Den populärvetenskapliga textens struktur

Det allra viktigaste är att man inte skriver som man forskat. Forskningen och dess argumentation måste ha mognat så mycket att man kan se på vad man gjort och vad man egentligen vill ha sagt. Vilka resultaten och de viktigaste resonemangen är. Det är dem man ska ge en dramaturgi. Som historikern Henrik Stenius sade under en föreläsning under min studietid: ”Ner med isomorfin!” Tänk i stället på att skriva en medryckande text.

En populärvetenskaplig text kan endast i undantagsfall presenteras som en berättelse om själva forskningsprocessen. Och det är mycket bra att skona läsaren från att veta hela bokens struktur och hur allt kommer att sluta redan efter det första kapitlet. Texter som börjar med en minutiös redogörelse för själva dispositionen är mördande tråkiga. På riktigt. Det är varken upplysande eller pedagogiskt. Ingen kommer ändå ihåg dylikt rabblande efter att man tragglat sig igenom det. Däremot kan man i stället se till att man har en innehållsförteckning och rubriker som hjälper läsaren att gestalta textens struktur.

För det andra: Pang på rödbetan! Man ska inte börja med de gamla grekerna, om texten inte huvudsakligen behandlar just dem! Trots att berättelsen som form och en narrativ struktur lätt inbjuder till ett kronologiskt grepp, skall man inte förfalla till att börja med en bakgrund som är väldigt fjärran från ämnet. Det är inte bra att börja med bakgrunden, man skall börja med pudelns kärna. Fast den kan vara presenterad i en maskerad form, som en dramatisk händelse, fråga eller utsaga. Väck nyfikenhet, förundran eller någon annan stark känsla genast på första sidan.

Många gillar att börja en text med något citat eller motto. Själv hör jag till dem som lätt hoppar över citat, eftersom jag vill komma till saken. Långa citat ter sig väldigt lätt lösryckta för läsaren. I synnerhet om man börjar med ett citat. Men det är förstås en smaksak. Att man för sig själv under skrivprocessen haft ett motto behöver ändå inte betyda att man börjar med det. Ner med isomorfin.

Av Matti Klinge har jag hört följande goda råd om hur man kan strukturera en text: tänk tre delar. Den första delen är en allegrodel (Klinge orerade utgående en sonatmetafor), dvs en medryckande och snabb del, med klara händelseförlopp som för texten framåt. Man ska fånga läsaren i början och bevisa att ämnet inte är tråkigt, fast det kan vara svårt. Diskutera med konkreta exempel, som läsaren har lätt att relatera till.

Den andra delen är en långsammare del, där man kan överge det konkreta för mer analytiska diskussioner. Kronologin blir underordnad andra strukturer. Nu, då man fångat läsaren och visat värdet i det man gör, kan man fördjupa och vidga perspektiven åt överraskande håll. Glöm inte överraskningarna!

Den sista delen blir en mer storstilad final där man drar ihop alla teman, återkommer till dem och sammanför dem till nya slutsatser och insikter. Då man skriver denna del måste man ge läsaren något nytt, tycker jag. I vetenskapliga sammanhang sägs ofta att man inte får lyfta in nya argument i den sammanfattande diskussionen. Detta gäller åtminstone inte populärvetenskaplig text. Håll tvärtom spänningen uppe till slutet. Den dramatiska spänningen kan bra fortsätta till den sista meningen.

Viktigt är att man lämnar bort all teori, metod och andra element som hör till forskningsprocessen. Så långt man kan. Om man inte vill lyfta fram någon enskild grej som ett narrativt spännande element. Men en bra skribent kan förklara saker utan att krångla till dem.