Vetenskapliga förlag

I Finland har en rejäl diskussion blossat upp om utgivningen av vetenskaplig litteratur. Det hela började med att det till Helsingfors universitet anknutna förlaget Gaudeamus ägare gav sparken åt förlagets verkställande direktör Timo Seppä. Gaudeamus ägs i dag av universitetets Studentkår genom dess koncern HYY-yhtiöt, som på senare tid utmärkt sig för en ovanligt kulturfientlig hårdför ekonomisk linje. Eller möjligen handlar det bara om dålig bildning och allmän stollighet. Själv ser jag det ändå som en konsekvens av att Universitetets studentkår är något av en tummelplats för wannabe-businessmän och högerpolitiker, som ser Studentkårens stora förmögenhet som ett lämpligt sätt att meritera sig för framtida uppdrag inom näringsliv och politik. Hur som helst anser man inom Studentkårens ledning i dag att det är på sin plats att lägga sig i kulturfrågor med ekonomiska argument. Man var inte heller nöjd med Seppäs marknadsföringsmetoder eller oförmåga att förnya verksamheten (digitalisera den?), utan söker tydligen en förändring genom chefsbyte. Att Seppä haft en uppskattad linje och ansedd kompetens inom det akademiska och vad gäller kvalitet vägde mindre än det att Gaudeamus, liksom andra förlag, haft svårt att hindra nedgången på ångbokssidan. Nu ska man "fokusera verksamheten". Det verkar ganska klart att man antingen inte kan eller vill berätta vad som egentligen ligger bakom alltsammans. Ofta är det ju en hel del information som inte är offentlig känd i dylika fall. Men det ser nog inte särskilt bra ut från ett akademiskt perspektiv, som det är nu. Inga acceptabla skäl har givits. Orimliga ekonomiska krav ser ut att ha kört över substans och kompetens.

Debatten som har följt denna skandal har till stora delar förts på Helsingin Sanomats insändarsidor och har i sig varit en mycket välkommen diskussion. Den har snabbt svällt ut och kommit att handla om kvaliteten på vetenskaplig utgivning och om forskning överlag och den intellektuella klimatet i dagens Finland. Debatten anknyter dessutom naturligt till den diskussion som förts om publicering av forskningsresultat och evaluering av forskning, nu senast på ett seminarium ordnat av Finska litteratursällskapet. Ordföranden för Finlands facklitterära författare Osmo Pekonen meddelade i tidningen att han tänker övergå till utländska förläggare eftersom de inhemska förläggarna övergivit sina intellektuella ambitioner. Förr fanns det också vid de stora förlagen bildade och substanskunniga redaktörer som faktiskt hade intresse för och kunskap om forskning. I dag, skriver Pekonen, är redaktörerna ekonomie magistrar som i grunden förhåller sig nedsättande till vetenskapsmän. Därför marknadsför man inte heller denna litteratur ordentligt, för att inte tala om att se till att den kunde gå på export. Man förstår den helt enkelt inte. Pekonen har förstås fördelen att han tack vare sina språkkunskaper, sitt forskningsområde och sina ovanliga kompetenser och kontakter kan ge ut sin forskning på franska i Frankrike.

Men då det gäller en stor del av historikerna och humanisterna är ju poängen att det ofta handlar om saker som är allra mest relevanta och intressanta för det närmare, "nationella" samhället. I gårdagens Hesari tog Kai Häggman, som gjort omfattande forskning i just förlagsbranschens historia i vårt land, till orda, med en inte mindre isig ton än Pekonen. Häggman fäster uppmärksamhet vid det sorgliga faktum att vårt lands forskningspolitik redan en längre tid undergrävt nationalspråkens position inom forskningen, vilket har tråkiga effekter. Att (dålig) engelska prioriteras i forskningssammanhang är antagligen en mycket större katastrof än man insett inom "kvalitetsstyrningen", en sak som man också diskuterat i Sverige. Forskningspolitikens kvasivetenskapliga metoder får sig annars också en rejäl släng i senaste Tieteessä tapahtuu. Och förutom att man på detta sätt undergräver humaniora direkt inom det akademiska, lider även den vetenskapliga utgivningen och en allmän fördumning inträder. Cynikern vill förstås säga att detta är avsikten.

Det ironiska är enligt mig att vi de facto just nu lever i en situation då humaniora håller på att börja återerövra sin plats som grund och utgångsläge för mycket av vår kunskap och också indirekt ekonomi. Digitaliseringen och internet har nämligen gjort betydelsen av kommunikation, språk, kultur och kontext helt omöjlig att förbise. Detta inser man redan i stora företag: allt handlar om människor och att kunna förstå och kommunicera med människor. Och just i denna situation gör man i Finland väldigt mycket som försvårar en vettig humanistisk forskning och spridningen av dessa resultat till allmänheten. Det oerhört rika och fina språkliga och kulturella arvet vi har lämnas utan de resurser de skulle behöva för att växa - och som borde ske - till exempel nära och naturligt integreras i allt annat innehåll på webben. Det som är viktigt är att humanisterna själva inser detta och inte undervärderar relevansen av sin forskning.

I detta omtumlande läge är givetvis de vetenskapliga förlagen i en svår situation. Att man inte skulle ha substanskunniga redaktörer vid förlagen är lite hårt sagt. Till exempel SLS och SKS har vad jag vet fortfarande kompetenta redaktörer, men deras utgivning täcker förstås bara en del av det humanistiska fältet. Dessa förlag tampas också med den svåra utmaningen att dels försöka klara rankning, hitta bra litteratur och inte minst att bestämma sig för vem publiken och vilket verksamhetens syfte egentligen är. Att kommersiellt få det att gå ihop är kanske för mycket begärt, eller ska det alls begäras? Är målsättningen att skapa nytt kulturarv genom minutiöst vetenskapligt arbete som kanske har en mycket begränsad publik? Eller är det att bidra till och hålla igång vetenskaplig diskurs inom det finska vs finlandssvenska? Eller att främja ett rikt språk och maximal spridning av allmänbildning och kultur? Öka kunskapen om vårt land utomlands? Eller kan några av dessa kanske kombineras?

I alla fall är de vetenskapliga förlagens roll som ensam grindvakt och "kvalitetsgarant" lite passé, trots att det delvis hålls konstgjort under armarna av Kultur- och undervisningsministeriet genom de ålderdomliga och mycket bristfälliga bibliometriska mätsystemen som pådyvlats forskningen. Dessa kommer man antagligen snart att bli tvungen att revidera till förmån för en bredare syn på vad forskningens betydelse eller inverkan innebär.  Dagens forskare har också en hel palett att välja mellan då det gäller att få ut sin forskning. Om förlagen är för långsamma eller krångliga vad gäller andra utgivningskriterier är det möjligt att hitta andra lösningar. Det man borde göra vid förlagen är kanske att se över syften och se förbi det traditionella formaten. Man kan inte heller se författarna som gratis arbetskraft, utan de är faktiskt kunder som man erbjuder tjänster åt. Ju mindre och efterblivna förlagens satsningar på marknadsföring blir, desto mindre blir forskarnas motivation att ge ut vid förlag. Samtidigt behöver vi utgivning, översättning och infrastrukturer för distribution av kunskap. Men man får inte förbise betydelsen av substanskunnande. Vi har fler doktorer inom humaniora än någonsin. Deras kunnande borde utnyttjas mycket mer effektivt, också för annat än forskning.

Att bli digitalhumanist

I dag hade nätverket Digital Humanities Finland sin tredje träff. Intresset är fortfarande glädjande stort, över tjugo personer var på plats. Tyvärr misslyckades distansdeltagandet också denna gång pga tekniskt strul. Teman denna gång var historiker och digitala resurser samt informationssökning. Först presenterade Anu Lahtinen sitt mångåriga arbete med digitaliserade medeltidskällor  och den tekniskt progressiva tidskriften Ennen ja nyt där man testat bland annat användningen av Digitalarkivets bestående länkar. En av Anus poänger var den svåra roll själva tidens gång utgör för oss historiker, men också dem som bygger tjänster: otaliga är de resurser som förslösats då man gjort saker för tidigt (och gjort saker långsamt, dyrare eller sämre än vad man kunde ha gjort några år senare) eller för sent för att gynna forskningen. Också det faktum att saker görs som projekt bidrar till att tjänster blir övergivna och bortglömda silon som i värsta fall helt förfaller bidrar till detta slösande av resurser.

Min presentation handlade dels om den bokhistoriska databasen Henrik och den forskning som anknyter till den, samt mina projekt på Brages Pressarkiv, som handlat om utvecklingen av digital långtidsbevaring och öppen länkad data.

Efter kaffet ägnade vi oss åt informationssökning. Nicholas Rowe berättade om hur absurt omfattande en modern informationssökningsuppgift kan vara. Han betonade vikten av att vara öppen och inte förbise tjänster som Google Scholar, bloggar, podcaster eller videon. Att kunna plocka ut vad som är relevant är en krävande uppgift, och informationssökningen borde tillmätas ett mycket större värde än vad som i dag vanligen är fallet.

Sist berättade professor Eero Sormunen om hur man tekniskt försöker lösa utmaningarna med sökningar i historiska texter. Det är som bekant många problem som är förknippade med detta, så som homonymer och synonymer, förskjutningar i betydelser och stavning över tid eller de otaliga fel som uppstår i samband med maskininläsning (OCR) av text från bilder. Lösningen man använt sig av i t ex Det historiska tidningsbiblioteket är så kallad oskarp sökning. Sormunen har arbetat med så kallade skip gram-teknik, där man utvidgar sökningen med "liknande ord", dvs man söker i själva verket efter olika uppsättningar av tvåbokstavskombinationer, som kan bildas utgående från bokstäverna i ordet.

Denna teknik är mycket intressant och borde absolut ingå i utbildningen också för historiker. Den som söker borde förstå hur sökningen fungerar (eftersom den är en relevant del av själva metoden) och dessutom borde man ha möjlighet att redigera sökfrågan. Till exempel ger väldigt korta ord mycket brus i form av irrelevanta sökträffar och dessa borde man kunna pusta bort genom redigera sökfrågan manuellt. Sormunen refererade forskning, som konstaterat att sökresultaten verkligen blir avsevärt mycket bättre om man använder S-gram. Men överraskande nog är resultaten inte så mycket bättre då man använder flera söktermer, som då man använder enskilda ord.

Som helhet var det igen en mycket inspirerande och lärorik träff. Nästa blir om geodata och är i början av juni.

Förändringens vindar

I dag har jag nåtts av två nyheter som gäller min kära Alma Mater. Den första var en god nyhet: Universitetet får äntligen en egen metrostation! Lite sorgligt känns det förstås att "Kajsaniemi" försvinner. I synnerhet som man efter fadäsen med högtalarutropet "Kaisaniemi -- Kajsaniemi" rationaliserade ner det till "Kajsaniemi", som var språkligt trevligt integrerat. Som kommentar till juttun i dagens Hbl måste jag säga att hon faktiskt hette Kajsa Wahlund eller Wahllund med j, för hon kom från Sverige. Egentligen borde det väl vara Cajsa (Catharina). Men det är ju också bara moderna påhitt för Mamsell Wahllund var ju verksam först på 1800-talet. Egentligen är det ju frågan om Edbomska plantagen. Men jag hoppas att Kajsaniemi ändå kan få finnas kvar på några skyltar på metrostationen i alla fall. Det underlättar också övergången vid namnbytet. Kanske man kunde ha någon utställning med temat och lite stadshistoria synligt. "Frimuraren" Fredrik Granatenhjelm bodde ju faktiskt också precis i kvarteren.

Helsingfors Tidningar 24.8.1831. Historiska tidningsbiblioteket.

Den andra nyheten var med hårresande: tydligen har man ingen respekt för traditioner längre. BYTA TELEFONNUMMER!? Vad är det för sätt? Och bort från ett Helsingforsnummer? Usch och fy.

Historieundervisningen i den nya läroplanen

Nu är det dags att kommentera de nya grunderna för läroplanen. Då jag läser texten (som ännu finns endast på finska, men vad jag förstått inom kort också kommer på svenska) om historia blir jag både glad och oroad. Glad för att man pekar på möjligheter att undervisa med olika inspirerande metoder och den starka betoningen på att lära ut kritiskt tänkande, källanvändning, tolkning och andra saker som är mycket nyttiga. Också kunskapsmålen är bra.

Men. Liksom det kommenterats på webben: upplägget är fortfarande kronologiskt, vilket gör introduktionen till ämnet minst sagt utmanande. Hur enkelt är det för läraren att knyta skolbarnens erfarenhet till jakt- och samlarkultur eller den gryende demokratin i antikens Grekland!? Jämfört med att kunna peka på ett gammalt hus på orten eller knyta an till farfarsfars upplevelser? Eller att få börja med att gör en egen släktutredning ett par, tre generationer bakåt?

Det står i och för sig inte i grunderna för läroplanen i vilken ordning man ska undervisa dessa saker och jag vet att åtminstone i "vår" skola har man just arbetat med släktforskning redan i fjärde klass. Men i alla fall är nu läget så att det i grunderna för klasserna 4-6 står att man ska behandla tiden fram till slutet på svenska tiden, och de senare tiderna i klasserna 7-9. Om man betänker att skoleleverna ska använda sig av riktiga källor, vilket lyckligtvis börjar vara möjligt tack vare digitalisering, musei- och arkivpedagogik etc, är det nog sannolikt enklare för barn i åldern 10-12 att använda källor från 1800- och 1900-talet, medan de äldre eleverna, som redan hunnit längre i språkstudier mm, lättare kan ta till sig äldre källor. Kunde man tycka.


Så frågan är om det skulle finnas skäl att ännu se över förslaget, så att man åtminstone skulle möjliggöra baklängesundervisning av historia för de lärare som känner för det? Samtidigt är det säkert på sin plats att också behandla senare delen av 1900-talet (på nytt?)  i klass 9. Utmaningen är förstås att direktiven måste vara så pass enhetliga att skolbyten inte orsakar katastrofala luckor. Jag undrar också om det kunde behövas ännu någon skrivning om tolerans eller "mångkultur", det vill säga att man kunde säkra att eleverna lär sig se förbi en kraftigt nationalistisk historieskrivning. Jag hoppas att åtminstone alla historielärare, men också andra historiker, kunde ge sig tid att lämna kommentarer!

Selfie

Jennifer Oullette som gjort en personlig djupdykning i självet, talade i någon podcast för en tid sedan, kanske i SGU, om hur berättelsen om en själv egentligen är det det som håller ihop ens jag. Hennes ansats var medicinsk och naturvetenskaplig, men i slutändan kom hon tydligen till att ingenting blir någonting alls utan språket och berättelsen som utgör grunden till allt.

Självklarheter för oss humanister förstås. Man kan inte ha det ena utan det andra i vårt moderna samhälle. Även om beslutsfattarna säger ofta liknande saker, då man frågar dem rakt ut. Men ibland känns det som en läpparnas bekännelse, eller åtminstone ett löfte som är svårt att verkligen stå fast vid så det gäller att fördela resurser. När det är hårda tider är det särskilt viktigt att stöda också andra verksamheter än de som drivs av "hårda värden", om vi vill ha långsiktighet, välmående och livskvalitet i vårt land. Det är viktigare med musik och böcker än men ännu en bil. På riktigt. Utan insikter i vad det innebär att vara människa är ingenting någonting alls.

Det här låter oerhört naivt och banalt. Och en långfredag som denna kanske jag täcks skriva en selfie. Något om berättelsen om mig själv och hur den har ändrats med åldern. För det är en viktig del att bli äldre att den berättelsen växer och utvecklas. Ett stråk i min berättelse är nämligen det att jag med åren börjat våga säga och skriva banala saker. Ställa dumma frågor, göra bort mig, riskera att förarga eller irritera. I grunden finns en inte ovanlig, vad föreställer mig, svår kombination av stark ambition och kraftig självkritik. Alltid och hela tiden. Jag tror det är en förutsättning för att man ska kunna göra bra ifrån sig, men det är jobbigt. Att veta att man alltid kunde eller borde ha gjort bättre ifrån sig, och ändå kunna prioritera att faktiskt få saker ur händerna.

Jag har ett ganska brett nätverk och känner en hel del människor också flyktigt. Det är människor från mycket olika branscher och domäner. Jag ser det som otroligt givande att kunna kombinera synvinklar, kunskap, kontakter kors och tvärs. Både i mitt eget huvud och genom att sammanföra människor. Samtidigt gör det att jag inte är superexpert på något enskilt område, känns det som. Jag vet en del om några saker och lite om massor. Det gör att jag ständigt marscherar in i olika sammanhang, där folk vet bättre om det mesta de anser vara viktigt. Det i kombination med mina bestämda åsikter om ett och annat, gör att jag inte sällan känner att jag kan uppfattas som oerhört irriterande eller oroande av en del människor. Tror jag. Jag följer inte riktigt de givna tankemönstren eller konventionerna i alla sammanhang och jag ser det som min plikt att ifrågasätta och säga till om något känns fel. Det är inte alltid populärt. En del är till och med rädda för sådant. Andra blir bara irriterade. Och visst talar jag säkert om ovidkommande saker ibland. Men jag är inte rädd för det. Jag har svårt att vara på något annat sätt, fast det inte alltid är så lätt eller roligt. Att aldrig göra perfekt ifrån sig eller veta allt om någonting. Att vara tröttsam, för det är man också när man är outtröttlig och envis, när man arbetar för saker som känns viktiga.

Det är en del av min berättelse. Hör till det värsta jag skrivit. Tur att ingen måste läsa detta.

Tankefigurer

Jag använde i mitt förra inlägg ordet tankefigur apropå hur arkiven och den offentliga makten uppfattas. Jag velade en aning innan jag valde det ordet, för det är lite utmanande på grund av sin flummighet. Jag använde det också i min avhandling och försökte då hitta en vetenskaplig definition, men hade rätt mager framgång. Jag hade stött på det i någon kulturhistorisk eller antropologisk text, men utan någon specifik definition. Begreppet har tydligen använts inom litteraturhistorien, men också där verkar betydelsen vara lite oklar. Klart är att det på något sätt står i paritet till "figure of speech".

Jag skulle gärna närma mig begreppet ur en semiotiskt perspektiv. Det handlar enligt mig om den kulturella kontext som ger ett ord, eller ännu noggrannare ett begrepp, dess betydelse. Om vi talar med Saussure, skulle jag säga att det är en bit av de kulturella mönstren och strukturerna som "vidhänger" signifé, eller det betecknade. Kort sagt betydelsen eller kanske intentionen mer specifikt. Det är det ställe där kulturens mönster möter språket, där tecknets betydelse uppstår. Talar vi med Peirce måste det på något sätt röra sig mellan objektet och interpretanten. (Hur måste jag tänka på mera ...) Ordens betydelser eller innebörder kommer nämligen alltid med en viss inneboende kontext, värderingar och historia, som är kulturberoende.

Ett mycket beskrivande exempel på detta är de åtminstone på Husis insändarsidor pågående diskussionerna om dels mindfulness, dels Den blomstertid. Båda diskussionerna handlar precis om vilka kontexter saker har, vilka betydelser, konnotationer och kontexter som finns "dolda" i olika saker vi talar om. Och vilken betydelse detta har. Det handlar kort sagt om hur betydelser kan förändras över tid och hur  ursprungskontexter "kontaminerar" begreppens nuvarande sammanhang och användning. Som att en meditationsfilosofi som använder sig av "buddhistiska" tankefigurer är oacceptabel, i synnerhet om man samtidigt ska rensa bort alla "kristna" tankefigurer. Mest löjligt blir det ju då den egentliga betydelsen eller innebörden, intentionen, i praktiken ofta är rätt identisk: det handlar om att värdera andliga dimensioner, etik mm i de flesta religioner. Man hakar helt upp sig på just kontexten. Och framför allt en tidigare kontext. Man ser inte kulturen, språket och betydelser som något man aktivt kan påverka och definiera, utan man ser dem som statiska och det främmande ofta som hotfullt.

Är Den blomstertid fortfarande religiöst eller "bara en tradition"? Gör begreppsval mindfulness till anti-kristet och främmande?

En annan diskussion jag hamnade i med Kaj Ahlsved på Twitter som utgick från att jag protesterade mot Jukka Petäjäs utsaga i en konstteoretisk essä i Hesari att 1700-talets uppfattning om skönhet skulle ha varit en helt annan än i dag. Jag protesterade mot detta. Jag anser att vad man ansåg vackert på 1700-talet anses i huvudsak fortfarande vara vackert i dag, ren estetiskt sett. I själva verket är det mycket intimt sammanknippat med vad man allmänt i dag avser med "vackert", det har blivit en del av betydelsen av hela ordet. Det är liknande estetiska värderingar som dominerade konsten ända till för ett sekel sedan och som i dag enligt "vanligt folk", och följaktligen även populister som sannfinnar, är riktig konst.

Men konstfältet självt har vandrat vidare på det radikala nyskapandets väg, med kreativitet och kritik som viktiga ledstjärnor, där det estetiska blivit bara ett av många element i skapandet. Det är inte så att modern konst, modern arkitektur eller modern konstmusik i allmänhet skulle ge starka estetiska upplevelser åt mannen på gatan, vågar jag påstå. Men "konst" har alltid varit ett högkulturellt elitfenomen, även om det i dag lyckligtvis också finns många trender som går i motsatt riktning. Till exempel inom musik eller miljö- och ljuskonst i städer, kan man nå ut med "konst" till en bredare publik. För konstnären är det då, kan jag tänka mig, viktigt att erbjuda en erfarenhet och upplevelse, kanske inbjuda till eftertanke. För den konstoinsatta publiken är kanske kriteriet ändå fortfarande mest estetiskt: "Wow, tufft!". Det handlar alltså, enligt mig, om de tankefigurer som finns förknippade med begreppet konst, och hur dessa kan variera över tid och mellan kulturer och subkulturer, och hur man anser "konst" och "estetik" vara sammanhängande.

I en populär och historisk kontext är konsten närmare förknippad med estetiken, än i dagens konstkretsar och högkultur. Men jag är förstås lekman inom både estetik och konstteori och opererar säkert med ett inom konstfilosofin föråldrat konstbegrepp. Men ur kulturhistorikerns och semiotikerns perspektiv ser det ut så här. Och en viktig aspekt vore att kunna skilja på begreppens betydelser och se hur de förhåller sig till kulturella mönster och traditioner. Om man kan se tankefigurer för vad de är och också inse att de går att påverka. Man kan fokusera mera på betydelser och till exempel en hurdan skola vi vill ha.

Diskussionen fortsätter

Olli Alm har i sin blogg (fi) en utmärkt reflektion apropå gårdagens seminarium i S:t Michel. Hur relevant är egentligen de offentliga arkivens myndighetsmaterial, då det gäller att rekonstruera, analysera och förstå det förflutna? Visst hade forskare kastat sig över tweets och facebookuppdateringar från kriget, och visst har vi svårt att förklara och bevisa vad som hände under den s.k. arabiska våren utan tillgång till sociala mediers arkiv?

Problemet är ingalunda nytt. Matti Klinge har förgäves kämpat för att universitetsarkiv också skulle ta till vara forskarnas papper och anteckningar, vid sidan av administrativ dokumenthantering. För senare forskning är det ju faktiskt substansen som är det centrala. Administration och förvaltning kan visserligen utgöra intressanta ramverk, men de är mera sällan själva mer än en del av det som haft bärning på hur saker kommit att utveckla sig.  Klinge har också lyft fram tidningarnas betydelse som kompletterande material för att skapa bättre helhetsförståelse av historiska fenomen och skeenden. Olli Alm ställer därför en mycket viktig fråga, utan att förringa arkivens roll som dokumenterare av den offentliga förvaltningens och beslutsfattandets historia: Vad är det vi ska ta vara på, egentligen? Någon borde se till hela samhällets bredd och privatarkiven är en oerhört viktig del av detta. Men vi små aktörer har lite svagt mandat och svaga resurser just nu.

En annan sak är att i diskussionerna i S:t Michel märktes en intressant kulturkrock, inte nödvändigtvis mellan personer, utan i vad man kunde kalla tankefigurer. Å ena sidan finns en traditionell syn på myndigheter, makt och samhälle, å andra sidan finns det en modern, digital syn, där få av de gamla reglerna gäller. Jag känner en viss respekt för den gamla tjänstemannasynen, med allt det av plikt och ansvarskänsla som där finns. Det är fina värderingar. Samtidigt har systemet självt radikalt undergrävts av att vårt samhälle i dag styrs med kortsiktiga, ekonomiska, materialistiska villkor och värderingar, vilket gjort att Systemet många gånger känns mera ont än gott. Staten och myndigheterna representerar inte självklart någon allmän nytta i sitt maktbruk, de står inte för några starka positiva värderingar eller något sådant, som man gärna skulle ge sitt förtroende och avstå av sitt eget inflytande till förmån för. Och då är jag personligen faktiskt mer benägen att stöda maximal öppenhet och en radikal transparens. Jag tror nämligen på att folk i genomsnitt är smartare och har bättre värderingar än Systemet idag, bara människor har tillgång till korrekt information. Jag tror att det att "makten flyr dokumentationen", vilket används som argument mot öppenhet och anses kunna göra senare historieskrivning svårare är en mindre risk, än det att vi inte tänker om arkivens verksamhet och samhällsfunktioner i dag.

Båda dessa frågor berör ändå grundläggande frågor om vad arkiv (och bibliotek) är i dag och vad de borde vara. Klart är att de är alldeles oumbärliga i vår tid av information och informationsöverflöd. Vi behöver professionell informationshantering mer än någonsin. Ska vi i första hand ha arkiv för att säkra myndigheternas rygg och beslutsfattarnas och medborgarnas rättsskydd, eller ska vi också tänka på framtida forskning?  Hur vi ska prioritera är en svårare nöt att knäcka.

Digitalisering och karelska arkiv

I dag firade landsarkivet i S:t Michel sin 80-årsdag med ett intressant seminarium. Vi hade två teman: digitalisering och karelska arkiv på andra sidan gränsen. Den nya digitaliseringsprofessorn Timo Honkela inledde med att tala om bildningens betydelse. Han ville definiera bildning och allmänbildning som en bredd i kunskaper och argumenterade väl för att digitala tekniker kan hjälpa oss genom att skapa just bredd och djup samtidigt i vårt kunnande. Honkelas härliga och positiva personlighet genomsyrar hans syn på vetenskapen och kunnandet. Det är viktigt att vi strävar till mångfald, tolerans och förståelse och möter varandra med respekt. Digitala forskningsmetoder kan hjälpa oss i detta. Riksarkivare Jussi Nuorteva kom med många goda kommentarer. Mycket av diskussionen som inspirerades av Honkelas presentation kom att handla om vikten av att övervinna gamla strukturer, som kan hindra oss från att skapa ny relevant kunskap. I dagens läge har mångdisciplinär forskning i praktiken svårt att få finansiering, eftersom den riskerar bedömas som perifer eller irrelevant, då pengar delas ut enligt traditionella discipliner.

Jag själv talade efter den om hur historieforskningen och arkiven påverkas av samhällets digitalisering och betonade vikten av att vi faktiskt aktivt för ut våra material och vårt kunnande för att inte marginaliseras. Också jag ville betona vikten av samarbete och öppenhet, samt att det är viktigt att vi faktiskt håller oss framme då ny forskningsinfrastruktur sätts upp de närmaste åren.



Efter en liten paus gav professor Eljas Orrman en beskrivning av hur förvaltningen och arkivsystemen utvecklats i det Gamla Finland. Fascinerande att man kan brinna så för frågor om administration och arkiv. Det var imponerande. Efter Orrman presenterade Svetlana E. Krasnotsvetova "sitt" arkiv Logav (arkivets webbplats) i Viborg. Arkivet, som grundades under andra världskriget, har hopsamlats ett par gånger efter krigshändelser och ordnats och innehåller i dag en hel del material om Karelen, även om sådana områden som i dag hör till Finland.

Bland annat har man förtecknat och digitaliserat tusentals fotografier, som antagligen delvis härstammar från finska privatpersoners samlingar. Det vore mycket värdefullt att snarast få dem publicerade på webben, så att man kunde samla in information om materialet innan det är för sent. Hittills har intresset tydligen varit rätt svalt från finskt håll, men nu finns det visst hopp om en positiv utveckling, eftersom arkivverkens samarbete håller på att utvecklas till en gemensam Karelen-portal. Det skulle vara fantastiskt om man faktiskt kunde samla all information digitalt, så att man enkelt kunde söka i de material som nu mer eller mindre slumpmässigt har hamnat på olika sidor om gränsen.

Olga M. Zjarinova från Karelska republikens nationalarkiv i Petroskoj berättade om samlingarna och verksamheten där och samarbetet med de finska kollegerna som pågått länge. Sist berättade forskaren Jukka Partanen från Joensuu om sina erfarenheter sedan 1990-talet av de två arkiven. Inlägget var mycket intressant. Han berättade att man i Ryssland inte ordnar arkiven (bara?) enligt proveniens, utan också enligt ämne. Detta gör forskningsarbetet ibland mycket enklare: man hittar till exempel all information om en viss gård eller by på ett och samma ställe, och behöver inte alltid sätta sig in förvaltningshistoriska problemställningar. Å andra sidan menade han att man ibland blir osäker på om man faktiskt fått all information som finns, eftersom diarier och register inte finns. Han berättade också att han alltid blivit mycket vänligt bemött, men att språket ofta orsakat problem. I Petroskoj talar man finska, men i Viborg har man först nyligen anställt en finskkunnig person. Tillsammans med kollegan Tapio Hämynen har Partanen sammanställt kataloger över de material som berör "finska" områden i Ryssland i de två arkiven. En lovvärd insats.

Själv fick jag förstås omedelbart lust att bums åka till Viborg för att kolla vad där finns att hitta om mina släktingar. Efter dagens seminarium är jag rätt säkert på att det finns en hel del.

Fallet Gardenia

Anna Back har skrivit en viktig kolumn om hur fint den nya ekonomin fungerar då man kopplar den samman med allmännytta och kommunala uppdrag. (s. 7 i Hbl , finns inte ännu på webbsidan) Gardenia som grundades och byggdes av Helsingfors stad i slutet på 1990-talet har under många år erbjudit undervisning och informationstjänster för stadsborna. Men verksamheten är upplagd som ett företag. Som gör rejäl förlust. Faktum är att det inte alls går ihop ekonomiskt, det är ett mysterium hur man kunnat hålla igång så länge. Man förstår att det inte går att fortsätta så här.

Samtidigt: om orsaken är att man inte drar in tillräckligt med pengar genom att fakturera stadens undervisningsväsen tillräckligt, samtidigt som hyreskostnaderna för en byggnad staden själv investerat i också som ett arkitektoniskt projekt är "för höga", så blir ju slutresultatet lite komiskt. Man har under åren plöjt ner en massa pengar i detta och nu använder stadens skolor de fina undervisningsmöjligheterna allt mindre?

