I eftermiddags stack jag mig in på ett seminarium för arkeologi och pedagogik, ArkeOPEda. Jag kom allra främst för att kort träffa och höra på Åsa M. Larsson och hennes presentation om social media. Åsa är en aktiv bloggare, som jag också bongat på Twitter. Därför var jag lite nyfiken att träffa henne.
Åsas presentation var inspirerande. Hon berättade om hur hennes organisation Societas Archaeologica Upsaliensis använder webbsidan, Facebook och bloggar för att kommunicera med omvärlden. Hon berättade att de fått värdefull hjälp av kolleger via bloggen, samtidigt som hon själv hela tiden kan hålla sig uppdaterad om hur andras projekt framskrider i realtid via deras bloggar. Det har varit både roligt och ibland vetenskapligt givande. Också på Twitter har hon hittat nya kontakter. (Kunde upprepas i oändlighet, detta om Twitters värde som informationskälla och nätverkskatalysator.)
De aspekter på vetenskapligt bloggande som kom fram i Åsa M. Larssons presentation liknade mycket dem som diskuterades på historikernas forskarseminarium, där jag nyligen presenterade bland annat nya former av vetenskapligt publicerande. Närvarande var Sofia Gustafsson, som är en av skribenterna i den fina Sveaborgsbloggen. Sofia kunde berätta att forskningsprojektet har haft otrolig nytta av sin blogg. De har blivit kontaktade av experter i olika ärenden. Och det är roligt att blogga och få respons. Och de har de fått. Mycket.
Det viktiga är, som också Åsa sade, att inte göra tröskeln för hög. Som bloggare kan man stiga ner från katedern, ställa frågor, vara osäker, spekulera och till och med göra fel. Det viktiga är förstås att man är ärlig och öppen. Det uppskattas av kolleger, men också av allmänhet och finansiärer. Som Åsa sade: visa processen! Den är engagerande och många gånger intressantare än resultaten kan vara. Det är ju därför man forskar. Det kan man ju bjuda också andra på.
Vuonna 1910 hävinnyt Helsinki
22 timmar sedan
De elektroniska gudarna vill tydligen inte att jag skall kommunicera idag. Först for inte en tweet iväg utan fastnade, och nu åt cybertrollet nyss upp en kommentar här. Skrev ungefär att:
SvaraRaderaRoligt att höra hur lika användningen av sociala medier är för vetenskap, journaöistik eller varför inte medborgaraktivism. Poängen är att allt är roligare och mera effektivt då människor gör saker tillsammans.
Tack, Micke. Detta kunde man faktiskt bena mer i: hur kommunikationsmönstren och informationsflödena skiljer sig men också går in i varandra mellan vetenskap och journalistik.
SvaraRaderaI går presenterade också Jan Fast hur han försökte tackla medieuppbådet kring arkeologiska utgrävningar i Vanda i början av 90-talet(?). Då var han helt utelämnad åt diverse marknadsförare och journalister, resultat förvrängdes och utnyttjades sedan av andra forskare (ansvarslöst av dem, förstås, men det var tendentiöst, som det tyvärr ibland blir, inte minst bland arkeologer och historiker).
Åsa M. Larsson tyckte däremot att just länkningen fram och tillbaka till journalistiskt material ger utrymme och mervärde för alla parter. Forskaren har möjlighet att ge sin egen version, också fördjupad i en blogg. Bättre då förstås ju vanare bloggare man är ... :) och nyckeln är just länkandet.