Arkiven till historien?

Läste med intresse och viss oro Pekka Henttonens referat av ett seminarium på Riksarkivet om den nya arkivlagen . Projektet för att förnya arkivlagen har pågått i över ett år och fortfarande finns det tydligen inte så mycket konkret. Men det handlar om en nödvändig grundlig förändring och därför är det på sin plats att man sätter ordentligt med tid på att fundera igenom det hela. Inom arkivsektorn väntar man med bävan på den nya lagen, eftersom den med högsta sannolikhet också kommer att ha stora konsekvenser för hur allt struktureras och finansieras. Utmaningarna med de nya elektroniska materialen är enorma - och delvis akuta.

Henttonen skriver att arkivlagen kommer att försvinna och ersättas av och uppgå i andra lagar. Den ersättande lagen blir en lag om "bevarandet av kulturellt betydande dokument". Den kompletteras med en lag om Riksarkivets uppgifter och mandat som expertorganisation på långsiktigt/evigt bevarande av dokument, samt en förändring i offentlighetslagen som definierar myndigheternas ansvar inom informationsförvaltning.

Frågan om vem som egentligen styr och bär helhetsansvar för dokumenthantering/informationsförvaltning/bevarande är enligt Henttonen kritisk. Lösningen verkar vara att man ska uppnå kontroll åtminstone delvis genom centraliserade, med andra ord externa, tjänster. Man har ju redan tagit steg i den riktningen. Tanken är både bra och dålig. Jag vet inte hur statens gemensamma personaladministrationssystem Kieku ser ut och fungerar i dag, men i början var systemet närmast en svordom bland många tjänstemän på grund av de många problemen som slukade absurda mängder arbetstid. Missnöjet verkar pyra fortfarande. En utvärdering av de indirekta kostnaderna på nationell nivå för dylika projekt kunde kanske ge lite vägkost och evidens för framtida beslutsfattande kring dessa frågor.

Man talar gärna om sektoroberoende verksamheter och kompetenser. Att utnyttja dessa är en tänkt väg till effektivering av den offentliga sektorn. Genom att strömlinjeforma och förenhetliga verksamheter hoppas man kunna skära ner personal och kostnader och uppnå bättre kvalitet. Tanken om delade stödfunktioner utgår från en idé om kärn- vs stödfunktioner. Dessa  kan skiljas från varandra på så sätt, att man inom stödfunktionerna klarar sig med en begränsad eller ingen insikt i kärnverksamhetens substans eller syften. Men det leder ofrånkomligt till problem då man försöker klämma in olika typer av verksamheter i samma format och mycket riskerar att gå fel, eftersom informationsgång och kommunikation lider av att pressas in i avskalade informationssystem.

Jag har funderat detta en hel del då jag följt med hur man inom arkiven tampats med dessa frågor. Faktum är nämligen att system ofta vuxit fram för att betjäna en viss verksamhet och dess specifika syften. Om allt är väl, har man utgått från vissa gemensamma begrepp och strukturer inom den egna sektorn eller något större sammanhang, men dessa kompletteras i praktiken nästa alltid av egna tillägg och funktioner som är nödvändiga och ändamålsenliga i den specifika verksamheten. Detta gäller till och med i biblioteksvärlden, där man traditionellt är allra mest rigorös med att reglera sådana här saker.

Kort sagt: vilken är avkastningen för att övergå till gemensamma system, och framför allt vilka är de verkliga kostnaderna och riskerna? Är detta en realistisk lösning för att garantera medborgarnas rättsskydd och vårt kulturarv?

Det finns god potential i flera pågående projekt och jag tror lösningen nog är en lämplig styrning gällande informationsstruktrer, ett långsiktigt arbete, större öppenhet i dess olika betydelser och helt klart också gemensamma tjänster. Men det som framför allt behövs är länkad och öppen data. Det gör att man kan ha anpassade system lokalt, som kan kommunicera med andra system och där informationen förhåller sig till omvärlden. Vad jag är mest rädd för är förhastade, toppdrivna, teknologidrivna och påtvingade lösningar som leder till stora problem i verksamheterna. Det kräver enormt mycket sakkunskap att utveckla informationssystem, men också substanskunskap om de verksamheter det gäller. Samtidigt som alla inom hela förvaltningen måste kunna arbeta med tanke på en bättre helhet. Det handlar om ledarskap mer än något annat. Tvång är inte gott ledarskap, ens i Finland.

