WIDE Open Source Science

I söndagens Husis intervjuar Patrik Harald digikritikern Pekka Vahvanen.  Jag har inte läst boken, men på basis av vad jag läst om den verkar det hela bygga på en ganska tunn kunskap om forskning och teknologi. Åtminstone ser det mest ut att handla om tyckande. Därmed inte sagt att det inte är viktigt med kritisk diskussion och pamfletter, men det skulle också vara viktigt med ordentlig analys och att skapa nyanserad och faktabaserad diskussion. Det är förstås möjligt att bilden i medierna inte alls ger en rättvis bild av bokens innehåll.

Jag har tillbringat hela veckoslutet med att fundera på liknande frågor. Eller snarast har jag lyssnat på en massa smarta människor som försökt hitta lösningar för hur man kunde tillgodogöra sig forskningens resultat och förbättra kunskapsbasen vid offentlig debatt och beslutsfattande. På Nationalbiblioteket i Brödfabriken ordnades ett hackathon för Open Science. Det ena spåret jobbade med kodning och artificiell intelligens och Nationalbibliotekets öppna data och det andra med koncept just för att åstadkomma bättre genomslag för och nyttjande av forskningen. Det var en strikt faciliterad process som pågick i flera dagar, och den resulterade i flera mycket intressanta koncept, som att ta ut forskare till allmänna bibliotek eller stöda tjänstemän att vaska fram sakkunniga med hjälp av artificiell intelligens för att i en transparent process ge utlåtanden vid beredning av ärenden. Eller faktagranskning för vetenskapsnyheter. Och koncepten var faktiskt genomarbetade. Segrare blev en bearbetning och utveckling av kunskapskristaller. Trots att idén alltså inte i sig är ny, har den mycket potential och en plan för att dra igång utvecklingen utarbetades under evenemanget.

Problemen med att det publiceras för mycket forskningsresultat, så att det avsiktligt eller oavsiktligt går att "underbygga" de flesta påståenden med enskilda forskningsresultat, och att vi dessutom har beslutsfattare som inte ens försöker bedriva annat än ideologiskt baserad politik, borde absolut tacklas med öppenhet och mer systematiskt kunskapsbygge. Vi måste helt enkelt bryta oss loss från de gamla strukturerna för vetenskaplig kommunikation. Motståndet är stort eftersom det handlar om verkligt stor business. Samtidigt blir det allt tydligare att prestigefyllda journaltitlar eller formell peer review inte garanterar kvalitet. Att övergå till open access-publicering kommer inte att räcka, så länge finansierings- och meriteringsmodellerna ser ut som de gör. Frågan är hur länge man från finansiärshåll tänker låta det hela fortgå. Vi väntar fortfarande på det krapulantiska uppvaknandet från new public management-struntet inom flera sektorer och däribland tyvärr forskningen.

De verkliga problemen har faktiskt relativt litet att göra med digitaliseringen i sig själv. Tvärtom erbjuder digitaliseringen lösningar, bara man förstår sig på att använda de växande datamängderna och den ökande kapaciteten på ett vettigt sätt. Så att man inte förstorar problemen, utan löser dem. Att sura och låta bli att använda it-teknologi är då verkligen ingen lösning.

Digitalhumanistmöte på Uni

Årets Heldig Summit ägde rum i går med ett tio timmar långt seminarium med ett hundratal deltagare. Döm om min glädje då artificiell intelligens nämndes en enda gång och resten av pratet handlade om substans. Väldigt tekniskt dock, men i alla fall. Det beror förstås på att det är tekniken och metoderna som förenar. Det humanistiska kunnande är inte alltid så starkt, men det är mötet och samarbetet som är cloun.

Och fältet växer fortfarande kan man lugnt konstatera. Dataarkivet visade till exempel upp imponerande tillväxt i användningen av deras material. Vad som kändes lite oroande var ändå att man väldigt lite tangerade frågor om hanteringen av forskningsdata eller hur man överhuvudtaget kan producera robust forskning med verifierbara resultat och beständiga hänvisningar till data eller metoder.

Keynoten av professor Charles van den Heuvel från Amsterdam nämnde ändå uppgörandet av en välförankrad data management plan som en av sina viktigaste lärdomar. Och den planen ska inte handla om data per se, utan om helheten. Annat klokt han sade var att man bör börja med planeringen av användargränssnitt och tillgängliggörande över webb (även kallat service design ...). Andra sammanhang där data management och hållbarhet nämndes var på tal om ontologitjänsterna och resurserna av länkad data.

