Femte fakulteten

- Föreläsningar och tenter är helt bra, sa professor Klinge under vårt första studieår, men det mesta lär ni er i den femte fakulteten, i samtalen med äldre studenter.

Den femte fakulteten, det var huvudbyggnadens kafé. De fyra fakulteterna, den filosofiska, den teologiska, den medicinska och den juridiska, har alltid kompletterats av det inofficiella umgänget mellan akademiker, där vägen från student till lärare är en glidande process, där man aldrig blir fullärd och redan som mycket ung kan bidra och delta i diskussioner - om inte annat, så genom att ställa frågor. För det är just i diskussionen och argumentationen som forskningens essens finns.

När jag själv i veckan höll min provföreläsning för docentur (fy, vad nervöst det var fast man föreläst mycket och är väl förberedd) talade jag om Historievetenskapen och digitaliseringen. Med digitalisering avsåg jag då den förändring som vår kultur genomgår som bäst. Förändringen påverkar historikernas källor, forskning och den vetenskapliga kommunikationen. Jag har tidigare pläderat för det jag kallat att bedriva vetenskap för öppen ridå, och jag vidhåller att webben och de sociala medierna är ett bra och nödvändigt forum att föra den vetenskapliga diskussionen.

Många professionella forskare inser detta och stärker både forskningen i sig genom att öppet diskutera också halvfärdig forskning i offentligheten och samtidigt en intellektuell närvaro på webben genom att delta i de offentliga samtal som pågår i bloggar och mikrobloggar. Det krävs förstås en del anpassning att ge sig in sådana samtal, i synnerhet då många av oss fått sin utbildning under en tid då man var tvungen att väga varje ord man publicerade på guldvåg. Den rädsla för att förlora sin auktoritet och trovärdighet som håller tillbaka forskare från att exempelvis blogga ter sig ändå allt mer som en oacceptabel slutenhet och elitism. Varför panta på sin kunskap? Varför detta avfärdande av detta nya forum för den femte fakulteten som irrelevant eller mindre värt? Varför denna orimliga rädsla för att "slösa" tid eller förlora kontroll? Trots att jag inser att detta skifte av medium inte passar alla, hoppas jag ändå att alla akademiker skulle begrunda denna fråga och sitt etos som representant för humanismen och det kritiska tänkandet.

Men kaféerna försvinner ingenstans de heller. Jag är säker på att de inofficiella seminarier som under min studietid bedrevs på det legendariska Pam Pam, pågår i studentlokaler och på krogar fortfarande. Det är inte sällan där de stora insikterna föds. Jag ser mycket fram emot Historicus femtioårsjubileum och de intensiva diskussioner som alldeles säkert kommer att föras också där.