Journalism och kritik

De traditionella mediernas viktigaste existensberättigande är i dag den kritiska hållningen. Sådan som får ta tid, som kräver reflektion och en hel del arbete. Som ger trovärdighet. Journalisten borde i dag mer än någonsin sträva till en kritisk objektivitet vad gäller fakta. Att ta fram och analysera fakta, vad som är sant och hurdana olikadana sanningar och tolkningar det finns och varför. Det är det som i regel skiljer journalistiska material från till exempel random bloggar, där skribenter fritt får presentera subjektiva tankar utan reservationer. Mångfalden och analysen kommer där förhoppningsvis från omvärlden i form av länkar eller kommentarer på olika håll.

Man blir därför minst sagt fundersam över det sätt som Helsingin Sanomat den 1 juni på sina kultursidor presenterade de senaste resultaten av det i och för sig mycket lovvärda projektet HS Open, där Sanomakoncernens samarbete med experter på semantisk kodning tagit ett av sina konkreta uttryck. Sanoma har gjort ett strategiskt val att satsa hårt på denna typ av teknisk utveckling. Bra så.

Inom projektet har man gjort intressanta analyser av det politiska fältet både före och efter valet genom gruvdrift i olika dataresurser (t ex den politiska värdekartan). Man har också gått in på kulturens område. Genom bland annat samarbete med bibliotekssektorn och med BTJ:s välvilliga inställning hackade man hel del data om litteratur. Det var utgående från detta projekt man skrivit en artikel till kultursidan.

Det hade varit ett mycket gott tillfälle att problematisera denna typ av metod, en metod som tydligen anses vara en viktig del av framtidens grävande journalistisk. Det är ju nämligen så att de rasande mängder av data som också blir allt med öppna, kräver en hel del arbete för att analyseras. Och kritik. Både data och metoder måste utsättas för extremt noggrann kritisk analys. Därför är det bra med samarbete mellan it-kunniga och journalister. Men journalisterna borde stå för den innehållsliga kritiken, att den görs. Ni vet, det där med att kolla flera källor osv. Hesaris artikel om den genomsnittliga finska romanen var till största delen verklig pseudovetenskap. I och för sig helt skojigt diskussionsunderlag. Men det hade ju minsann varit bättre om diskussionen förts kring vad man de facto överhuvudtaget kan mäta på detta sätt, och vad som inte kan mätas. Och vad som kanske är relevant, också.

I dagens Helsingin Sanomat far Timo Harakka ut över tidningens politiska reportrar, som uppenbarligen slarvat ordentligt i hantverket. Man skulle inte ha råd med sådant. Inte pruta på journalistisk kvalitet nu!