Vad är ett medium?

Den av Tom Moring producerade rapporten "Ett livskraftigt medielandskap på svenska i Finland" har väckt en hel del reaktioner. Eller snarast har rapporten fått mycket synlighet i media, vilket kanske i sig inte är så överraskande. Mest har det handlat om att man med en mun bedyrat att nu ska det samarbetas på riktigt. Jag har kommenterat detta tidigare, utgående från tidningsartiklar. Nu har jag läst rapporten.

Principiella frågor

Vad som slår mig är den enorma skillnaden mellan den text som producerats av medieproffsen, och det ungdomarna de facto talar om i Katarina Graffmans studie (s. 60 framåt). Det senare är den värld jag ser. Det andra är för gammalt och borde ruckas på i grunden. Den nya är en värld där man måste skilja på åtkomst (teknisk hårdvara), plattformar/kanaler/förmedling och journalistik. Gör man inte det kommer vi knappast vidare med några innovativa långlivade lösningsmodeller. Vi kan inte dela och analysera fältet enligt traditionella metoder, om konsumenterna gestaltar det på ett helt nytt sätt. I dag anser unga att deras viktigaste medium är "internet" och "google".

Media är inte längre samma sak som "mediehus". Man måste placera in de nya inkomstmodellerna i det nya landskapet, där kuratering är ett nyckelbegrepp, där upplagor eller utgåvor är just bara en form av redaktionellt kuraterat innehåll, ett av av många olika möjliga paket och kanaler, där upplagorna är sekundära och de enskilda artiklarna det primära, där man beaktar och utnyttjar också konsumenternas kuratering (jag kallar det social kuratering) som en relevant faktor och resurs. Man måste skilja på:

1. skapandet av journalistiska produkter (inte alls samma sak som det, som människor konsumerar då de konsumerar "8 timmar media om dagen")
2. den konkreta förmedlingen eller distributionen av journalistiken man (eventuellt) producerar, andra nyheter och underhållning
3. och dessutom kuratering och paketering. 

Det som är viktigt, tror jag, är att göra denna strategiska analys och också operativt faktiskt göra denna uppdelning i olika funktioner. Historiskt har nämligen alla dessa funktioner varit sammansmultna i produktionen av en papperstidning. Men de är egentligen olika saker.

Till exempel på sidan 13 talas det om att forskning visar att medierna har betydelse för språkets utveckling, språklig identitet, språkkunskap och språket position i samhället. Avser man här journalistiken? I undersökningen av ungdomarnas användning av media framkommer, att "egenproducerat" material är lika viktigt som "mediematerial", där det senare avser innehåll som i huvudsak producerats av professionella aktörer. I detta ingår antagligen både journalistiska material och underhållning producerad av proffs som distribueras av Netflix eller Spotify, medan en populär kanal på/som YouTube kan förmedla material som ligger någonstans i gränsmarkerna mellan dessa, eller lika väl något annat. Helt klart verkar många anse att viktiga nyheter når en först via delning i sociala medier (dvs. social kuratering). Endast genom att följa länkar eller andra tips går man in på journalistiska material för att få mera och trovärdig information. Och tänker dessa ungdomar ens då på att de "läser en tidning"?

Mediekompetens

En mycket viktig punkt som lyfts fram av Graffman, är ungdomarnas bristande informationskompetens. Att "alla" hela tiden är på nätet, betyder inte att alla kan söka information eller kommunicera det de vill på nätet. Siffrorna och trenderna i hennes text (s 61) är oroväckande till och med gällande sociala medier.

Lite tragikomiskt ter sig citatet om läraren som förbjuder användningen av Wikipedia i skolarbetet. Elevens kommentar "... men hallå, vad ska jag annars använda?" (s. 71) är helt befogad. En annan student vet att gå vidare till de källor som anges på Wikipedia, och faktum är, att eftersom Wikipedia ändå används, finns det verkligen skäl att undervisa eleverna i källkritik och även redigering och annan användning av Wikipedia. Det borde anses vara en medborgarfärdighet i dag. Man gör här samma miss som ovan gällande sammanblandning av plattform och innehåll. Det digitala är annorlunda. Det är innehållet som avgör, inte plattformen.

Vad är då ett medium?

Ett medium kan ju definieras på många sätt: man kan avse egentligen vad som helst som finns mellan två eller flera aktörer i en kommunikativ situation. Ofta har man avsett den fysiska formen av ett meddelande, en bärare av information. Jag anser att detta är den definition vi har mest nytta av i dag. Journalistik och journalisters verk är inte medier. De digitala medierna består av hårdvara och mjukvara, av i vilka mjukvaran (i praktiken mjukvarorna) är de avgörande. Redaktörsarbete och kuratering är inte heller medier. Det är mjukvaran som definierar om det vi ser är (levande) bild, kan läsa en text, arbeta med en interaktiv grafik eller hör ljud. Eller valfri kombination av dessa samtidigt.

Facebook är ett medium, en webbsida är ett medium, Wikipedia och YouTube är medier. En app (som WhatsApp) kan också vara ett medium (som jag egentligen vill avråda journalister från att använda om man vill nå större spridning, appar överlag är inte en så bra idé för mediehusen heller). Ungdomarnas uppfattning av medier är således helt korrekt. Eller som Kicky säger "Media är ett ställe där man kan umgås med sina vänner och berättar för dem om sitt liv" (s. 63).

Det som mediehusen avser då de talar om media är det som ingått i deras businessmodell. De avser massmedia. Journalistik, paketering och distribution har varit en och samma (enkelriktade) process. Nu räcker det inte längre med ett paket för alla. Hela paketeringen måste tänkas om, så att den också handlar om kuratering och kan anpassas för individer och social kuratering. Det kräver betydligt mycket bättre informationsstrukturer och -system än indelning i inrikes- och utrikesnyheter mm. Man måste kunna distribuera och marknadsföra enskilda artiklar.

Några andra kommentarer

En sak som fascinerar mig är att Radio X3M står ut som ett klassiskt massmedium som vunnit terräng bland ungdomar. Trots att podcasterna också blir allt vanligare (inte minst de "egenproducerade"), verkar radion stå emot sönderfallet. En bidragande orsak är kanske den starka community som skapades vid lanseringen.

En annan sak jag tänkte på under läsningen var frånvaron av tidskrifterna, som jag tror i det finlandssvenska medielandskapet producerar minst lika mycket bra innehåll som tidningarna. Detta innehåll borde absolut integreras i samarbetet, om man faktiskt uppriktigt vill stärka finlandsvenskan och finlandssvenskheten. Sätter man enligt förslaget upp en finlandssvensk gemensam betaltjänst (en förmedling av innehåll) bör tidskrifterna tas med, eftersom de står för en stor del av det kvalitetsinnehåll (dvs längre juttun) som produceras i vårt land på svenska. Det andra jag verkligen vill varna för är att se på denna pool som en portal. Informationen där måste vara maskinläsbar och ska kunna betjäna också andra tjänster. Lösningen bör således inte planeras som en webbsida (även om man ska ha en sådan också), utan framför allt planeras som en dataresurs, därifrån man kan paketera och kuratera material både automatiskt och manuellt av professionella och av konsumenterna själv. Eftersom läsarna ändå kommer in via länkar och andra tjänster.


Detta i all hast. Min avsikt är att återkomma i Nya Argus i höst. Vad gäller de ekonomiska och andra strukturella delarna av utredningen är också de läsvärda och säkert nyttiga. Samtidigt hoppas jag att man vågar vara tillräckligt innovativ och modig då det gäller att söka nya lösningar.