Vetenskaplig kommunikation och vetenskapens inflytande

Delegationen för informationsspridning, som är undervisnings- och kulturministeriets sakkunnigorgan, har utkommit med ett nytt åtgärdsprogram (pdf). I pappret sätter man fingret på många viktiga punkter gällande forskningspolitik. Man hoppas att man vid ministeriet faktiskt begrundar det som sägs och att det leder till konsekvenser för beslutsfattandet och styrningen. I annat fall riskerar detta bli ett illustrativt exempel på hur sakkunniga förbigås. Det ironiska är ju att det är en av de saker man vill förebygga med detta papper. Och det handlar inte om forskarnas strävan efter egennytta, utan tvärtom det som man på strateginivå till lust och leda upprepar: att få maximal samhällsnytta i vid bemärkelse av vetenskapen. Nyckeln är kommunikation, spridning och tillgängliggörande, som i sin tur möjliggör att ny kunskap kommer till användning på alla håll där det kan tänkas "tjäna fosterlandet och mänskligheten" (lagen). I det nationella perspektivet ligger det strategiska fokus ofta på internationell konkurrens, att Finlands ska kunna klara sig och profilera sig på den internationella arenan både inom forskning och i förlängningen även ekonomin. Och det är här det går fel.

En mycket viktig och intressant poäng är en av den allenarådande resultatstyrningssmörjans konsekvenser. Man hoppas att det också kommer en explicit reaktion snarast på åtgärdsförslagen på denna punkt. Faktum är tyvärr att det kan vara svårt att göra i nuvarande system. Det kräver nämligen värderingar och resultat som inte kan kvantifieras direkt.  Eftersom man i dag piskar forskare och forskningsinstitutioner att klara sig i internationella rankningar, citatindex och what not, rinner en stor del av nyttan av forskningen effektivt utomlands och man fokuserar nästan helt på det som i åtgärdsprogrammet kallas för "internspecialistisk kommunikation". Det är ju förstås trevligt med internationell meritering, men om regeringen vill ha nån större samhällsnytta ur sina investeringar i forskning, borde man kanske lite tänka om. Jag undrar vem det egentligen är som sitter och kräver New Public Management i dessa sina dummaste former. Jag har svårt att tro att ens statsrevisorerna skulle kräva denna typ av resultatstryning på det här området. Idéerna sitter någon annanstans. Hos våra vänsterministrar? Så är det väl ändå knappast ...?

En annan viktig och intressant poäng som lyfts fram är att många forskningsinstitutioner i vårt land traditionellt sällan går ut med offentliga utlåtanden eller rekommendationer, i synnerhet oombedda, på områden där de är sakkunniga (s. 11). I bakgrunden finns kanske någon rädsla om att forskningens objektivitet skulle ifrågasättas. Eller är man verkligen rädd för att förlora finansiering om man kommer med politiskt inkorrekta uttalanden, som t ex att kärnkraftsinvesteringar inte är särskilt smarta? Varför ser inte forskningsinstitutioner till att väl underbyggda forskningsresultat blir svårare att förbigå? Är det inte deras plikt att aktivt delta i samhällsdebatten, åtminstone med fakta, men kanske till och med mer ställningstagande? På vissa håll verkar man snarast tycka det är en dygd att som institution hålla låg profil i känsliga frågor i stället för att i offentligheten profilera sig som expertorganisation. När forskare attackeras eller man försöker tysta ner dem borde deras arbetsgivare gå ut, inte bara med uttalanden om att man inte får hota folk, utan också ta ställning mer explicit till exempel mot rasism eller annat aktuellt innehåll?

Tankarna om verksamheter i gränslandet mellan konst och vetenskap och kring vetenskapsfostran känns mycket aktuella och relevanta och gör en riktigt varm i själen dessutom. Eftersom jag just nu sitter med Horace Engdahls fragment, kan jag inte låta bli att citera honom som avslutning, med en tanke om att vi behöver forskningspolitiken som motvikt, den behövs för att stöda kunskapen av vilken humaniora är en fundamental del:

Det enda sättet att visa att man förstått en sats är 

att omformulera den med egna ord. 

Den förmågan är vad som utmärker verklig kunskap. 

Det exakta, entydiga och opersonliga språk som vetenskapssamhället 

drömmer om skulle emellertid omöjliggöra sådana operationer. 

Egendomligt nog tycks vetenskapens yttersta strävan vara att eliminera kunskapen.

Ur Cigarretten efteråt, 2011.