I en återvändsgränd

I dag diskuterades Vetenskapligt publicerande och evaluering på Finska litteratursällskapet. Av någon outgrundlig orsak var jag ombedd att delta i den paneldiskussion som avslutade seminariet. Inte för det, synpunkter har jag alltid på det mesta som tangerar vetenskap och webb. Jag lyckades ändå hålla mig från att under seminariet högt börja ifrågasätta hela idén om att idka extern "kvalitetskontroll" på forskning. Jag kan ju i och för sig förstå att det finns begränsade resurser och att man måste prioritera, samtidigt som man försöker respektera forskningens frihet. Det är antagligen en olöslig ekvation, men jag har ibland känslan av att både vårt samhälle och forskningen skulle må bra av lite mer revoltanda i det akademiska samfundet. Nu låter man i stället mätarna styra och försöker enligt bästa förmåga taktikera och spela enligt reglerna för att trygga sin egen framtida lön. Det känns sorgligt, eftersom de flesta forskarna antagligen egentligen drivs av en uppriktig vilja att främja vetenskapen och samhället på olika sätt. 

Följderna är ibland mest skrattretande - som att man sätter en massa tid och resurser på att planera hur man kan placera sig väl på rankinglistor av olika slag eller på annat sätt "se bra ut" - men ibland får det lite tråkiga konsekvenser. En sak har redan hänt, vilket professor Jari Ojala från Jyväskylä visade utgående från en snabb genomgång av vetenskapligt publicerande inom historia i Finland. Historikerna har allt mer börjat skriva artiklar. Jag anser detta vara en mycket tråkig utveckling, för det betyder nog antagligen att man börjat skriva i mycket högre grad för sina kolleger (och för formella meriter) i stället för att som förut skriva böcker som kanske hamnar in händerna på en intresserad allmänhet.

Den positiva sidan är förstås att publikationstakten (möjligen) blir något snabbare, men priset är väl högt. För varför har vi historisk forskning, för vem skriver vi historia? Om forskare inom olika discipliner satsar allt hårdare på att publicera så många artiklar som möjligt i vetenskapliga (torra?) facktidskrifter, som läses av en handfull kolleger, riskerar vi också att utarma vetenskapen, eftersom olika typer av interaktion, dialog och korsbefruktning mellan discipliner eller fält uteblir. Martin Weller har skrivit om detta, och han erbjuder, liksom jag, bloggarna som en ny parallell plattform, där man kan dela kunskap också med människor utanför den egna disciplinen. Men i ett läge där alla jobbar som dårar för att publicera sina årliga artiklar - vem hinner blogga? Människor tenderar också tro det är mycket jobbigare än det egentligen är och drar sig därför för att börja, misstänker jag.

En mycket viktig poäng som lyftes fram av akademiker Risto Nieminen var att det  är viktigt att man kan publicera också små spånor och negativa resultat någonstans. För att så ska ske måste man sänka trösklarna för publicerandet. Nieminen kastade försiktigt fram idén om open peer review, "wikiforskning", där också de som granskar får synlighet. Han nämnde Faculty of 1000 som ett exempel. Tanken är inte alls dum och jag hoppas han fortsätter förfäkta idén med större allvar.

Vidare diskuterades open access i allmänhet hit och dit. Mina åsikter finns ganska klart publicerade i Historia i en digital värld, men kort sagt är det klart att grön open access enligt mig är det enda vettiga alternativet. I alla andra modeller riskerar man råka in i samma elände som vi nu har med kommersiella aktörer som i första hand eftersträvar ekonomisk vinning. 

Professor Ilkka Niiniluoto berättade att han hört att man i Liège uppnått en open access-andel på över 80% genom ett mycket strikt förfarande, där universitetet inte ger någon som helst kredit för andra slag av publikationer. Skulle vara intressant att höra hur forskarna upplevt detta dels på kortare, dels på litet längre sikt. Överlag skulle vi behöva mycket, mycket mera forskning kring de här frågorna. Just nu agerar man enligt en hel del mer eller mindre underliga antaganden om hur olika saker fungerar. Jag skulle till exempel gärna se en eller helst flera artiklar som visar att den styrning man nu idkar över huvudtaget höjt kvaliteten på forskningen. Inte alltså med hjälp av några citatindex, utan på riktigt, kvalitativt.

Direktör Riitta Maijala från Kultur- och undervisningsministeriet berättade om det nya projektet för öppen forskning som startade nyligen, där man publicerat en guide för forskare att kommentera. Tyvärr är det mesta av materialet på finska, så jag får återkomma till saken. Överlag ansåg Maijala att man kommit en god bit på väg, då man istället för citatindex använder sig av av forskarsamfundet själv utsedda rankinglistor för olika vetenskapliga publikationer. Det var lugnande att höra att man inte vurmar för citatindexen, men den nuvarande universitetslagen skapar nog en viss snedvridning ändå vad gäller humaniora som i första hand bör publiceras på inhemska språk då den gäller det egna landet. Nu belönas i regel publicering i utländska tidskrifter  alltid högre. Och den andra stora bristen som alltid påtalas är förstås att den tredje uppgiften inte meriterar akademiskt.

Kan vi leva med detta system? Tjänstemännen är välvilliga, men begär "något bättre" i stället. Jag undrar ändå om inte dilemmat beror på att frågan är fel ställd från början. Så brukar det nämligen vara, när man inte får något svar. Då borde man börja syna sina premisser i sömmarna.  Det skulle man göra bäst genom att forska i dem: stämmer det att mätarna och styrningen fungerar överhuvudtaget? Å andra sidan, pengarna är faktiskt begränsade och någon måste dela ut dem. Men man borde också se till att vi har en välfungerande och effektiv helhet. Är det en poäng i att finansiera en massa forskning där varken data eller resultat når maximal spridning? Är det ett vettigt sätt att vara sparsam, att som Vetenskapsrådet i Sverige strypa det billigaste och sista ledet i skapandet av ny kunskap?