Kieku marknadsförs på Statskontorets sidor. Enligt artikeln har ibruktagarna
"naturligtvis upplevt behov av funktionell vidareutveckling och innehållet i ärendet har
förts framåt tillsammans med Kieku-projektet i gott samarbete" 

En annan sak jag reagerar med är en viss oro för en reducering av Riksarkivets betydelse. Det är kanske lite inkorrekt att säga det, men jag uppfattar att i sammanhanget tala om "kulturellt betydande dokument" är ganska riskabelt och kortsiktigt. Det är kanske bättre än att tala om "nationellt viktiga" dokument. Men ändå. "Kultur" uppfattas lätt som mindre viktigt än forskning, utbildning, innovation och ekonomi, det kan vara lite kul fritidsysselsättning för en del människor. När sanningen ju är att hela kulturarvet är av en enorm samhällelig och politisk betydelse. Hela vårt samhälle vilar ju på det. Det finns förstås inte en (bildad) kotte inom statsapparaten som inte nickar instämmande då man påpekar detta, men sanningen är att "kultur"-sektorer i praktiken löper en mycket stor risk att marginaliseras då det gäller inflytande och finansiering. Man anar att det finns missnöje med hur kulturarvssektorn i vårt land skött sina uppgifter, samtidigt som man varken velat ge mandat eller uttrycka några klara direktiv gällande vad man förväntar sig.

I den nuvarande arkivlagen behandlas myndigheters arkiveringsskyldighet. Henttonen skriver att "arkiv" i den nya lagstiftningen inte kommer att användas i andra sammanhang än gällande Riksarkivet. Man kommer i stället att skriva om informationsförvaltning eller dokumenthantering. Detta är i och för sig en naturlig följd av digitaliseringen. Det är mycket bra att man mer explicit beaktar att allt som finns på samtliga datorer hos en myndighet är "arkiv", det vill säga saker som bör hanteras. Samtidigt innebär det just en allvarlig risk för marginalisering av arkivväsendet. Vad allt detta kommer att innebära för privata arkiv är mer än jag vågar tänka på.

Personligen är jag ganska intresserad av hur  och om man kommer att beakta universitetens, högskolornas och forskningsinstitutens verksamhetssubstans i den nya lagen. Det gäller också alla andra myndigheters "innehåll" och data, som inte självklart ingår i nuvarande arkivbildningstänk på alla håll. Därför är det påkallat att börja tala om informationsförvaltning. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet.

Konstruktionernas konstruktion

I går åhörde jag ett intressant föredrag av Tore Tallqvist som tillsammans med ett stort antal arkitekturstuderande byggt en intressant och imponerande utställning i Helsingfors.

För mig är arkitektur egentligen ett helt främmande område och det var spännande att höra de delvis mycket abstrakta och teoretiska resonemangen som ligger bakom arbetet.  I grunden finns, om jag förstod saken rätt, en idé om att det dels finns en tidsbunden aspekt på allt, men även en "evig" aspekt, den frånvarande tiden, som Tallqvist talade om, det vill säga det allmänt mänskliga, kanske transcendenta.

Av åtta grundvärderingar ville Tallqvist lyfta fram tradition, stämning, rötter och äkthet vid sidan av landskap, funktion, stil och struktur. De fyra senare är kanske de man först är van att utgå från inom arkitekturen. Genom att kombinera dessa värderingar och strategier kring dem på olika sätt, har Tallqvist funnit ett komplicerat mönster i vårt byggnadsarv, ett mönster som verkligen skulle få självaste Dan Brown att ställa sig i ett hörn och skämmas. De olika aspekterna vävs samman i en stor väv, vars olika delar presenteras på flera olika sätt.

Tallqvists tolkning av vår historia och vårt
byggnadsarv tar sig många olika uttryck i
arbete som gjorts av arkitektstuderandena.
Men allt hänger ihop på ett nästan spöklikt sätt.

Eftersom tänkandet och begreppen är så grafiska och visuella är det klart att de tar invecklade, men samtidigt mycket klara och tydliga former, där varenda detalj har sin betydelse. Dessa är förstås kristallklara för dem som arbetat med detta jätteprojekt, men för mig att ens försöka förklara dem i ord är helt övermäktigt. Att det är en enorm materialiserad tankekonstruktion där saker som av en slump passar in i mönster på samma sätt som universum och människan fötts av osannolika sammanträffanden är en skenbar analogi, eftersom kulturen är en av människan skapad konstruktion. Eller är det så? (Hälsningar till Kant)

 Kan ej beskrivas, bör upplevas.

Bildning

Lidl har under våren och försommaren fört en tv-reklamkampanj, där budskapet varit att det vettigaste man kan syssla med under sommaren är att grilla. Reklamerna är gjorda med glimten i ögat. I ett avsnitt besöker en semestrande familj ett obskyrt år- och öskarsmuseum. I museernas förlovade land är idén inte konstig alls. Jag har för mig att Finland hör till världens museitätaste länder. Det finns museer överallt och folk värnar om sina samlingar. Därför var kanske reklamen inte helt lyckad. Det kan faktiskt hända att det finns vanligt "korvätande" folk, som blev lite kränkta. Det kom också nyligen svar på tal (se filmen nedan).

Hela frågeställningen anknyter till frågan om hur vi ser på bildning och kultur i vårt samhälle. Man har, tycker jag, den senaste åren, gjort en del saker som styr vårt samhälle bort från allmänbildning. Det viktigaste har blivit att producera yrkeskompetensmässigt relativt högutbildade människor i maximal takt ut på arbetsmarknaden.

Just små museer har drabbats extremt hårt under Katainen/Arhinmäki, högskolor och universitet pressas med resultatförhandlingar, folkbildningens finansiering är under nedskärningshot och studentexamens bredd har bantats ner. Statsledningens signaler har alltså inte varit så bra under en tid då just kultur och bildning borde värderas högt, eftersom det är mycket förmånliga långsiktiga investeringar. Delaktiga människor är bra för samhället och för sig själva. Också när det går ekonomisk lite sämre.

Det skulle vara viktigt att värna om allmänbildningen och överhuvudtaget bildning som ett ideal för hela folket. Samhället behöver både humaniora och kultur. Illa är det om kultur och vetenskap ses som elitens strunt och maktbruk. Man måste därför vara verkligen försiktig med på vilket sätt man framställer bildning å ena sidan och stollighet eller "juntighet" å andra sidan.

För det är bildning vi behöver, om vi ska bekämpa populismen, som är så ytterligt farlig. Kritiskt tänkande ska vara allmängods och inte en elitens hobby. Men okunskap och brist på kritiskt tänkande måste fördömas som oönskvärt, på bred front. Offentliga personer som våra författarkändisar är till exempel väldigt, väldigt viktiga.

Relevansunderskott?

Dan Lolax kommenterade mitt förra blogginlägg med frågan om inte problemet för finlandssvenska medier i det digitala är ett relevansunderskott. Jag tror han har satt fingret på en sjuk punkt. En punkt som man visserligen är medveten om på ett retoriskt plan, och även praktiskt, då man satsar hårt på lokal rapportering. Lokalpressen verkar åtminstone från ett Helsingforsperspektiv sett bevaka otroligt människonära saker i regionerna: allt från dagisets nya lekstuga till varje kommunalfullmäktigemöte refereras i detalj på många håll. Annat är det i huvudstadsregionen.

Jag gjorde på skoj lite genomgångar utgående från Brages Pressarkivs databas Presstanda. Det som intresserade mig var hur de tidningar som finns i större städer bevakar sina närkommuner. Östra och Västra Nyland har till exempel sitt ganska väl på det torra (utom möjligen Hangö, som dock har en egen tidning också). Från min horisont har jag nämligen upplevt att ingen av de nyländska lokaltidningarna bevakar huvudstadsregionen, utan här finns en väldigt klar gräns från deras sida. Bevakningen av regionen faller i princip på Hbl. En annan sak man måste beakta är Hufvudstadsbladets anspråk på rikstidningsstatus.

Drygt tolv procent av Hbls indexerade nyheter anknyter till Helsingfors, medan de andra kommunerna får nöja sig med ett par procent eller mindre. Helsingfors har cirka femtusen fler svenska invånare än de andra tillsammans.
Totalt bor det ca 65 000 svenskspråkiga människor i hela området.

Jag gick alltså igenom referenserna till Vasabladet, Hufvudstadsbladet och Åbo Underrättelser för år 2013. Det är viktigt att beakta att vi inte indexerar alla små notiser, utan i regel bara lite längre texter som har något sakinnehåll som kan vara relevant. Det finns också en viss felmarginal beroende på att våra geodata inte ännu är kopplade till någon ontologi. Det innebär att hyperlokala nyheter ibland kan ha blivit borta, om kommunnamnet saknas i databasen. Min bedömning är ändå att genomgången ger en viss helhetsbild av läget, inte minst därför att kommunalpolitiska frågor i regel förses med uppgift om vilken kommun det gäller. Jag har till exempel i Pargas inkluderat också sådant som är antecknat som gällande Nagu. Liksom Hbl har anspråk på att vara rikstidning, är Vbl något av Österbottens landskapstidning, vilket kanske kan förklara något av den stora Vasadominansen i tidningen.

Det som jag upplever som viktigt är att beakta hur många finlandssvenska (eller strängt taget sådana som är registrerade som svenskspråkiga) det gäller, dvs som berörs, på olika håll. Siffrorna kommer från Fjalar Finnäs Finlandssvenskarna 2012. En statistisk rapport. (Svenska Finlands folkting 2013). I graferna finns antal svenska invånare alltid angivet efter ortnamnet. Vad jag alltså framställt i graferna är hur många nyheter gällande hemkommunen varje invånare får i respektive tidning på ett år. Jag vet inte om det är ett bra sätt att uttrycka detta. Det verkar ändå som om andelarna är relativt konstanta under olika månader, vilket får mig att tänka att det antagligen finns en plan och genomtänkt linje bakom de regionala skillnaderna. Den verkar dock inte stå i proportion till antalet (potentiella) läsare, varför det skulle vara ganska intressanta att höra vad tidningarna själva har att berätta om saken. De har säkert också mer heltäckande uppgifter än detta urval av enligt oss relevanta artiklar.

Skillnaderna mellan de olika tidningarna är ändå slående och jag undrar nog inte om det inte finns ett relevansunderskott här för åtminstone ganska många Esbo-, Vanda- och Grankullabor. I genomsnitt ser det i vår databas ut som att ungefär 12 nyheter i månaden handlar om något som gäller Esbo, fem eller sex gäller Vanda och tre eller fyra gäller Grankulla. I månaden! En stor del av Grankullanyheterna handlade dessutom förra året om Bensowska stiftelsen och pedofilskandalen. I Esbo bor över tjugotusen svenskspråkiga personer. Det är betydligt mera än till exempel Vasa, som har en egen tidning. Jag tror att här kunde finnas en nisch som det lönar sig att fylla. Det finns många aktiva föreningar och stora skolor i dessa kommuner, verksamheter som är relevanta för dessa människor och deras vardag. De får en stor del av informationen om kommunalpolitik och planering via finska medier.Det gör att det inte heller alltid är lätta att driva svenska intressen, om folk inte känner till vad som är på gång.

HBL:  Helsingfors 0,027, Esbo 0,008, Vanda 0,012 och Grankulla 0,012.

VBL: Vasa 0,127, Korsholm 0,019, Malax 0,021 och Vörå 0,019.

ÅU: Åbo 0,095, Kimitoön 0,037 och Pargas 0,047.

Uppdatering: Lade till grafiken på SlideShare.

Vad är ett medium?

Den av Tom Moring producerade rapporten "Ett livskraftigt medielandskap på svenska i Finland" har väckt en hel del reaktioner. Eller snarast har rapporten fått mycket synlighet i media, vilket kanske i sig inte är så överraskande. Mest har det handlat om att man med en mun bedyrat att nu ska det samarbetas på riktigt. Jag har kommenterat detta tidigare, utgående från tidningsartiklar. Nu har jag läst rapporten.

Principiella frågor

Vad som slår mig är den enorma skillnaden mellan den text som producerats av medieproffsen, och det ungdomarna de facto talar om i Katarina Graffmans studie (s. 60 framåt). Det senare är den värld jag ser. Det andra är för gammalt och borde ruckas på i grunden. Den nya är en värld där man måste skilja på åtkomst (teknisk hårdvara), plattformar/kanaler/förmedling och journalistik. Gör man inte det kommer vi knappast vidare med några innovativa långlivade lösningsmodeller. Vi kan inte dela och analysera fältet enligt traditionella metoder, om konsumenterna gestaltar det på ett helt nytt sätt. I dag anser unga att deras viktigaste medium är "internet" och "google".

