Diskussionen fortsätter

Olli Alm har i sin blogg (fi) en utmärkt reflektion apropå gårdagens seminarium i S:t Michel. Hur relevant är egentligen de offentliga arkivens myndighetsmaterial, då det gäller att rekonstruera, analysera och förstå det förflutna? Visst hade forskare kastat sig över tweets och facebookuppdateringar från kriget, och visst har vi svårt att förklara och bevisa vad som hände under den s.k. arabiska våren utan tillgång till sociala mediers arkiv?

Problemet är ingalunda nytt. Matti Klinge har förgäves kämpat för att universitetsarkiv också skulle ta till vara forskarnas papper och anteckningar, vid sidan av administrativ dokumenthantering. För senare forskning är det ju faktiskt substansen som är det centrala. Administration och förvaltning kan visserligen utgöra intressanta ramverk, men de är mera sällan själva mer än en del av det som haft bärning på hur saker kommit att utveckla sig.  Klinge har också lyft fram tidningarnas betydelse som kompletterande material för att skapa bättre helhetsförståelse av historiska fenomen och skeenden. Olli Alm ställer därför en mycket viktig fråga, utan att förringa arkivens roll som dokumenterare av den offentliga förvaltningens och beslutsfattandets historia: Vad är det vi ska ta vara på, egentligen? Någon borde se till hela samhällets bredd och privatarkiven är en oerhört viktig del av detta. Men vi små aktörer har lite svagt mandat och svaga resurser just nu.

En annan sak är att i diskussionerna i S:t Michel märktes en intressant kulturkrock, inte nödvändigtvis mellan personer, utan i vad man kunde kalla tankefigurer. Å ena sidan finns en traditionell syn på myndigheter, makt och samhälle, å andra sidan finns det en modern, digital syn, där få av de gamla reglerna gäller. Jag känner en viss respekt för den gamla tjänstemannasynen, med allt det av plikt och ansvarskänsla som där finns. Det är fina värderingar. Samtidigt har systemet självt radikalt undergrävts av att vårt samhälle i dag styrs med kortsiktiga, ekonomiska, materialistiska villkor och värderingar, vilket gjort att Systemet många gånger känns mera ont än gott. Staten och myndigheterna representerar inte självklart någon allmän nytta i sitt maktbruk, de står inte för några starka positiva värderingar eller något sådant, som man gärna skulle ge sitt förtroende och avstå av sitt eget inflytande till förmån för. Och då är jag personligen faktiskt mer benägen att stöda maximal öppenhet och en radikal transparens. Jag tror nämligen på att folk i genomsnitt är smartare och har bättre värderingar än Systemet idag, bara människor har tillgång till korrekt information. Jag tror att det att "makten flyr dokumentationen", vilket används som argument mot öppenhet och anses kunna göra senare historieskrivning svårare är en mindre risk, än det att vi inte tänker om arkivens verksamhet och samhällsfunktioner i dag.

Båda dessa frågor berör ändå grundläggande frågor om vad arkiv (och bibliotek) är i dag och vad de borde vara. Klart är att de är alldeles oumbärliga i vår tid av information och informationsöverflöd. Vi behöver professionell informationshantering mer än någonsin. Ska vi i första hand ha arkiv för att säkra myndigheternas rygg och beslutsfattarnas och medborgarnas rättsskydd, eller ska vi också tänka på framtida forskning?  Hur vi ska prioritera är en svårare nöt att knäcka.