Chefer och ledarskap

Läste med stor behållning ut Staffan Bruuns bok om sin karriär på Hbl. En fin nostalgitripp till 80- och 90-talen på alla sätt. Det som jag allra mest funderat på efteråt är ändå hur fantastiskt han skildrar glidningen då arbetet från att ha varit helt resultat- och substansorienterat i och med digitaliseringen plötsligt blev något som behövde styras, planeras och organiseras på de mest brutala och våldsamma sätt. Typiskt nog anses ofta det enligt denna i vissa kretsar omfattade, men totalt galna lära, också att chefer inte behöver ha substanskunnande, tvärtom är det kanske snarast bättre om de fördomsfritt kan rasera gamla invanda rutiner och tankesätt och slå sönder så mycket som möjligt av den existerande kulturen. Det ligger något av chockdoktrin över det hela.

Fenomenet med den svällande kasten chefer med en ny organisatorisk, hierarkisk och ekonomisk tyngd beskrivs fint av Bruun. Det är som skolexempel på Parkinsons lag och på hur fokus snabbt kan flyttas från substans till organisationsstrukturer och maktspel.  Det som för mig ter sig allra mest ironiskt är ju att det digitala i grunden borde öppna för effektivt arbete, responsiva organisationer och reflexivt ledarskap. Men en så stor omvälvning som digitalisering är svår, om inte omöjlig, att behärska då allt är i gungning.

Det är lätt hänt att det blir svårt att fokusera på rätt saker och att se skogen för träden när stora förändringar är på gång. Men det värsta man kan göra, tror jag, är att då inte låta saker flyta en aning och låta dem som jobbar med substansen arbeta extra fritt med att fundera på mervärde och kvalitet. Hur som helst är det just i sådana dynamiska skeden de sakkunniga borde leda sig själva i jakten på nya lösningar. Att chefer kanske just i en sådan mycket komplex situation måste vara extra ödmjuka och lyhörda känns ganska självklart. Därmed inte sagt att man inte ska hjälpa med att hitta nya lösningar och riktningar. Men kreativitet kan inte pressas fram. Jag minns den tunga stämningen då man försökte och jag var med en gång. Det fanns inte glädje eller hopp, bara misstro och tvivlan, fast alla försökte vara konstruktiva. Jag beundrade redan då dessa kunniga och duktiga människor på Husis, som verkligen gjorde vad de kunde under mycket jobbiga omständigheter.

Medeltider

En dag (i dag) märkte jag att mitt jobb blivit hobby och att jag ändå tänkte "äntligen måndag" på jobbet (det riktiga). Inte för att det är något fel på veckosluten, tvärtom. Men på jobbet har jag förmånen att arbeta med saker som känns väldigt angelägna. Kvällar och veckoslut går ofta i sin tur till att läsa och skriva artiklar och utlåtanden, framför allt inom historia, mitt ursprungliga område, där jag är mest utbildad.

Gaia’s sky in colour. ESA.

Inom det område där jag jobbar, forskningsdata, är den formella utbildningen som finns att få rätt begränsad. Fast jag gick en lysande utbildning i informationsförvaltning räckte det inte så långt i praktiken just då det handlar om forskningsdata. Området är per definition tvärvetenskapligt, eller åtminstone mångdisciplinärt. Det är ibland galet utmanande och man är ständigt akut och kritiskt beroende av ett stora antal andra sakkunniga inom flera andra områden. Man måste hela tiden vara färdig att ompröva allt man trodde att man visste, lyssna noga, noga, snappa upp detaljer och kunna se stora linjer och förstå vad som är viktigt. Vart man borde komma. Oftast förstår man mycket litet av vad folk omkring en egentligen talar om. Alla är superspecialister på något område. För en normalt funtad människa (som aldrig är den största experten på plats på mitt jobb) innebär det att man jämt och ständigt drabbas av krossat förtroende och en helvetisk tvivlan på att man har något att komma med. Varvat med känslan av att göra sig mycket besvärlig då man kommer med synpunkter gällande den omgivande, normala världen som man är rädd att a) ter sig så självklara att man ser ut som en idiot eller b) påpekar något som ingen kommit att tänka på och därvid komplicerar allt ytterligare. Sådant är informationsexpertens värv. Roligt som sjutton. (Jag måste vara galen.)

Medelålder. Plötsligt finns det tid för egna grejer, när barnen klarar sig själva. I teorin finns det nästan bara egen tid, just nu. I verkligheten arbetar jag också på fritiden, granskar, kommenterar. Skriver. Hela tiden. Och jag tänker att jag kanske har 35 år kvar att leva. Jag har nu gjort det jag ansåg viktigast i livet, familjen, barnen. Nu är det dags att planera resten, tänker jag, och det är ju rätt svårt. Men likväl borde jag göra det, tycker jag. Dör jag senare, lever jag på övertid, dör jag tidigare, kan det inte hjälpas. Men tiden är ju i alla fall ändlig. Och någon fiffig idé borde man väl ändå ha ...

Stormvarningar

Roelofs, Willem: Landscape with a Thunderstorm Brewing 
Rijksmuseum. Public Domain.

Som jag tidigare skrivit, är klimatförändringen en reell sak för forskarna. Det handlar inte längre bara om att bromsa den, utan också om att hantera effekterna. Till min lättnad upptäckte jag att man redan på hög nivå tagit i saken i Finland. Jag vet inte om jag bara följt slarvigt med i nyheterna, eller om man valt att inte i detta skede orsaka psedodebatt och i stället fokuserar på att få saker gjorda. I alla fall hade rapporten gått mig förbi. Jag vill inte tro, att regeringen inte skulle ta till åtgärder efter denna sammanfattning om riskerna den fått tillhanda. I rapporten konstateras att utvecklingen visar på följande utveckling i Finland:

• havsytan stiger (med 30-90 cm till år 2100)
• mera perioder med hetta
• mera ösregn om somrarna
• mera underkylt regn
• mera nederbörd om vintrarna, mera mulet
• mindre snötäcke
• mindre tjäle
• mindre istäcke
• torra somrar kan förekomma

I naturen innebär detta utmaningar för biodiversiteten. Nya arter erövrar mark, men gamla tappar sin och när balansen rubbas finns stor risk för utarmning av artrikedomen. En ny snabbt invandrande art kan lätt fylla nischer som flera försvagade arter trängs ur. Det betyder mindre genpool, mindre robusta system. Forskarna påpekar att det i verkligheten är människan som idag formar i stort sett all miljö och natur (också nästan all skog är ekonomiskog). Så det är också vårt ansvar att reagera överlagt och proaktivt. Eftersom vi ändå påverkar miljön så kraftigt, måste vi ju välja att göra det på ett smart sätt, så att vi snarare dämpar skadorna än stärker dem. Jag tror, att förändringarna är enormt mycket större än de flesta inser. Vissa typer av naturmiljöer kommer sannolikt att försvinna helt oberoende vad vi gör.

För samhället uppstår utmaningar i t ex vattenförsörjningen, då omväxlande perioder av torka och skyfall blir vardag. Vidare kan stor nederbörd, tillsammans med hårda vindar och stormar, också utsätta energiförsörjning och annan viktig infrastruktur ur spel. Effekterna för livsmedelsproduktionen kan knappast vara andra än större risker och högre kostnader. Listan på effekter och hot är skrämmande. Man hoppas att genmanipulation kan utnyttjas effektivt för att målmedvetet ta fram växter som klarar sig. Nu behövs målmedveten användning av vårt bästa kunnande. Och nu snackar vi alltså bara Finland, där vi har globalt sett ett ypperligt utgångsläge.

I rapporten går man också igenom vilka effekterna kan komma att vara för ekonomin, t ex  genom försäkringsväsendet. Priserna kommer sannolikt att påverkas av att sjöfarten och hamnarna får det besvärligare. Ökande hetta och fukt inverkar på både byggnader och folkhälsa.

Mänskligheten har tyvärr redan pissat i byxorna, med vad gör vi nu?

Konsten att inte veta allt

Ledarskap har igen blivit ett stort tema i media i och med Siilasmaas bok om Nokia. Berättelsen om hur ett ledarskap som vägrar kritik och dialog, leder till att sakkunskap och information förbises, har en extrem manifestation i historien om Nokia. Den naiva tanken att en person kan besitta alla förmågor och alla insikter i alla lägen är i längden dömd att leda till misslyckanden. Kathryn Schultz TED talk (nedan) har igen börjar cirkulera. Det ger en påminnelse om hur oändligt viktigt det är att alltid lyssna och vara mottaglig för kritik. Utan dialog kan man inte utvecklas. Och ju säkrare man är på sin sak, desto mer försiktig ska man vara.

Man blir också ledsen och häpen över hur Schultz beskrivning av försvarsmekanismerna mot att medge sina egna feltolkningar idag fungerar på högsta politiska nivå i USA. Kort sagt, de som är av annan åsikt anses oinformerade, korkade eller, om ingen annan orsak finns, helt enkelt som onda människor.  Den amerikanska presidenten tolkade ändå troligen lyckligtvis sina skrattande kolleger i FN som varande något av de två första. Tillsvidare. Ju längre från den komplexa verkligheten en narrativ hamnar, desto svårare är det att släppa den. Vilken konspirationsteori som helst kan duga. Hellre än att lyssna till vad någon verkligen säger, stämplas de som försöker framföra kritik som naiva eller onda. Vad som helst för att slippa dialog.