Media är inte längre samma sak som "mediehus". Man måste placera in de nya inkomstmodellerna i det nya landskapet, där kuratering är ett nyckelbegrepp, där upplagor eller utgåvor är just bara en form av redaktionellt kuraterat innehåll, ett av av många olika möjliga paket och kanaler, där upplagorna är sekundära och de enskilda artiklarna det primära, där man beaktar och utnyttjar också konsumenternas kuratering (jag kallar det social kuratering) som en relevant faktor och resurs. Man måste skilja på:

1. skapandet av journalistiska produkter (inte alls samma sak som det, som människor konsumerar då de konsumerar "8 timmar media om dagen")
2. den konkreta förmedlingen eller distributionen av journalistiken man (eventuellt) producerar, andra nyheter och underhållning
3. och dessutom kuratering och paketering. 

Det som är viktigt, tror jag, är att göra denna strategiska analys och också operativt faktiskt göra denna uppdelning i olika funktioner. Historiskt har nämligen alla dessa funktioner varit sammansmultna i produktionen av en papperstidning. Men de är egentligen olika saker.

Till exempel på sidan 13 talas det om att forskning visar att medierna har betydelse för språkets utveckling, språklig identitet, språkkunskap och språket position i samhället. Avser man här journalistiken? I undersökningen av ungdomarnas användning av media framkommer, att "egenproducerat" material är lika viktigt som "mediematerial", där det senare avser innehåll som i huvudsak producerats av professionella aktörer. I detta ingår antagligen både journalistiska material och underhållning producerad av proffs som distribueras av Netflix eller Spotify, medan en populär kanal på/som YouTube kan förmedla material som ligger någonstans i gränsmarkerna mellan dessa, eller lika väl något annat. Helt klart verkar många anse att viktiga nyheter når en först via delning i sociala medier (dvs. social kuratering). Endast genom att följa länkar eller andra tips går man in på journalistiska material för att få mera och trovärdig information. Och tänker dessa ungdomar ens då på att de "läser en tidning"?

Mediekompetens

En mycket viktig punkt som lyfts fram av Graffman, är ungdomarnas bristande informationskompetens. Att "alla" hela tiden är på nätet, betyder inte att alla kan söka information eller kommunicera det de vill på nätet. Siffrorna och trenderna i hennes text (s 61) är oroväckande till och med gällande sociala medier.

Lite tragikomiskt ter sig citatet om läraren som förbjuder användningen av Wikipedia i skolarbetet. Elevens kommentar "... men hallå, vad ska jag annars använda?" (s. 71) är helt befogad. En annan student vet att gå vidare till de källor som anges på Wikipedia, och faktum är, att eftersom Wikipedia ändå används, finns det verkligen skäl att undervisa eleverna i källkritik och även redigering och annan användning av Wikipedia. Det borde anses vara en medborgarfärdighet i dag. Man gör här samma miss som ovan gällande sammanblandning av plattform och innehåll. Det digitala är annorlunda. Det är innehållet som avgör, inte plattformen.

Vad är då ett medium?

Ett medium kan ju definieras på många sätt: man kan avse egentligen vad som helst som finns mellan två eller flera aktörer i en kommunikativ situation. Ofta har man avsett den fysiska formen av ett meddelande, en bärare av information. Jag anser att detta är den definition vi har mest nytta av i dag. Journalistik och journalisters verk är inte medier. De digitala medierna består av hårdvara och mjukvara, av i vilka mjukvaran (i praktiken mjukvarorna) är de avgörande. Redaktörsarbete och kuratering är inte heller medier. Det är mjukvaran som definierar om det vi ser är (levande) bild, kan läsa en text, arbeta med en interaktiv grafik eller hör ljud. Eller valfri kombination av dessa samtidigt.

Facebook är ett medium, en webbsida är ett medium, Wikipedia och YouTube är medier. En app (som WhatsApp) kan också vara ett medium (som jag egentligen vill avråda journalister från att använda om man vill nå större spridning, appar överlag är inte en så bra idé för mediehusen heller). Ungdomarnas uppfattning av medier är således helt korrekt. Eller som Kicky säger "Media är ett ställe där man kan umgås med sina vänner och berättar för dem om sitt liv" (s. 63).

Det som mediehusen avser då de talar om media är det som ingått i deras businessmodell. De avser massmedia. Journalistik, paketering och distribution har varit en och samma (enkelriktade) process. Nu räcker det inte längre med ett paket för alla. Hela paketeringen måste tänkas om, så att den också handlar om kuratering och kan anpassas för individer och social kuratering. Det kräver betydligt mycket bättre informationsstrukturer och -system än indelning i inrikes- och utrikesnyheter mm. Man måste kunna distribuera och marknadsföra enskilda artiklar.

