Svenska bilder

Det svenska ABM-centrum (samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer, motsv. finska (e)KAM) ordande konferens i Stockholm 14-15.5 2009. För att bilda mig en uppfattning om läget i Sverige deltog jag, tyvärr bara under den första dagen.

Seminariet hade temat Med objektet i centrum II, och tanken var att diskutera hur de visuella digitala objekten kan användas, tolkas och förstås på ett meningsfullt och bra sätt av brukarna. Följaktligen diskuterades dels rent tekniska frågor om hur källmaterial kan och borde återges digitalt, dels hurdan metadata som är viktig för en adekvat förståelse av materialet.

Upplägget var lyckat. Först presenterades projektet Bilddatabaser och digitalisering ─ plattform för ABM-samverkan av Olof Halldin (KB) och Mårten Johansson (RA). Häpnadsväckande nog hade man enats om endast sex obligatoriska metadataelement. Här hemma är man närmast hispig kring frågor om rättighetshantering, men det var tydligen inte alls aktuellt åtminstone i detta sammanhang. Talarna bekräftade också att skapandet av en gemensam terminologi är både arbetsdrygt och nödvändigt, då man skall ta itu med dylika uppgifter.

Sedan diskuterades utgående från sex olika dokument (karta, brev m. teckning, affisch, foto mm) olika brukarperspektiv och verkligen bra frågor och viktiga poänger utkristalliserades under eftermiddagens lopp. Här några av poängerna i min tappning, en mer utförlig presentation kommer att läggas ut på ABM-centrums webbsidor så småningom.

*varje digitalisering innebär en tolkning och att ett nytt objekt skapas

*digitalisering av material har visat sig öka användningen eftersom forskare ändå vill se originalet

*forskare vill se originalet

*forskare skall få se original

*det är viktigt att visa kanterna, färgerna och måtten på föremålet, det är viktig kontextuell info

*det är viktigt att sökbarheten är bra, det är väldigt lätt att dra felaktiga slutsatser (om att material inte är digitaliserat eller inte alls finns) om man efter flera sökningar inte får relevanta resultat, något som är lätt hänt

*de flesta föredrog kvantitet framom kvalitet (men ändå hyfsad kvalitet, förstås)

*orsaken är att digitalisering de facto allra mest är ett sätt för institutionerna själva att få kontroll över sina material och för forskarna att lokalisera källor

*amb-sektorn är själv den största användaren av digitaliserade material (välgrundat antagande)

*man måste tänka på att material som inte är digitaliserat eller hittbart sannolikt kommer att ”försvinna” ur forskning och på sätt och vis kulturarvet, i synnerhet gäller detta allt mer, ju större andel som är digitaliserad

*den brukare som inte är forskare behöver en berättelse, en rik kontext för att kunna tillgodogöra sig materialet

*material ur bildarkiv fungerar utmärkt i det fall att man vill illustrera eller analysera en viss idé

*omvänt, dvs att skapa en berättelse ur materialet (=forska) är betydligt svårare ur rent digitala bildmaterial

*NAD o.a. söksystem fick rätt hård kritik


Dialogen abm/forskarsamfundet verkar lika svag i Sverige som i Finland, det är glest mellan genuina samarbetsprojekt kring digitalisering, verkar det som. Vad i all världen kan denna inåtvändhet inom abm bero på? Varför är humanister så sjuttons dåliga på att utveckla och formulera it-behov åt sig? Pedagogisk verksamhet har börjat få in en fot, men hur är det egentligen med forskningen?

Sist och slutligen handlar det om tre saker för abm-sektorn, såsom ordförande Stefan Bohman fint sammanfattade det: för vem digitaliserar man, varför (vilket är kunskapsmålet för dessa personer) och hur (hur skall man skapa förutsättningar för dem att uppnå sitt mål)?

Det handlar nog om att man måste anpassa gränssnitt, system och processer så att de fungerar för olika grupper. Branschproffsen hanterar samlingarna, forskarna söker material och studerande, skolbarn o.a. behöver produkter med ”tjock” kontext, för att kunna ha nytta och glädje av materialet.