Dagens föreläsning handlade om digitalisering av bild och ljud. Det blev av tvång rätt tekniskt med samplingsfrekvenser, färgdjup och filkomprimering. Avsikten var att illustrera hur mycket tekniska val man måste göra då man vill digitalisera material. Ibland är man ju tvungen att göra det bara för att rädda innehållet för eftervärlden, då mediets livslängd närmar sig sitt slut. Exempelvis videokassetter håller ju som bekant i princip bara ett decennium, ungefär, beroende på kvalitet och förvaringsförhållanden. Ofta gör man digitalisering för att öka tillgänglighet och användbarhet, exempelvis för smalfilmer eller fotografier på glasplåtar.
I princip vill man ju spara så mycket information som möjligt, och har man mycket tid och pengar kan man ofta spara mycket mer än vad de mänskliga sinnena behöver för att anse att kopian är lika bra som originalet. Ibland kan det till och med bli bättre då man kan förbättra exempelvis bilder eller ljud så att man själv kan få ut mera information av dem.
Om man vill bevara "originalet" måste man också ställa sig frågan vilket som är originalet: är det objektets nuvarande skick eller bör man till exempel försöka åstadkomma de "ursprungliga" färgerna i ett gulnat fotografi? Också här måste man kanske ibland fundera över upphovsmannens intention och fundera hur man borde beakta den. Och som vi konstaterade under föreläsningen borde man kanske här också, liksom vid textdigitaliseringen, försöka skapa olika versioner i den mån det är möjligt.
Digitalisering kräver mycket kompetens och förberedelser. Man måste prioritera och avgränsa, bestämma sig för teknik och processer. Det är också mycket viktigt att man dokumenterar allt och skapar tillräcklig metadata för varje objekt.
Men vi diskuterade också de problem som arkivens och bibliotekens höga kravnivå skapar. De som läser finska kan med fördel kasta ett öga på den utredning som nyss publicerades om forskarnas tankar kring digitala material. Jag har själv skrivit en litet inlägg om forskardriven digitalisering som väckt en del respons.
Vi tittade också på den äldsta bevarade filmsnutten av Joseph Niépce från 1888.
Karamellipaperit pelivälineenä
6 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar