Selfie

Jennifer Oullette som gjort en personlig djupdykning i självet, talade i någon podcast för en tid sedan, kanske i SGU, om hur berättelsen om en själv egentligen är det det som håller ihop ens jag. Hennes ansats var medicinsk och naturvetenskaplig, men i slutändan kom hon tydligen till att ingenting blir någonting alls utan språket och berättelsen som utgör grunden till allt.

Självklarheter för oss humanister förstås. Man kan inte ha det ena utan det andra i vårt moderna samhälle. Även om beslutsfattarna säger ofta liknande saker, då man frågar dem rakt ut. Men ibland känns det som en läpparnas bekännelse, eller åtminstone ett löfte som är svårt att verkligen stå fast vid så det gäller att fördela resurser. När det är hårda tider är det särskilt viktigt att stöda också andra verksamheter än de som drivs av "hårda värden", om vi vill ha långsiktighet, välmående och livskvalitet i vårt land. Det är viktigare med musik och böcker än men ännu en bil. På riktigt. Utan insikter i vad det innebär att vara människa är ingenting någonting alls.

Det här låter oerhört naivt och banalt. Och en långfredag som denna kanske jag täcks skriva en selfie. Något om berättelsen om mig själv och hur den har ändrats med åldern. För det är en viktig del att bli äldre att den berättelsen växer och utvecklas. Ett stråk i min berättelse är nämligen det att jag med åren börjat våga säga och skriva banala saker. Ställa dumma frågor, göra bort mig, riskera att förarga eller irritera. I grunden finns en inte ovanlig, vad föreställer mig, svår kombination av stark ambition och kraftig självkritik. Alltid och hela tiden. Jag tror det är en förutsättning för att man ska kunna göra bra ifrån sig, men det är jobbigt. Att veta att man alltid kunde eller borde ha gjort bättre ifrån sig, och ändå kunna prioritera att faktiskt få saker ur händerna.

Jag har ett ganska brett nätverk och känner en hel del människor också flyktigt. Det är människor från mycket olika branscher och domäner. Jag ser det som otroligt givande att kunna kombinera synvinklar, kunskap, kontakter kors och tvärs. Både i mitt eget huvud och genom att sammanföra människor. Samtidigt gör det att jag inte är superexpert på något enskilt område, känns det som. Jag vet en del om några saker och lite om massor. Det gör att jag ständigt marscherar in i olika sammanhang, där folk vet bättre om det mesta de anser vara viktigt. Det i kombination med mina bestämda åsikter om ett och annat, gör att jag inte sällan känner att jag kan uppfattas som oerhört irriterande eller oroande av en del människor. Tror jag. Jag följer inte riktigt de givna tankemönstren eller konventionerna i alla sammanhang och jag ser det som min plikt att ifrågasätta och säga till om något känns fel. Det är inte alltid populärt. En del är till och med rädda för sådant. Andra blir bara irriterade. Och visst talar jag säkert om ovidkommande saker ibland. Men jag är inte rädd för det. Jag har svårt att vara på något annat sätt, fast det inte alltid är så lätt eller roligt. Att aldrig göra perfekt ifrån sig eller veta allt om någonting. Att vara tröttsam, för det är man också när man är outtröttlig och envis, när man arbetar för saker som känns viktiga.

Det är en del av min berättelse. Hör till det värsta jag skrivit. Tur att ingen måste läsa detta.