Det hela känns så onödigt, eftersom det ju finns enkla metoder att göra reality checks hela tiden. Att diskutera i sak och skärpa argumenten är ju de bästa som kan ske i en organisation, det är ett fenomen som alltid bör understödas. Det är det enda sättet att tillgodogöra sig allt kunnande, alla perspektiv.

En annan mekanism som blivit så oerhört tydlig de senaste dagarna i USA har citerats av Sara Enholm Hielm. Hon refererar Kate Mannes analys av misogyni. Män som väntar sig vissa saker av kvinnor, saker som beundran, uppmärksamhet och sex, belönar kvinnor som levererar. Men de i grunden skrämda, hotade männen, avslöjar sig allra mest då de bestraffar kvinnor som inte följer dessa önskemål. Avslöjar sig i synnerhet då de sympatiserar med män som gjort sig skyldiga till brott och kränkningar av kvinnor.

Den enda möjliga lösningen måste vara deliberation, dialog. Att medge för sig själv att saker inte är svart-vita, utan att det ofta finns många tolkningar och många sanningar. Att det lönar sig att stanna upp och lyssna. På riktigt.

Information ska förvaltas, inte hanteras

U.S. Air Force photo/Senior Airman Mildred Guevara.

Vi har en enormt viktig ny lag ute för utlåtanden. Det är en lag, som ska ersätta den gällande arkivlagen och lagen om styrning av informationsförvaltningen. Lagen är ett svar på de utmaningar man haft att få ordning på all information, kommunikation och arkiv nu då dessa blivit allt mer digitala. Tidigare försök att samordna statsförvaltningens och den offentliga sektorns it genom samarbete och olika rekommendationer har inte haft det genomslag de borde. Också Riksarkivet har haft motgångar.

Det står helt klart att vi behöver nytänk och nya lösningar. Min personliga övertygelse är att det behövs mycket stora satsningar. Det nya lagförslaget är framtaget av finansministeriet, som bär huvudansvaret för informationsförvaltningen och där också mycket fina steg tagits i rätt riktning till exempel med de nya tjänsterna för att skapa semantisk interoperabilitet. Men tyvärr saknas enligt min tolkning de tillräckliga resurserna, insatserna och strukturerna för styrning helt i det nya lagförslaget.

Det är i grunden genom just denna lag man kunde ha möjlighet att faktiskt digitalisera hela förvaltningen. Men det är inget man gör utan en omfattande och målmedveten förändring av verksamhetskulturen inom hela sektorn. Samtidigt verkar man fortfarande tycka att informationspolitik mest har att göra med artificiell intelligens.  Det är nästan beklämmande. Vad jag verkligen saknar är en djupare förståelse för betydelsen av olika typer av data och information, frågor om beständighet, trovärdighet, proveniens och livscykelhantering. Därmed inte sagt att inte etik är viktigt.

Lagen är inte lätt att förstå, jag har läst och läst om. Man måste dessutom känna till hur saker och ting har fungerat (mer eller mindre) hittills. Att både historiker och sakkunniga inom informationsförvaltning uttrycker mycket stor oro för hur det ska gå med trovärdig och tillräcklig dokumentation av vår tid och myndigheternas verksamhet är inte något man ska ta för lätt på. Litar vi på att Migri vill spara sina material från de senaste åren? Kommer sanningen att vara bortstädad för eftervärlden? Hur är det med alla register, databaser och digitala tjänster vi erbjuds av myndigheterna idag och imorgon? Jag tänker det är bra att skynda lite långsamt här. Vi står inför mycket stora utmaningar med alla digitala material och ny lagstiftning är absolut påkallad. Det är bra att det finns vilja och förståelse för att vi behöver förändring. Men om det nya systemet innebär att man tar bort nästan alla existerande strukturer och resurser för styrning och skapar ett system som på sin höjd cementerar existerande system inom de viktigaste enheterna är utsikterna att man ska kunna erbjuda smidiga och pålitliga tjänster till medborgarna i framtiden inte särdeles lysande. Farväl också till försökskultur och agil utveckling.

Det här är svårt. Till och med vansinnigt svårt. Min övertygelse är ändå att man borde stifta noggrannare om större resurser och bättre koordination. Interoperabilitet kräver väldigt mycket arbete och samordning. Inte bara av it-system, utan av verksamheter och människor. Det är långsamma, ibland smärtsamma processer, som kostar både tid och pengar. Och dessutom har vi hela problemet med den dynamiska karaktären av de digitala materialen. Rent begreppsligt måste lagen gå längre här. Låt oss ta detta lagutkast som en utgångspunkt för en mer djupgående analys och diskussion kring vad som borde göras.