Skulle det på riktigt vara en möjlighet att resignera i att försöka driva Gardenia som ett företag och göra det till en del av kultur- eller utbildningsväsendet i stället? Och försöka få ut maximal nytta och användning av stadens investering?

Tii-Pii hette det segrande bidraget av arkitekt Hannu Tikka som presenterades i Hbl 9.3.1998

Alla måste vara över medeltalet

Läste i dagens tidning att det i Finland finns över 100 000 under trettioåringar som gått endast grundskolan. Av alla som gått endast grundskolan har bara 40% arbete. Lösningen anses vara att folk skall utbildas mera, så blir de sysselsatta.

Det är någonting i den här logiken som förbryllar mig lite. Får vi mera arbetsplatser om vi har längre läroplikt? Finns det inga jobb alls längre som inte kräver att man suttit tio-tolv år på skolbänken? Eller ska dessa jobb reserveras för nyanlända invandrare?

Det finns alldeles säkert en korrelation mellan utbildning och sysselsättning, men hur långt är det frågan om kausalitet? Finns det eventuellt andra, billigare, mer effektiva och mänskliga sätt att tackla problemet, sätt som inte skulle leda till etnisk segregation? Sätt som kunde hjälpa de individer som mest behöver det, på de sätt de behöver det. Jag vågar anta att många lågutbildade arbetslösa har andra problem är låg utbildning i bakgrunden. Den låga utbildningen kan lika väl vara ett symtom, som en orsak. Kan den till och med för en del vara ett gott val? För en del unga kan förlängd läroplikt kanske hjälpa, om den unga under det extra året hinner växa till sig, problem lösa sig eller hen på annat sätt får tag i motivation och vilja att organisera sitt liv. Om det råkar sig så väl att det sker under just detta år.

Frågan är ändå om en systemändring som gör att samtliga nior måste få sina vitsord ännu tidigare löser problemet på ett effektivt sätt. Hur skulle det vara med mera pengar på uppsökande ungdomsarbete, ungdomspsykiatri, praktisk och individuell utbildning och handledning till arbetslivet osv i stället? Borde vi åtminstone ha diskuterat det?

Kan inte annat än hålla med minister Tuomioja och Tuija Brax som i veckan sade att vi behöver se över lagberedningsprocessen. Kanske det finns en tanke om hur vi avskaffar arbetslösheten genom längre utbildning, men det skulle vara trevligt med en bredare diskussion så vi alla kunde få ta del av vilka fakta som gäller i saken.

Ebolan och friheten

Min dotter, med.kand. i vår, planerar en resa till Ghana i sommar, där hon ska delta i ett forskningsprojekt. Ghana är ett stabilt land i Västafrika med engelska som officiellt språk, men till ytan större än Storbritannien. Det ligger en bit från Guinea där den fruktade ebolan nyligen bröt ut igen. Nu verkar nya separata fall ha dykt upp också i Liberia. Forskningsprojektet i Ghana är placerat nästan tusen kilometers bilfärd från stället där de första ebolafallen hittades. 

Men ändå blir man orolig. Är det klokt att åka? Den smittsamma sjukdomen, som har en dödlighet på över 90%, har en inkubationstid på upp till tre veckor, vilket gör att smittan kan sprida sig över långa sträckor, i dag i praktiken hur långt som helst. Samtidigt hör området till de som är hårdast drabbade av malaria. Denna parasitsjukdom anses vara en sak som bidrar till att hålla tillbaka dessa länders ekonomiska utveckling och försvårar kampen mot fattigdom. Forskningsprojektet i Ghana handlar just om att bekämpa det gisslet.

I området bor tiotals miljoner människor. Vi européer har ett val: att åka dit eller låta bli. Hur man än gör är man privilegierad. Detta är något som också krisrapporterande journalister ofta talar om. Att de (nästan) alltid kan resa hem till tryggheten i stort sett när de vill. Att man oftast ändå är mindre utsatt än de människor som lever och bor i de riskområden man besöker. Vad är rätt och vad är klokt? Hur mycket risker ska man utsätta sig själv för och hur kan man bäst hjälpa på sikt?

Som mamma känner jag mig ändå lite dubbel inför detta. Kan jag faktiskt tycka att det är okej att mitt eget barn frivilligt utsätter sig? Lyckligtvis finns här ännu tid att avvakta. Och valet är inte mitt. Jag borde egentligen inte ens tycka så mycket om saken, särskilt som jag själv aldrig ens varit på väg att göra något lika viktigt. Föräldrar har att vänta och se, anpassa sig och stöda sina barn då de behöver det.

I en återvändsgränd

I dag diskuterades Vetenskapligt publicerande och evaluering på Finska litteratursällskapet. Av någon outgrundlig orsak var jag ombedd att delta i den paneldiskussion som avslutade seminariet. Inte för det, synpunkter har jag alltid på det mesta som tangerar vetenskap och webb. Jag lyckades ändå hålla mig från att under seminariet högt börja ifrågasätta hela idén om att idka extern "kvalitetskontroll" på forskning. Jag kan ju i och för sig förstå att det finns begränsade resurser och att man måste prioritera, samtidigt som man försöker respektera forskningens frihet. Det är antagligen en olöslig ekvation, men jag har ibland känslan av att både vårt samhälle och forskningen skulle må bra av lite mer revoltanda i det akademiska samfundet. Nu låter man i stället mätarna styra och försöker enligt bästa förmåga taktikera och spela enligt reglerna för att trygga sin egen framtida lön. Det känns sorgligt, eftersom de flesta forskarna antagligen egentligen drivs av en uppriktig vilja att främja vetenskapen och samhället på olika sätt. 

