Från imitation till copy-paste-kultur?

För länge sedan vara imitation en ädel konst. Jag avser inte nu det härmande och apande man idkar på scen i underhållningssyfte, utan konsten att efterlikna någon erkänt duktig förebilds alster i tal, skrift eller annan konst. Främst gällde det stil, att kunna bemästra olika stilgrepp på ett kreativt sätt. Skickligt gjorda pasticher och parafraser var uppskattad konst, hedrande för "offret", alltså förebilden. Det var hedersbetygelser. Om publiken sedan inte identifierande förebilden bevisade den ju bara hur obildad den var. Det var alltså före man hittat på detta med upphovsrätt.

Man började med att kopiera rakt av för att lära sig tekniken, för att sedan mogna i sin egen uttryckskonst och färdighet, så att man kunde ta sig lite större friheter och imitera. Detta gällde som pedagogisk metod i ämne som ämne i sekler. Komplexa saker, som brev och tal med otaliga retoriska element och nivåer, eller tavlor eller kompositioner, analyserades samtidigt som de kopierades. Också det man inte medvetet registrerade lärde man sig av exemplets och upprepningens kraft att intuitivt omfatta som estetiskt eller bra.

Sen kom romantiken och de stora geniernas epok: 1800-talet och början av 1900-talet. Samhället demokratiserades och konstnärerna behövde framhålla sin unika kapacitet för att försörja sig allt mer på marknadens villkor. Upphovsmannen och upphovsrätten föddes. Den "kreativa förmågan" koncentrerades i vissa personer, som länge behandlades som om de skapat mästerverk ur tomma intet. Replika förvandlades till plagiat. Det viktigaste var att vara originell, eller så kunde man glömma det där med att vara skapande eller konstnärlig. Imitation blev satir. Eller bara dåligt.

I dag ser vi redan annorlunda på saken. Vi ser att konst som inte refererar till annan konst eller samhället är innehållslös. Modern konst, exempelvis film, kräver intertextualitet. Publiken söker referenser, kommentarer till annan konst och diskussion, associationer, annars är verket bara banalt och platt. Jag tycker att just inhemsk film är ett ypperligt exempel på detta. Bra filmer är förutom dramaturgiskt och estetiskt bra även en del av ett större film- och konsthistoriskt sammanhang och ett inlägg i en större diskussion. Därför behöver folk som gör konst utbildning eller ett seriöst och brett eget intresse för de konstnärliga uttrycket i historiskt perspektiv. Dylika hänvisningar kräver imitation om de ska vara subtila, i synnerhet då det inte handlar om text.

Pelle Snickars inlägg i dagens Svenska Dagblad lyfter fram intressanta frågor kring detta med den digitala textens (och varför inte också de andra digitala materialens) karaktär och kopierandet som kreativ handling i dag.

Osökt kommer jag också att tänka på den diskussion om kuratering och redigering som förts på Yle. Kopiering, kuratering och redigering är färdigheter som är på väg upp. Återanvändning är lätt och intressant, och det har blivit uppenbart att olika slag av återanvändning kräver färdigheter. Exempelvis de otaliga fotoskämten om bilden av olika yrkesgrupper som på senare tid cirkulerat vilt på Facebook är ett tecken på att imitationen är på väg tillbaka. Fortfarande mest som folkkultur (för visst har ju folk sett sig tvugna att vara kritiska och förlöjliga skämten), men jag ser det nog som ett steg mot också imitationens återkomst.