Humanistens frihet och kunnande

Leonid Pasternak, 1893. Wikimedia Commons.

I mina studier i historia ingick Krig och fred som tentamenslitteratur. Klinge, som var vår professor, gav inte mycket för teori och metoderna handlade om kritiskt tänkande i allmänhet. Fast det där är inte heller riktigt sant. Det var ju klart att man skulle känna till historiefilosofi och -teori, men det var ju inte det man skulle tala och skriva om. Som Klinges elev har jag också, liksom mina mer framgångsrika och disciplintrogna studiekamrater, alltid fokuserat på textens och skrivandets kvalitet och läsbarheten överlag. Jag själv valde envetet att ge ut mina vetenskapliga böcker på kommersiella förlag, trots att jag var tvungen att pruta på formalia. Det var viktigt att nå ut, att skriva begripligt och läsligt och för allmänheten.

Jag upplever att man fortfarande, snart två decennier efter att Klinge gick i pension, satsar på skrivandet på hissan. En essäkurs ingår i kursfordringarna och historiekultur och -bruk är viktiga delar av studierna.  På webben presenteras studierna så här: "I dina studier i kandidatprogrammet i historia sätter du dig in i olika teman och epoker, historieforskningens metoder och historieforskningens historia. Förmågan att skilja det väsentliga från det oväsentliga och att förstå företeelser och samband är viktiga mål för studierna i historia. Under studierna utvecklar du din förmåga att göra slutledningar, lär dig att granska världen och samhället kreativt och lär dig att tillämpa dina kunskaper kritiskt." Sara Cederbergs kritik i dagen Hbl känns för mig samtidigt både relevant och delvis  orättvis.

Det är viktigt att man granskar och reflekterar över syfte och metoder inom historieforskning och -pedagogik. Jag hoppas också att Cederbergs inlägg leder till en fortsatt debatt. Ständig självrannsakan är viktig inom det akademiska. Och det är viktigare än någonsin att lyfta fram dessa frågor, när prestationspressen är så hård, att man inte längre kan, som under Klinges era, lita på att studenterna själva i sinom tid letar reda på och tar sig tid att läsa extensivt på egenhand kring ämnen som intresserar dem. Själv tycker jag ofta just svenska artiklar i historia fortfarande slaviskt följer den grundstruktur man lär sig på proseminarienivå. Till och med doktorsavhandlingar lider av notorisk diskrepans mellan ett lösrykt teorikapitel och empiriska studier utan synbar koppling. Det handlar om en modell, en grundstruktur, som man förvisso måste lära sig för att sedan gå vidare, liksom inom såväl konst som etikett: Du bör kunna reglerna och hantverket för att sedan kunna göra upp med arvet på ett trovärdigt sätt, bryta regler, vara kreativ och ändå göra ett gediget arbete. I slutändan är målsättningen en integrerad text, där man inte i onödan opererar med teoretiska begrepp. Det var förresten inte bara Klinge som inpräntade detta i oss. Det var många andra också, Henrik Stenius och Rainer Knapas, till exempel.

Vad som egentligen behövs är tid. Tid att mogna, tid att tänka, tid att diskutera. Tid att skriva om och om. Detta finns det beklagligt lite förståelse för idag på många håll. Studier i humaniora är trots allt lite som barnuppfostran. Det är inte så stor skillnad exakt vad som sägs eller vilka regler som gäller. Det är sättet att vara tillsammans, att se och höra varandra, att respektera varandra och att handleda, stöda och peka på vad som är viktigt som är avgörande för utgången. Dialog, kommunikation och ett gemensamt, idogt kunskapsbygge.