Hur ska vi fira?

I dagens Hesari skriver Nationalbibliotekets överbibliotekarie Kai Ekholm om digitalisering av tidningar. Han skriver apropå det självständiga Finlands hägrande 100-årsjubileum, som formellt planeras med en rätt omfattande organisation. Det finns en del pengar och till och med ett kontor på Kyrkogatan för projektet. Enligt uppdraget ska projektet:

- behandla Finlands statliga självständighet och självständighetstidens händelser i ett brett och varierande perspektiv,
- granska den nationella självbilden och söka en ny riktning för framtiden,
- skapa diskussion om nationens tillstånd samt uppmuntra till att kritiskt bedöma och reflektera över framtida utmaningar,
- betona medborgarnas delaktighet och deltagande på ett mångsidigt och omfattande sätt,
- vara medryckande, förenande och skapa ett brett intresse hos medborgarna,
- främja kunskapen om och förståelsen för framtida utmaningar, och
- bjuda på upplevelser för alla.*

Ekholms insändare andas ett visst mått av frustration över att kulturarvssektorn och vad den har att erbjuda inte tagits på allvar. Om konkreta planer finns inte mycket information ännu. Ekholm initiativ är mycket konkret och enligt åtminstone min bedömning är det optimalt i linje med regeringens målsättningar. Man kan ju därför hoppas att tanken faller i god jord.

Helt konkret föreslår han alltså att 1900-talets tidningsmaterial digitaliseras och publiceras öppet på webben. För som han skriver: "I Finland har det under självständighetstiden utkommit över 2000 olika tidningar, som mer än något annat område inom kulturen har byggt den nationella identiteten. Den finländska politiken, yttrandefriheten och vardagen har definierats i tidningspressen." (min övers.)

Materialet är betydelsefullt för både forskare och för medborgarna i allmänhet. Som populariteten av de existerande tjänsterna (Det historiska tidningsbiblioteket och Brages Pressarkiv) visar, finns det ett brett intresse och stor efterfrågan på dessa material. Att Ekholm ännu en gång förklarar hur otympliga och oanvändbara mikrofilmerna är, skadar inte heller. Detta budskap har varit ohyggligt svårt för oss på Brages Pressarkiv att få fram till Kultur- och undervisningsministeriet. Det vore bra om också forskarsamfundet offentligt kunde engagera sig i dessa frågor. Trots att open access och fungerade informationsförvaltning och dylikt bara är "stödtjänster", är de av alldeles avgörande betydelse för forskningens kvalitet och de resurser och möjligheter forskare själv har att tillgå i sin forskning.

För att hantera upphovsrättsproblematiken har Ekholm en enkel och konkret lösning: ett samhällskontrakt, som bygger på samma logik som den allmänna bibliotekens författarersättningar bygger (delvis) på: budgetmedel allokeras för att betalas som understöd till journalister. Detta är en hundramiljardereuros chans, att göra en dylik grej nu. Görs det inte nu, kommer vi att sitta med upphovsrättseländet många år framåt, eftersom lagen är så oerhört svår att skriva om. För journalisterna skulle detta vara ett gyllene tillfälle att markera sin position som viktig samhällsaktör och förverkliga sitt uppdrag. För tidningarna skulle det innebära massiv gratis marknadsföring och en välvillig gest av staten mot en illa behandlas central samhällsaktör.

Rent principiellt tycker jag idén är strålande, även om EU-politiken och den undfallande new public management-linjen man långt driver som någon sorts pseudo-objektiv linje kan erbjuda motstånd. Nu gäller det nämligen för beslutsfattarna att våga fatta ett principiellt beslut, ett beslut som handlar om värderingar, bildning och kultur. Och om att våga stå bakom de vackra festtalen om öppenhet och att satsa på innovation och på att Finland ska vara ett ledande land inom bildning och information. Lätt som en plätt, skulle man tycka.