Vetenskapliga förlag

I Finland har en rejäl diskussion blossat upp om utgivningen av vetenskaplig litteratur. Det hela började med att det till Helsingfors universitet anknutna förlaget Gaudeamus ägare gav sparken åt förlagets verkställande direktör Timo Seppä. Gaudeamus ägs i dag av universitetets Studentkår genom dess koncern HYY-yhtiöt, som på senare tid utmärkt sig för en ovanligt kulturfientlig hårdför ekonomisk linje. Eller möjligen handlar det bara om dålig bildning och allmän stollighet. Själv ser jag det ändå som en konsekvens av att Universitetets studentkår är något av en tummelplats för wannabe-businessmän och högerpolitiker, som ser Studentkårens stora förmögenhet som ett lämpligt sätt att meritera sig för framtida uppdrag inom näringsliv och politik. Hur som helst anser man inom Studentkårens ledning i dag att det är på sin plats att lägga sig i kulturfrågor med ekonomiska argument. Man var inte heller nöjd med Seppäs marknadsföringsmetoder eller oförmåga att förnya verksamheten (digitalisera den?), utan söker tydligen en förändring genom chefsbyte. Att Seppä haft en uppskattad linje och ansedd kompetens inom det akademiska och vad gäller kvalitet vägde mindre än det att Gaudeamus, liksom andra förlag, haft svårt att hindra nedgången på ångbokssidan. Nu ska man "fokusera verksamheten". Det verkar ganska klart att man antingen inte kan eller vill berätta vad som egentligen ligger bakom alltsammans. Ofta är det ju en hel del information som inte är offentlig känd i dylika fall. Men det ser nog inte särskilt bra ut från ett akademiskt perspektiv, som det är nu. Inga acceptabla skäl har givits. Orimliga ekonomiska krav ser ut att ha kört över substans och kompetens.

Debatten som har följt denna skandal har till stora delar förts på Helsingin Sanomats insändarsidor och har i sig varit en mycket välkommen diskussion. Den har snabbt svällt ut och kommit att handla om kvaliteten på vetenskaplig utgivning och om forskning överlag och den intellektuella klimatet i dagens Finland. Debatten anknyter dessutom naturligt till den diskussion som förts om publicering av forskningsresultat och evaluering av forskning, nu senast på ett seminarium ordnat av Finska litteratursällskapet. Ordföranden för Finlands facklitterära författare Osmo Pekonen meddelade i tidningen att han tänker övergå till utländska förläggare eftersom de inhemska förläggarna övergivit sina intellektuella ambitioner. Förr fanns det också vid de stora förlagen bildade och substanskunniga redaktörer som faktiskt hade intresse för och kunskap om forskning. I dag, skriver Pekonen, är redaktörerna ekonomie magistrar som i grunden förhåller sig nedsättande till vetenskapsmän. Därför marknadsför man inte heller denna litteratur ordentligt, för att inte tala om att se till att den kunde gå på export. Man förstår den helt enkelt inte. Pekonen har förstås fördelen att han tack vare sina språkkunskaper, sitt forskningsområde och sina ovanliga kompetenser och kontakter kan ge ut sin forskning på franska i Frankrike.

Men då det gäller en stor del av historikerna och humanisterna är ju poängen att det ofta handlar om saker som är allra mest relevanta och intressanta för det närmare, "nationella" samhället. I gårdagens Hesari tog Kai Häggman, som gjort omfattande forskning i just förlagsbranschens historia i vårt land, till orda, med en inte mindre isig ton än Pekonen. Häggman fäster uppmärksamhet vid det sorgliga faktum att vårt lands forskningspolitik redan en längre tid undergrävt nationalspråkens position inom forskningen, vilket har tråkiga effekter. Att (dålig) engelska prioriteras i forskningssammanhang är antagligen en mycket större katastrof än man insett inom "kvalitetsstyrningen", en sak som man också diskuterat i Sverige. Forskningspolitikens kvasivetenskapliga metoder får sig annars också en rejäl släng i senaste Tieteessä tapahtuu. Och förutom att man på detta sätt undergräver humaniora direkt inom det akademiska, lider även den vetenskapliga utgivningen och en allmän fördumning inträder. Cynikern vill förstås säga att detta är avsikten.

Det ironiska är enligt mig att vi de facto just nu lever i en situation då humaniora håller på att börja återerövra sin plats som grund och utgångsläge för mycket av vår kunskap och också indirekt ekonomi. Digitaliseringen och internet har nämligen gjort betydelsen av kommunikation, språk, kultur och kontext helt omöjlig att förbise. Detta inser man redan i stora företag: allt handlar om människor och att kunna förstå och kommunicera med människor. Och just i denna situation gör man i Finland väldigt mycket som försvårar en vettig humanistisk forskning och spridningen av dessa resultat till allmänheten. Det oerhört rika och fina språkliga och kulturella arvet vi har lämnas utan de resurser de skulle behöva för att växa - och som borde ske - till exempel nära och naturligt integreras i allt annat innehåll på webben. Det som är viktigt är att humanisterna själva inser detta och inte undervärderar relevansen av sin forskning.

I detta omtumlande läge är givetvis de vetenskapliga förlagen i en svår situation. Att man inte skulle ha substanskunniga redaktörer vid förlagen är lite hårt sagt. Till exempel SLS och SKS har vad jag vet fortfarande kompetenta redaktörer, men deras utgivning täcker förstås bara en del av det humanistiska fältet. Dessa förlag tampas också med den svåra utmaningen att dels försöka klara rankning, hitta bra litteratur och inte minst att bestämma sig för vem publiken och vilket verksamhetens syfte egentligen är. Att kommersiellt få det att gå ihop är kanske för mycket begärt, eller ska det alls begäras? Är målsättningen att skapa nytt kulturarv genom minutiöst vetenskapligt arbete som kanske har en mycket begränsad publik? Eller är det att bidra till och hålla igång vetenskaplig diskurs inom det finska vs finlandssvenska? Eller att främja ett rikt språk och maximal spridning av allmänbildning och kultur? Öka kunskapen om vårt land utomlands? Eller kan några av dessa kanske kombineras?

I alla fall är de vetenskapliga förlagens roll som ensam grindvakt och "kvalitetsgarant" lite passé, trots att det delvis hålls konstgjort under armarna av Kultur- och undervisningsministeriet genom de ålderdomliga och mycket bristfälliga bibliometriska mätsystemen som pådyvlats forskningen. Dessa kommer man antagligen snart att bli tvungen att revidera till förmån för en bredare syn på vad forskningens betydelse eller inverkan innebär.  Dagens forskare har också en hel palett att välja mellan då det gäller att få ut sin forskning. Om förlagen är för långsamma eller krångliga vad gäller andra utgivningskriterier är det möjligt att hitta andra lösningar. Det man borde göra vid förlagen är kanske att se över syften och se förbi det traditionella formaten. Man kan inte heller se författarna som gratis arbetskraft, utan de är faktiskt kunder som man erbjuder tjänster åt. Ju mindre och efterblivna förlagens satsningar på marknadsföring blir, desto mindre blir forskarnas motivation att ge ut vid förlag. Samtidigt behöver vi utgivning, översättning och infrastrukturer för distribution av kunskap. Men man får inte förbise betydelsen av substanskunnande. Vi har fler doktorer inom humaniora än någonsin. Deras kunnande borde utnyttjas mycket mer effektivt, också för annat än forskning.