Säga vad man säga vill

Lapset lumisateessa. Teuvo Kanerva, Museiverket

Det diskuteras vilt kring yttrandefrihet just nu. I Storbritannien rasar fortfarande en debatten om hunden med nazihälsningen (som ju inte är problemet, utan kommandot och malplacerad kommunikation). Det handlar om viktiga frågor och debatterna måste ju tas eftersom gränserna inte är absoluta och eviga. Världen ändras, tiderna ändras, språket och kulturen ändras. Yttrandefriheten är viktig.

Diskussioner har förts också i Finland, där man beslöt att flytta ett barnprogram som innehåller minst en rasistisk stereotyp till arkivet efter tittarrespons från samer, som i dag (äntligen) har en plattform i twitter. Givetvis skriver MTV om "storm på sociala medier" som orsak till åtgärden (ergo PC-maffian). Men vad jag kan förstå har stormen närmast kommit efter beslutet. Av förorättade, kränkta vita män som tydligen har svårigheter att titta på sina favoritbarnprogram över webben. Den här kränktheten är direkt underhållande, eftersom man samtidigt fördömer andra människors rätt att uttrycka sina sårade känslor. Nu var det ju då dessutom inte i yle-fallet ens frågan om att kränka, tycker åtminstone inte jag, utan om att barnprogram inte borde rida på och sprida etniska stereotyper. Eller andra stereotyper heller för den delen. Just för att de är riktade till barn.

Rätten att säga vad man vill, men också samtidigt inse att man måste ta konsekvenserna av det man säger,  är ju det yttrandefrihet handlar om. Att uppvigla till våld brukar nu ändå inte anses acceptabelt ens av lagen och därför tenderar jag att hålla med de brittiska domarna. Ändå tycker jag också att det är bra att det kommer en stark kritisk reaktion från prominenta personer inom kulturfältet. Man måste vara på sin vakt när staten stiger fram med åtgärder som begränsar yttrandefriheten och dialogen måste pågå hela tiden. Men dialog är ingenting ytterlighetsrörelser gillar, eller ens vill förstå. Därför är  tyvärr också MTV:s rapportering oförstående för vad som hände innan Yle flyttade programmet. Det kallas nämligen dialog och att försöka förstå varandra och komma varandra till mötes. Lägre nyhetsvärde helt klart.

Helt galet tyckte jag också resonemanget blev igår i radio då Joonas Konstig refererade Jordan Peterson. Man kan inte kämpa för individens rätt att bemötas som individ och mot autoritarism med någon sorts naivt trick att förneka kulturella  och sociala strukturer och dessutom stämpla allt annat som marxism. Också här är det bra att det finns kritisk diskussion, men nog är det alltför ofta halmgubbar man ger sig på, då man ger sig på dem som vill stöda andra som är i underläge eller då man vägrar ge otrevliga typer en plattform att framföra sina destruktiva åsikter. Något säger mig dessutom att de här människorna nog tycker det är helt okej att polisen gör husrannsakan som är på gränsen till att hota pressfriheten och källskyddet.

"Ja, det här är ju inte längre det land jag känner som mitt", twittrar upprörda människor som är uppröra över att någon annan blivit upprörd över något annat än de själva blir upprörda över. De tänker väl att allt borde vara som under förra seklet.  Men så är det nu inte.

Och tacka julgubben eller nån för det. All heder åt gångna tider, men vårt land förändras och utvecklas. Som också de britter som varit kritiska till domen i nazihundsfallet sagt: det är den som blir upprörd som ska väja. Men vi har alla också ett ansvar för att hålla dialogen i gång och att ställa oss på de svagares sida i debatten, mot hat och en osund människosyn.

Makkarakauppias. Söderholm Märta, 1977.
Matkailun edistämiskeskuksen kuvakokoelma.
Museovirasto.