvärdering av de indirekta kostnaderna på nationell nivå för dylika projekt kunde kanske ge lite vägkost och evidens för framtida beslutsfattande kring dessa frågor.
Man talar gärna om sektoroberoende verksamheter och kompetenser. Att utnyttja dessa är en tänkt väg till effektivering av den offentliga sektorn. Genom att strömlinjeforma och förenhetliga verksamheter hoppas man kunna skära ner personal och kostnader och uppnå bättre kvalitet. Tanken om delade stödfunktioner utgår från en idé om kärn- vs stödfunktioner. Dessa kan skiljas från varandra på så sätt, att man inom stödfunktionerna klarar sig med en begränsad eller ingen insikt i kärnverksamhetens substans eller syften. Men det leder ofrånkomligt till problem då man försöker klämma in olika typer av verksamheter i samma format och mycket riskerar att gå fel, eftersom informationsgång och kommunikation lider av att pressas in i avskalade informationssystem.
Jag har funderat detta en hel del då jag följt med hur man inom arkiven tampats med dessa frågor. Faktum är nämligen att system ofta vuxit fram för att betjäna en viss verksamhet och dess specifika syften. Om allt är väl, har man utgått från vissa gemensamma begrepp och strukturer inom den egna sektorn eller något större sammanhang, men dessa kompletteras i praktiken nästa alltid av egna tillägg och funktioner som är nödvändiga och ändamålsenliga i den specifika verksamheten. Detta gäller till och med i biblioteksvärlden, där man traditionellt är allra mest rigorös med att reglera sådana här saker.
Kort sagt: vilken är avkastningen för att övergå till gemensamma system, och framför allt vilka är de verkliga kostnaderna och riskerna? Är detta en realistisk lösning för att garantera medborgarnas rättsskydd och vårt kulturarv?
Det finns god potential i flera pågående projekt och jag tror lösningen nog är en lämplig styrning gällande informationsstruktrer, ett långsiktigt arbete, större öppenhet i dess olika betydelser och helt klart också gemensamma tjänster. Men det som framför allt behövs är länkad och öppen data. Det gör att man kan ha anpassade system lokalt, som kan kommunicera med andra system och där informationen förhåller sig till omvärlden. Vad jag är mest rädd för är förhastade, toppdrivna, teknologidrivna och påtvingade lösningar som leder till stora problem i verksamheterna. Det kräver enormt mycket sakkunskap att utveckla informationssystem, men också substanskunskap om de verksamheter det gäller. Samtidigt som alla inom hela förvaltningen måste kunna arbeta med tanke på en bättre helhet. Det handlar om ledarskap mer än något annat. Tvång är inte gott ledarskap, ens i Finland.
 |
| Kieku marknadsförs på Statskontorets sidor. Enligt artikeln har ibruktagarna "naturligtvis upplevt behov av funktionell vidareutveckling och innehållet i ärendet har förts framåt tillsammans med Kieku-projektet i gott samarbete" |
En annan sak jag reagerar med är en viss oro för en reducering av Riksarkivets betydelse. Det är kanske lite inkorrekt att säga det, men jag uppfattar att i sammanhanget tala om "kulturellt betydande dokument" är ganska riskabelt och kortsiktigt. Det är kanske bättre än att tala om "nationellt viktiga" dokument. Men ändå. "Kultur" uppfattas lätt som mindre viktigt än forskning, utbildning, innovation och ekonomi, det kan vara lite kul fritidsysselsättning för en del människor. När sanningen ju är att hela kulturarvet är av en enorm samhällelig och politisk betydelse. Hela vårt samhälle vilar ju på det. Det finns förstås inte en (bildad) kotte inom statsapparaten som inte nickar instämmande då man påpekar detta, men sanningen är att "kultur"-sektorer i praktiken löper en mycket stor risk att marginaliseras då det gäller inflytande och finansiering. Man anar att det finns missnöje med hur kulturarvssektorn i vårt land skött sina uppgifter, samtidigt som man varken velat ge mandat eller uttrycka några klara direktiv gällande vad man förväntar sig.
I den nuvarande arkivlagen behandlas myndigheters arkiveringsskyldighet. Henttonen skriver att "arkiv" i den nya lagstiftningen inte kommer att användas i andra sammanhang än gällande Riksarkivet. Man kommer i stället att skriva om informationsförvaltning eller dokumenthantering. Detta är i och för sig en naturlig följd av digitaliseringen. Det är mycket bra att man mer explicit beaktar att allt som finns på samtliga datorer hos en myndighet är "arkiv", det vill säga saker som bör hanteras. Samtidigt innebär det just en allvarlig risk för marginalisering av arkivväsendet. Vad allt detta kommer att innebära för privata arkiv är mer än jag vågar tänka på.
Personligen är jag ganska intresserad av hur och om man kommer att beakta universitetens, högskolornas och forskningsinstitutens verksamhetssubstans i den nya lagen. Det gäller också alla andra myndigheters "innehåll" och data, som inte självklart ingår i nuvarande arkivbildningstänk på alla håll. Därför är det påkallat att börja tala om informationsförvaltning. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar