Vid universitetskatedern

Mitt i årets undervisning sitter jag som vanligt och funderar på föreläsandet som pedagogisk metod. I år heter kursen Kulturens digitala dimensioner. Gruppen är minimal, men det är roligt att studerandena denna gång är litet längre hunna, så de kan reflektera över forskningsrelaterade frågor.

Jag har i år omarbetat kursen en hel del. Dels har jag uppdaterat innehållet med mera videomaterial i förhållande till text, dels har jag tagit in en mera information om digitala metoder. Fortfarande blir ämnet mycket brett, då jag försöker avhandla både teknologi, historia och digital forskning ur olika perspektiv. Frågor om arkivbildning, källkritik och etik blandas glatt med olika lösningar för hur man kan hantera betydelse då man arbetar med data. Det blir både filosofiskt och ganska tekniskt ibland. Även om jag inte förväntar mig att studenterna ska kunna redogöra för detaljerna i länkad data eller neurala nätverk, vill jag att de ska känna att de kan greppa vad det handlar om och vilka teknologier kan komma till pass i hurdana lägen. Och vilka eventuella vetenskapliga problem man bör kunna beakta. Det är viktigt att kunna förhålla sig realistiskt till olika metoder och all världens hype, samtidigt som det finns spännande möjligheter. Det finns så mycket det lönar sig att vara medveten om idag, som människor kanske inte har tänkt på.

Jag har också försökt hitta utmaningar i form av övningar som stöder inlärningen. Som vanligt avläggs ingen tent, utan uppgifter främst i form av blogginlägg under kursens gång. Mycket upplever jag ändå att jag behöver förklara. Katederundervisningen står fortfarande löjligt lågt i kurs. Det är ju klart att man genom att skapa interaktion och engagera studerande i uppgifter som inspirerar till att söka information och lösa problem kan förbättra inlärningsresultaten. Men jag anser fortfarande att det finns ett visst värde i de traditionella undervisningsmetoderna vid universiteten, drag som gör att de är särskilt lämpliga just för universitetsundervisning.

1) Det djupa tänkandet.

För att kunna orientera sig bland vetenskaplig information behöver man känna till både paradigm och epistemologi. Universitetsstudier handlar till stora delar om att lära sig att tänka ordentligt. Det innebär att man måste kunna ta in stora och komplicerade resonemang. Det betyder både 90 minuters föreläsningar, omfattande kurser och tjocka böcker eller mängder av artiklar om samma ämne. Det handlar om stora helheter; argumentation, intellektuellt dissekerande och analyserande av så väl begrepp som teoribyggen. Det är helt enkelt inte saker som man lär sig (endast) genom fallstudier och egna erfarenheter. Roliga övningar och diskussioner om egen anekdotisk kunskap tar en inte längre än att visa enskilda poänger. Det behövs att någon ritar den stora bilden, förklarar sammanhangen och hur allt hänger ihop, rent vetenskapligt. Hur den vetenskapliga kunskapen är uppbyggd. Detta lär man sig effektivast genom katederundervisning, men det är möjligt att uppnå också genom extensiv läsning. Och då menar jag både mycket extensiv och intensiv läsning. Helst behövs förstås både läsning och föreläsning.

2) Skapandet av ny kunskap.

Man behöver kunna praktisera kritiskt tänkande självständigt. Det kräver att man kan inte bara kan analysera saker, utan också kan formulera och uttrycka kunskap. Det lär man sig genom att skriva och diskutera, argumentera, om och om igen. Det lär man sig vid seminarierna.


Så jag försöker att inte ha alltför dåligt samvete då jag plågar studenterna med långa haranger. Som inledningen om datorns historia, där jag samtidigt försökte få in information om grundprinciperna för hur datorn fungerar. Särskilt rolig tyckte jag videon med Claude Shannon och hans artificiella intelligens var. Den råkade jag hitta när jag förberedde kursen. Vi snackar alltså 1950-tal!