Några andra kommentarer

En sak som fascinerar mig är att Radio X3M står ut som ett klassiskt massmedium som vunnit terräng bland ungdomar. Trots att podcasterna också blir allt vanligare (inte minst de "egenproducerade"), verkar radion stå emot sönderfallet. En bidragande orsak är kanske den starka community som skapades vid lanseringen.

En annan sak jag tänkte på under läsningen var frånvaron av tidskrifterna, som jag tror i det finlandssvenska medielandskapet producerar minst lika mycket bra innehåll som tidningarna. Detta innehåll borde absolut integreras i samarbetet, om man faktiskt uppriktigt vill stärka finlandsvenskan och finlandssvenskheten. Sätter man enligt förslaget upp en finlandssvensk gemensam betaltjänst (en förmedling av innehåll) bör tidskrifterna tas med, eftersom de står för en stor del av det kvalitetsinnehåll (dvs längre juttun) som produceras i vårt land på svenska. Det andra jag verkligen vill varna för är att se på denna pool som en portal. Informationen där måste vara maskinläsbar och ska kunna betjäna också andra tjänster. Lösningen bör således inte planeras som en webbsida (även om man ska ha en sådan också), utan framför allt planeras som en dataresurs, därifrån man kan paketera och kuratera material både automatiskt och manuellt av professionella och av konsumenterna själv. Eftersom läsarna ändå kommer in via länkar och andra tjänster.


Detta i all hast. Min avsikt är att återkomma i Nya Argus i höst. Vad gäller de ekonomiska och andra strukturella delarna av utredningen är också de läsvärda och säkert nyttiga. Samtidigt hoppas jag att man vågar vara tillräckligt innovativ och modig då det gäller att söka nya lösningar.

Hur ska vi fira?

I dagens Hesari skriver Nationalbibliotekets överbibliotekarie Kai Ekholm om digitalisering av tidningar. Han skriver apropå det självständiga Finlands hägrande 100-årsjubileum, som formellt planeras med en rätt omfattande organisation. Det finns en del pengar och till och med ett kontor på Kyrkogatan för projektet. Enligt uppdraget ska projektet:

- behandla Finlands statliga självständighet och självständighetstidens händelser i ett brett och varierande perspektiv,
- granska den nationella självbilden och söka en ny riktning för framtiden,
- skapa diskussion om nationens tillstånd samt uppmuntra till att kritiskt bedöma och reflektera över framtida utmaningar,
- betona medborgarnas delaktighet och deltagande på ett mångsidigt och omfattande sätt,
- vara medryckande, förenande och skapa ett brett intresse hos medborgarna,
- främja kunskapen om och förståelsen för framtida utmaningar, och
- bjuda på upplevelser för alla.*

Ekholms insändare andas ett visst mått av frustration över att kulturarvssektorn och vad den har att erbjuda inte tagits på allvar. Om konkreta planer finns inte mycket information ännu. Ekholm initiativ är mycket konkret och enligt åtminstone min bedömning är det optimalt i linje med regeringens målsättningar. Man kan ju därför hoppas att tanken faller i god jord.

Helt konkret föreslår han alltså att 1900-talets tidningsmaterial digitaliseras och publiceras öppet på webben. För som han skriver: "I Finland har det under självständighetstiden utkommit över 2000 olika tidningar, som mer än något annat område inom kulturen har byggt den nationella identiteten. Den finländska politiken, yttrandefriheten och vardagen har definierats i tidningspressen." (min övers.)

Materialet är betydelsefullt för både forskare och för medborgarna i allmänhet. Som populariteten av de existerande tjänsterna (Det historiska tidningsbiblioteket och Brages Pressarkiv) visar, finns det ett brett intresse och stor efterfrågan på dessa material. Att Ekholm ännu en gång förklarar hur otympliga och oanvändbara mikrofilmerna är, skadar inte heller. Detta budskap har varit ohyggligt svårt för oss på Brages Pressarkiv att få fram till Kultur- och undervisningsministeriet. Det vore bra om också forskarsamfundet offentligt kunde engagera sig i dessa frågor. Trots att open access och fungerade informationsförvaltning och dylikt bara är "stödtjänster", är de av alldeles avgörande betydelse för forskningens kvalitet och de resurser och möjligheter forskare själv har att tillgå i sin forskning.

