Pragmatism eller naivism?

Nyligen ordnades ett hackathon i Stockholm. Det är en tävling där it-kodare samlas för att under kort tid bygga upp koncept och tjänster på ett visst på förhand angivet datamaterial. Vi har på senare tid haft flera liknande tillställningar i Finland i takt med att Sanoma-koncernen och en del myndigheter öppnat dataresurser, ibland tyvärr endast för en period. Om man vill läsa mer om vad man gjort vid de finska hacken kan kan kolla Jens Finnäs utmärkta blogg om saken.

Hacket i Stockholm gick under namnet Hack4Europe Det var ett evenemang i en serie liknande tillställningar, där avsikten varit att ta fram nya innovativa sätt att använda sig av den information om digitalt, i praktiken digitaliserat, kulturarv som finns hos den sameuropeiska tjänsten Europeana. I samband med tillställningen på Livrustkammaren ordnades också ett seminarium kring kulturarv på webben. Europeana är en av de allra viktigaste aktörerna för fri tillgång på information i Europa, en instans som fungerar som motvikt mot upphovsrättsorganisationernas lobbare. Inget ont om upphovsrätten, men när till exempel British Library lägger upphovsrätt på hundratals år gamla material begår de bara inte ett regelbrott, utan gör en riktig björnstjänst för kultur och forskning.

På seminariet talade också Jocke Jardenberg. Han hör utan tvivel till de stora namnen inom webb och internet. Han är en visionär vars åsikter väger tungt och vars röst bär långt. Han arbetar dedikerat för öppenhet och delaktighet; en optimist som brinner för sin sak och som därför är mycket medryckande och inspirerande. Jardenberg är också en generös person och en människa som inte vill pruta på kvalitet.



Jardenberg gör en intressant liknelse mellan internet och människans hjärna. Det som inte finns på webben är i praktiken utan betydelse, säger han. Det är nu viktigt att komma ihåg i vilken kontext han sagt detta, men eftersom det ofta faktiskt verkar vara just så i dag är det skäl att bena lite mera i denna analogiska jämförelse. Spontant ser jag själv särskilt två poänger som är värda att beakta. Med webben avses här den del av internet som man kommer åt med en webbläsare.

1. Förhållandet mellan hjärnan/livet och internet/maskinen. Logiskt sett är analogier strängt taget fullständigt värdelösa som argument. De bör i stället anses vara metaforer eller allegorier, alltså de kan fungera endast som illustrerande exempel, men inte som några bevis. Samtidigt ser jag att det är bra att fundera över evolutionens gränser. Det är uppfriskande att frånse det ofta självskrivna antagandet om människans särart i natur och universum och i stället prova på att se också en teknisk eller kulturell utveckling som en del av evolutionen. Som en del av ett kontinuum av utveckling mot allt högre komplexitet (helst dock utan andra teleologiska mål!).

De möjligheter som webb och internet ger att samla och organisera information är aldrig förut skådade. Ett populärt och allmänt känt exempel på detta är Wikipedia. Massornas visdom och samlade kunskap ger möjligheter inte bara till tillgång till information, utan också nya möjligheter till insikt, förståelse och kunskap. Webbens oöverskådliga, snabba tillväxt och utveckling (kom ihåg att Google dessutom indexerar endast en bråkdelsprocent av internets innehåll) gör att man sannolikt snart – om inte redan – kommer till den kritiska massa, där någon form av självorganisering uppstår. Man talar om emergens och till och med att internet en dag kanske blir medvetet om sig själv.

I praktiken utgör datorn och internet en förlängning av människans minne och räkneförmåga. Jag understryker att det handlar om kalkylförmåga. Jag har tidigare skrivit om varför det är så, dels utgående från lingvistiskt tänkande, dels från filosofiskt. Enligt min åsikt är det viktigt att alltid minnas att datorns "intelligens" baserar sig på modeller av världen. Dessa modeller är aldrig fullständiga.


2. Att det som inte finns på internet är betydelselöst: som historiker måste jag givetvis opponera mig. Man begår ett mycket stort misstag om man antar att fallet är så. Hellre borde man säga att det som finns på internet har en mycket stor betydelse. Om man vill att något ska ha betydelse måste man se till att det finns på webben.

För det första har vi helt klart hela den fysiska världen: ett museiföremål, ett hus, ett land, en människa – det som finns på webben av det är förstås bara en representation, även om framtidens teknik säkert kommer att föra de två mycket närmare varandra än de är i dag. Men en sådan naiv tolkning av uttalandet är förstås orättvis. Låt mig i stället ta ett annat exempel från verkliga världen.

Jag arbetar vid Brages Pressarkiv. I över hundra år har arkivet bevakat den finlandssvenska tidningspressen, klippt och ordnat tidningsklipp. Det är en av de mest fantastiska informationsresurser som finns. Man hittar relevant information om i princip vad eller vem som helst. Inte noll eller fem miljoner träffar i en fulltextsökning, utan en mapp eller ett litet kuvert om tjänstemannen som levde for hundra år sedan och som ingen funderat på på flera decennier och som garanterat inte finns nämnd med ett ord på webben idag. Det kanske var din morfars yngre bror, som dog tidigt? Här finns en nekrolog, där du kan läsa om hans karriär och fritidsintressen. Här finns också mappar om mer abstrakta fenomen och ämnesområden.

Det kommer aldrig att löna sig att låta digitalisera dessa samlingar. Det beror på upphovsrätter och på att Finlands Nationalbibliotek sannolikt någon dag kommer att låta digitalisera alla tidningar i sin helhet. Då läggs kanske fulltextsökning, oskarp sökning och enkel annotering på det hela. Men det urval och den systematisering som gjorts på Brages Pressarkiv kommer med största sannolikhet aldrig att finnas rekonstruerad på webben.

Till detta måste jag ännu lägga de hundratals, om inte tusentals, hyllkilometer handskrivna arkivmaterial som finns i arkiv runt om i världen. Man kunde förstås tänka sig att de en dag, liksom alla världens böcker, kommer att finnas inskannade och publicerade på nätet, även om jag är mycket tveksam till att man av politiska och ekonomiska skäl någonsin skulle finna det önskvärt. Det digitaliserade objektet har ändå tappat mycket stora mängder information, i synnerhet så som digitalisering ofta görs i dag. Om du på riktigt behöver dra några slutsatser av värde måste du med stor sannolikhet ändå ta dig till arkivet för att studera saker som format och textur. Det går inte att göra fullständig källkritik på basis av en bild och arkivens personal kommer aldrig i tiden ha resurser att göra källkritisk granskning på alla papper i nödvändig omfattning och lagra den. Det är inte heller rimligt eller vettigt på något sätt.

Det låter kanske som hårklyveri, men vi riskerar också glömma stora mängder information och gammal kunskap med webbens kraftiga tillväxt. Därför är det mycket, mycket värdefullt att projekt som Europeana finns och skapar länkar till och medvetenhet om kulturarv – och samtidigt om det faktum att det i historien finns mycket att ta till vara och återanvända. Mycket av det man tror är nya påfund är ju i själva verket mycket gamla tankar och idéer. Det är sist och slutligen ändå gällande tempo och kostnader de största förändringarna skett. Jag vill inte heller vara en misantrop som Jaron Lanier eller Nicholas Carr. Jag tycker egentligen inte att man inte ska värdebedöma kulturella förändringar alls eller moralisera över dem. Det handlar om kulturella mekanismer som måste anses vara utan moralisk innebörd. Det handlar om medier och verktyg för människors kreativitet. Och ändå måste jag också säga att jag älskar webben och alla dess möjligheter.