Moral, heder och regler

Inspirerad av pågående skandal kring en "dubbelagent" till knarkpolischef i Helsingfors, började jag (igen) fundera över de dubbla standarder som var dominerande i samma stad för några sekler sedan. Eller egentligen kom jag att diskutera saken med Seppo Aalto över en lunch för ett tag sedan. Seppo har nyligen avslutat version 0.92 av följande del av Helsingfors stads historia som behandlar staden under sent 1600-tal och tidigt 1700-tal. Manuskriptet är lika rolig läsning som hans föregående bok. Hans inkännande och inträngande genomgång av staden och dess invånare bekräftar att min egen lilla forskning om något senare tider bara skrapade på ytan i den hederliga skurkaktighet som präglade hela staden under tidigmodern tid.

Det var nämligen så, att det ständigt pågick en maktkamp mellan kronan och staden och dess invånare. Ibland drog man visserligen åt samma håll, men minst lika ofta rådde i praktiken helt inofficiella regler för hur man skulle bete sig. Smuggling och all sorts olaglig handel var legio, bara den var rimlig, dvs inte direkt skadade kronans eller det övriga borgerskapets intressen. Därför är domstols- och andra protokoll från den tiden ganska underhållande läsning. Och ofta förbryllande. Man har inte sällan svårt att se vad som egentligen är på gång under en process. Fyndiga är de sätt som stadens borgare kringgår straff och bestämmelser, kronans linje och representanter möter inte sällan en enad front och man skyddar till och med sina egna lokala fiender, för att rädda stadens "anseende" och de lokala, väl inkörda systemen för hur man fördelar resurser, brukar makt och bedriver olika näringar.

Men samtidigt rådde en benhård hederskodex. Moralen handlade inte om lagen, utan om hedern. Maktkamper kunde till och med vara blodiga, överträdelser av de gemensamma spelreglerna kunde få mycket hårda följder. Eftersom alla hade olagligheter på sitt konto, kunde man i princip sätta dit vem som helst. Å andra sidan fanns då alltid risken att den drabbade drog med sig andra. Dessutom ville man ju inte bränna någon för samma sak man själv sysslade med ... Spelet var fullständigt snillrikt. Aalto har faktiskt lyckats avtäcka vissa intriger. Personernas list och påhittighet är förstummande. Ibland. Andra var mindre klyftiga och råkade snabbt illa ut.

Det är utmanande och viktigt att inte börja moralisera över hur folk betedde sig då. Spelregler och moral handlade delvis om andra saker på den tiden. Och det gällde nog inte bara Helsingfors, utan hela Europa. Gäller kanske delvis på en del håll ännu idag.

Men något har hänt. Det var egentligen det jag lite försökte beskriva i min egen forskning. I dag är det inte okej att en tjänsteman blandar egna och andras pengar eller överträder lagen, så länge inte "orimlig" skada sker och samhället någon får någon nytta. Dubbla standarder är kriminaliserade i dag, de idkas endast av brottsliga organisationer. Staten har skaffat sig våldsmonopol och demokratin samhället rätt att befästa moral- och hederskodex i lag. En polis som kanske tror sig vara en snillrik spelare är entydigt en brottsling. Jag är inte säker på att han varit det för trehundra år sedan. Bara han sett till att staten fick sitt.

Det numera rivna biblioteket och statliga arkivet i Statsrådsborgen.
I huvudstaden Helsingfors fanns inte längre utrymme för dubbelspel.
Helsingfors stadsmuseums bildarkiv.