För att hantera upphovsrättsproblematiken har Ekholm en enkel och konkret lösning: ett samhällskontrakt, som bygger på samma logik som den allmänna bibliotekens författarersättningar bygger (delvis) på: budgetmedel allokeras för att betalas som understöd till journalister. Detta är en hundramiljardereuros chans, att göra en dylik grej nu. Görs det inte nu, kommer vi att sitta med upphovsrättseländet många år framåt, eftersom lagen är så oerhört svår att skriva om. För journalisterna skulle detta vara ett gyllene tillfälle att markera sin position som viktig samhällsaktör och förverkliga sitt uppdrag. För tidningarna skulle det innebära massiv gratis marknadsföring och en välvillig gest av staten mot en illa behandlas central samhällsaktör.

Rent principiellt tycker jag idén är strålande, även om EU-politiken och den undfallande new public management-linjen man långt driver som någon sorts pseudo-objektiv linje kan erbjuda motstånd. Nu gäller det nämligen för beslutsfattarna att våga fatta ett principiellt beslut, ett beslut som handlar om värderingar, bildning och kultur. Och om att våga stå bakom de vackra festtalen om öppenhet och att satsa på innovation och på att Finland ska vara ett ledande land inom bildning och information. Lätt som en plätt, skulle man tycka.

Moral, heder och regler

Inspirerad av pågående skandal kring en "dubbelagent" till knarkpolischef i Helsingfors, började jag (igen) fundera över de dubbla standarder som var dominerande i samma stad för några sekler sedan. Eller egentligen kom jag att diskutera saken med Seppo Aalto över en lunch för ett tag sedan. Seppo har nyligen avslutat version 0.92 av följande del av Helsingfors stads historia som behandlar staden under sent 1600-tal och tidigt 1700-tal. Manuskriptet är lika rolig läsning som hans föregående bok. Hans inkännande och inträngande genomgång av staden och dess invånare bekräftar att min egen lilla forskning om något senare tider bara skrapade på ytan i den hederliga skurkaktighet som präglade hela staden under tidigmodern tid.

Det var nämligen så, att det ständigt pågick en maktkamp mellan kronan och staden och dess invånare. Ibland drog man visserligen åt samma håll, men minst lika ofta rådde i praktiken helt inofficiella regler för hur man skulle bete sig. Smuggling och all sorts olaglig handel var legio, bara den var rimlig, dvs inte direkt skadade kronans eller det övriga borgerskapets intressen. Därför är domstols- och andra protokoll från den tiden ganska underhållande läsning. Och ofta förbryllande. Man har inte sällan svårt att se vad som egentligen är på gång under en process. Fyndiga är de sätt som stadens borgare kringgår straff och bestämmelser, kronans linje och representanter möter inte sällan en enad front och man skyddar till och med sina egna lokala fiender, för att rädda stadens "anseende" och de lokala, väl inkörda systemen för hur man fördelar resurser, brukar makt och bedriver olika näringar.

Men samtidigt rådde en benhård hederskodex. Moralen handlade inte om lagen, utan om hedern. Maktkamper kunde till och med vara blodiga, överträdelser av de gemensamma spelreglerna kunde få mycket hårda följder. Eftersom alla hade olagligheter på sitt konto, kunde man i princip sätta dit vem som helst. Å andra sidan fanns då alltid risken att den drabbade drog med sig andra. Dessutom ville man ju inte bränna någon för samma sak man själv sysslade med ... Spelet var fullständigt snillrikt. Aalto har faktiskt lyckats avtäcka vissa intriger. Personernas list och påhittighet är förstummande. Ibland. Andra var mindre klyftiga och råkade snabbt illa ut.

Det är utmanande och viktigt att inte börja moralisera över hur folk betedde sig då. Spelregler och moral handlade delvis om andra saker på den tiden. Och det gällde nog inte bara Helsingfors, utan hela Europa. Gäller kanske delvis på en del håll ännu idag.

Men något har hänt. Det var egentligen det jag lite försökte beskriva i min egen forskning. I dag är det inte okej att en tjänsteman blandar egna och andras pengar eller överträder lagen, så länge inte "orimlig" skada sker och samhället någon får någon nytta. Dubbla standarder är kriminaliserade i dag, de idkas endast av brottsliga organisationer. Staten har skaffat sig våldsmonopol och demokratin samhället rätt att befästa moral- och hederskodex i lag. En polis som kanske tror sig vara en snillrik spelare är entydigt en brottsling. Jag är inte säker på att han varit det för trehundra år sedan. Bara han sett till att staten fick sitt.

