Min dotter, med.kand. i vår, planerar en resa till Ghana i sommar, där hon ska delta i ett forskningsprojekt. Ghana är ett stabilt land i Västafrika med engelska som officiellt språk, men till ytan större än Storbritannien. Det ligger en bit från Guinea där den fruktade ebolan nyligen bröt ut igen. Nu verkar nya separata fall ha dykt upp också i Liberia. Forskningsprojektet i Ghana är placerat nästan tusen kilometers bilfärd från stället där de första ebolafallen hittades.
Men ändå blir man orolig. Är det klokt att åka? Den smittsamma sjukdomen, som har en dödlighet på över 90%, har en inkubationstid på upp till tre veckor, vilket gör att smittan kan sprida sig över långa sträckor, i dag i praktiken hur långt som helst. Samtidigt hör området till de som är hårdast drabbade av malaria. Denna parasitsjukdom anses vara en sak som bidrar till att hålla tillbaka dessa länders ekonomiska utveckling och försvårar kampen mot fattigdom. Forskningsprojektet i Ghana handlar just om att bekämpa det gisslet.
I området bor tiotals miljoner människor. Vi européer har ett val: att åka dit eller låta bli. Hur man än gör är man privilegierad. Detta är något som också krisrapporterande journalister ofta talar om. Att de (nästan) alltid kan resa hem till tryggheten i stort sett när de vill. Att man oftast ändå är mindre utsatt än de människor som lever och bor i de riskområden man besöker. Vad är rätt och vad är klokt? Hur mycket risker ska man utsätta sig själv för och hur kan man bäst hjälpa på sikt?
Som mamma känner jag mig ändå lite dubbel inför detta. Kan jag faktiskt tycka att det är okej att mitt eget barn frivilligt utsätter sig? Lyckligtvis finns här ännu tid att avvakta. Och valet är inte mitt. Jag borde egentligen inte ens tycka så mycket om saken, särskilt som jag själv aldrig ens varit på väg att göra något lika viktigt. Föräldrar har att vänta och se, anpassa sig och stöda sina barn då de behöver det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar