Tomma, kalla räknemaskiner

Äntligen har jag läst ut Jaron Laniers bok You are not a gadget. A manifesto. Jag måste börja med att säga att det för mig varit en viktig bok. Den har både direkt och indirekt hjälpt mig att formulera en del grundläggande tankar, trots att jag lite måste fundera på att förpassa Laniers bok i extremismhyllan. Författaren medger förstås själv att han provocerar och tillspetsar saker. Hans ansats är ändå mer teknisk och filosofisk än t ex Nicholas Carrs. Därför gillar jag honom bättre. Hans tänkande känns mer stringent, fast jag känner att jag som historiker "borde" ha större förståelse för Carr. Trots att det är Lanier som rör sig på gränsen till nånsorts halvflummig new age-andlighet, upplever jag honom mer saklig än Carr, som enligt min smak förfaller till en del allmänt himlande.

Lanier tekniska kompetens och långa karriär i Silicon Valley gör att han kan se hur de tekniska lösningarna som segrat i konkurrensen i datorns och inte minst programvarornas historia påverkar vår kultur och också vår självuppfattning. Han oroar sig för att människorna och mänskligheten blivit så förminskade och ibland osynliga på webben. Folk nöjer sig med att fylla i några fält och kruxa några rutor här och där och skapar sig representationer på webben, som sedan kraftigt påverkar deras självuppfattning. Tillplattade, förenklade profiler blir "personer", med vars hjälp sedan företag spionerar på oss. Lanier har många slagkraftiga formuleringar på lager: "Stop calling yourself a user. You are being used."

Det för Lanier mest absurda och oroande är att vi i dag är färdiga att betala för tekniken, men inte för innehållet. Han menar att vi måste förstå att de som skapar innehåll, kultur, texter, bilder och musik på webben är kreativa människor, som borde få den belöning och erkänsla de behöver för att klara sig. I dag har all webbkultur bara blivit en enda stor kaotisk röra, som egentligen gjort kulturell "evolution" omöjlig (samma har ju sagts om människans evolution i dag). Lanier påpekar att ingen musik gjord efter millenieskiftet går längre att identifiera på basis av stil. Det har inte kommit något nytt: medan varenda unge vet att heavymetal inte kan härstamma från 1940-talet eller en rap-låt från 1960-talet, finns det ingenting specifikt nytt stilmässigt sedan digitalkulturen (och piratismen) slagit igenom. Jag vet inte om jag kan bedöma om han har rätt. I viss mån kan man ju tänka sig att webben också leder till en massa små minisubkulturer, som man bara inte kan urskilja i dag. Om nu sedan den stora underhållningsindustrins styrning av populärkulturen var så mycket bättre. Men i alla fall fick ju en del konstnärer sitt levebröd på så sätt. I grunden har han ändå en mycket viktig poäng: "Right now we get certain free cloud services in exchange for being spied on and not being paid, while still overpaying for bandwith. It's a bad bargain. ... If online activity is ever to support a middle class, then there has to be peer-to-peer commerce, not just fluke commerce for the few who become the very most famous."

Han kommer här in på en annan central fråga, nämligen att webbekonomin också kräver stora företag, och att det dessutom i själva verket enligt honom verkar finnas starka mekanismer som driver det hela mot ett antal monopol. Han jämför utvecklingen, tycker jag skarpsynt, med allmän samhällsutveckling. " ... it is inconsistent to support the "free/open" ideal and also hope for net neutrality in the long term. ... True democracy is hard to sustain if society doesn't have a middle class."

Benhårt försvarar Lanier människan och värdet av mänsklighet och kreativitet mot allt slags "svärmtänkande". Han ser ändå också möjligheter, förstås, och vill inte vara teknikfientlig i sig. Men han oroas av hur lätt människor förleds av tekniken och företagen bakom dem. Folk är okunniga och omedvetna användare av webben och förhåller sig okritiskt, eftersom de sällan frågar sig om det finns alternativ. Samtidigt som sociala medier och öppen data framstår som mänskliga, konstruktiva och generösa fenomen, är det inte alls sagt att de är det. Datorerna är ändå bara stora räknemaskiner, som omöjligt kan förstå ett iota av någonting. Allra minst något om hur det är att vara människa.