Det numera rivna biblioteket och statliga arkivet i Statsrådsborgen.
I huvudstaden Helsingfors fanns inte längre utrymme för dubbelspel.
Helsingfors stadsmuseums bildarkiv.

Gamla kartor och nya

I dag samlades Digital Humanities Finland-nätverket till sitt tredje seminarium. Temat för denna gång var kartor. Först presenterade Susanna Ånäs Wikimaps-projektet, som är ett verkligen fint initiativ. Idén går ut på att samla gamla kartor på en och samma plattform och erbjuda enkla verktyg för att korrigera dem och  georeferera dem, så att de kan placeras ut på moderna kartbotten, i detta fall Open Street Map. För projektet ansvarar finska Wikimedia tillsammans med sina nordiska systerföreningar och arbetet görs också i samarbete med Open Historical Maps. För den som jagat gamla kartor är de uppenbart att sökning med hjälp av en karta är det enda vettiga ... Om man dessutom har samlat kartor på detta sätt blir det enkelt att jämföra kartor från olika epoker.

Teemu Roos från Helsingfors universitet presenterade för sin del arbete han gjort tillsammans med Tuomas Heikkilä om senmedeltida kalendrar. Genom att analysera dem som texter och lägga ut informationen på en karta har man fått fram olika trender och avvikelser som inbjuder till närmare analys. Teemu är själv forskare inom databehandling och hans presentation gjorde just denna sida av digitalhumaniora väldigt tydlig: man kan genom att börja med data ta fram saker som man behöver en humanist för att förklara. Plus att det var roligt att diskutera möjligheter för visualisering av själva resultaten.

Karta av Pieter Goos från år 1500. A. E Nordenskiölds samling, Nationalbiblioteket.

Därefter presenterade geografen Jyrki Lehtinen gamla kartor över Finland och diskuterade dem som källor. Han har själv forskat i hur landskap förändrats över tid. Eller framför allt (åter) varför de har förändrats. Sedan berättade matematikern Tuomas Nikkonen om forskning kring satellitbilder. Det var otroligt intressant. Faktum är att det redan börjar finnas öppen data från några decennier, vilket betyder att det redan är historiska data som samlats. Sist berättade Mila Oiva om sin historiska forskning, som fått nya dimensioner sedan hon upptäckt geografins betydelse och börjat jobba med kartor.

Överlag var det superintressant att mötas över disciplinära gränser på detta sätt. Vi fick en härlig fnissande kommentar om hur humanister "alltid börjar med excel". Jag kan bara kommentera: om det bara vore ens så väl. Senast i går träffade jag på en historiker som sammanställt en massa information i word-dokument. Faktum är att vi verkligen behöver se över disciplinära gränser metodiskt just nu: det finns inga "egna" digitala metoder för historiker, vi behöver låna in dem från andra håll. På samma sätt som Teemu Roos jämförde spridningen av texter med epidemiologi.

Clay Shirky har sagt att i det digitala är varje medium precis intill varje annat medium, och Lev Manovich har sagt något liknande om (visuella) språk i den digitala eran. Det samma börjar kanske gälla för forskningen? I vart fall var dagens seminarium ett fin exempel på hur man kan dela intressen och lära av varandra oberoende av disciplin.

Ett kvartssekel

I går var jag själv första gången i det läget att vi hade en riktigt noggrann minuttidtabell (som förstås snabbt kraschade) för att hinna uppvakta alla studenter i den allra närmaste kretsen. Det blev samtidigt möten med för mig mycket viktiga människor och sammanhang från olika tider av mitt liv. Det var en på sätt och vis omskakande upplevelse.

En av studentmammorna är en av mina allra närmaste vänner. Vi insåg med skräckblandad förtjusning att det faktiskt är 25 år sedan vi själva tog studenten tillsammans. Så oerhört mycket som har hänt sedan dess! Tur att det bara är barnen (och skolkompisar man inte sett på väldigt länge) som blir äldre.

Men alla dessa människor och våra gemensamma upplevelser finns förstås kvar. Jag funderar också på hur tungt det varit på många sätt de senaste åren, och på att det varit jobbigt på olika sätt under olika perioder i livet. Och ändå har jag varit så otroligt lyckligt lottad.

Studentfester gör en minsann både sentimental och banal. Jag tror det är nog så nyttigt ibland.