Följderna är ibland mest skrattretande - som att man sätter en massa tid och resurser på att planera hur man kan placera sig väl på rankinglistor av olika slag eller på annat sätt "se bra ut" - men ibland får det lite tråkiga konsekvenser. En sak har redan hänt, vilket professor Jari Ojala från Jyväskylä visade utgående från en snabb genomgång av vetenskapligt publicerande inom historia i Finland. Historikerna har allt mer börjat skriva artiklar. Jag anser detta vara en mycket tråkig utveckling, för det betyder nog antagligen att man börjat skriva i mycket högre grad för sina kolleger (och för formella meriter) i stället för att som förut skriva böcker som kanske hamnar in händerna på en intresserad allmänhet.

Den positiva sidan är förstås att publikationstakten (möjligen) blir något snabbare, men priset är väl högt. För varför har vi historisk forskning, för vem skriver vi historia? Om forskare inom olika discipliner satsar allt hårdare på att publicera så många artiklar som möjligt i vetenskapliga (torra?) facktidskrifter, som läses av en handfull kolleger, riskerar vi också att utarma vetenskapen, eftersom olika typer av interaktion, dialog och korsbefruktning mellan discipliner eller fält uteblir. Martin Weller har skrivit om detta, och han erbjuder, liksom jag, bloggarna som en ny parallell plattform, där man kan dela kunskap också med människor utanför den egna disciplinen. Men i ett läge där alla jobbar som dårar för att publicera sina årliga artiklar - vem hinner blogga? Människor tenderar också tro det är mycket jobbigare än det egentligen är och drar sig därför för att börja, misstänker jag.

En mycket viktig poäng som lyftes fram av akademiker Risto Nieminen var att det  är viktigt att man kan publicera också små spånor och negativa resultat någonstans. För att så ska ske måste man sänka trösklarna för publicerandet. Nieminen kastade försiktigt fram idén om open peer review, "wikiforskning", där också de som granskar får synlighet. Han nämnde Faculty of 1000 som ett exempel. Tanken är inte alls dum och jag hoppas han fortsätter förfäkta idén med större allvar.

Vidare diskuterades open access i allmänhet hit och dit. Mina åsikter finns ganska klart publicerade i Historia i en digital värld, men kort sagt är det klart att grön open access enligt mig är det enda vettiga alternativet. I alla andra modeller riskerar man råka in i samma elände som vi nu har med kommersiella aktörer som i första hand eftersträvar ekonomisk vinning. 

Professor Ilkka Niiniluoto berättade att han hört att man i Liège uppnått en open access-andel på över 80% genom ett mycket strikt förfarande, där universitetet inte ger någon som helst kredit för andra slag av publikationer. Skulle vara intressant att höra hur forskarna upplevt detta dels på kortare, dels på litet längre sikt. Överlag skulle vi behöva mycket, mycket mera forskning kring de här frågorna. Just nu agerar man enligt en hel del mer eller mindre underliga antaganden om hur olika saker fungerar. Jag skulle till exempel gärna se en eller helst flera artiklar som visar att den styrning man nu idkar över huvudtaget höjt kvaliteten på forskningen. Inte alltså med hjälp av några citatindex, utan på riktigt, kvalitativt.

Direktör Riitta Maijala från Kultur- och undervisningsministeriet berättade om det nya projektet för öppen forskning som startade nyligen, där man publicerat en guide för forskare att kommentera. Tyvärr är det mesta av materialet på finska, så jag får återkomma till saken. Överlag ansåg Maijala att man kommit en god bit på väg, då man istället för citatindex använder sig av av forskarsamfundet själv utsedda rankinglistor för olika vetenskapliga publikationer. Det var lugnande att höra att man inte vurmar för citatindexen, men den nuvarande universitetslagen skapar nog en viss snedvridning ändå vad gäller humaniora som i första hand bör publiceras på inhemska språk då den gäller det egna landet. Nu belönas i regel publicering i utländska tidskrifter  alltid högre. Och den andra stora bristen som alltid påtalas är förstås att den tredje uppgiften inte meriterar akademiskt.

Kan vi leva med detta system? Tjänstemännen är välvilliga, men begär "något bättre" i stället. Jag undrar ändå om inte dilemmat beror på att frågan är fel ställd från början. Så brukar det nämligen vara, när man inte får något svar. Då borde man börja syna sina premisser i sömmarna.  Det skulle man göra bäst genom att forska i dem: stämmer det att mätarna och styrningen fungerar överhuvudtaget? Å andra sidan, pengarna är faktiskt begränsade och någon måste dela ut dem. Men man borde också se till att vi har en välfungerande och effektiv helhet. Är det en poäng i att finansiera en massa forskning där varken data eller resultat når maximal spridning? Är det ett vettigt sätt att vara sparsam, att som Vetenskapsrådet i Sverige strypa det billigaste och sista ledet i skapandet av ny kunskap?