Historia, monument och censur

Som historiker förväntas man kanske ställa sig upp och försvara alla monument och minnesmärken, som en del av vårt förflutna. Att vi borde minnas, inte glömma, kontextualisera, förklara, inte radera eller skriva om historien. Argumenten håller inte helt, enligt min mening.

Historiekulturen är något vi aktivt skapar hela tiden, både i takt med att våra kunskaper ökar och att situationen i samhället förändras. Våra kunskaper ökar både gällande det förflutna och gällande vår egen samtid. Vi lever nu i en tid då det etiskt riktiga måste vara att försöka vara inklusiv och förstående. Vi lever i en värld där väldigt många kulturer möts, och vi måste vara öppna för olika tolkningar och upplevelser av historien. Vi kan inte förvänta oss att man ser upp, att man ska tvingas se upp, på symboler för illdåd och kränkning i offentliga rum.

Det som lyfts på piedestal står på piedestal. Också minnesmärken och monument kan tala olika språk. Medan Alexander II och Mannerheim fortfarande står högt över staden, står moderna minnesmärken oftare närmare människorna. Presidenterna intill Riksdagshuset står redan något lägre. Paasikivis, Relanders och Kekkonens minnesmärken behöver man inte stå hundra meter ifrån för att beskåda, man kan närma sig dem och begrunda dem på nära håll.  Och visst har det diskuterats kring Mannerheims staty och görs igen. 

Bild från c 1900. Wikimedia, Librabry of Congress. (ppmsc.03808)

Både Mannerheims och Alexanders statyer är uppförda kring ett decennium efter deras död. För mig känns det som en "korrekt" historisk kontext. Inte under livstiden, men inte heller för långt efteråt, som en rent ideologisk konstruktion. Vilket däremot många av de statyer som nu diskuteras i USA är. Statyerna längs Monument avenue i Richmond är från 1900-talet och är liksom La Jornada sentida ideologiska maktyttringar där man tagit det gemensamma, offentliga rummet i besittning och tvingar folk att se upp. Minnesmärken som Peter den Store i Moskva eller Victor Emmanuel-monumentet hör ju sedan till en ett antal snäpp ytterligare upphaussad nationalistisk minneskultur.

Den starka "allmänna opinionen" skapar tydligt oro och viss omförhandling just nu. #StopHateForProfit-kampanjen för att pressa stora företag genom att ta bort reklampengar har väckt frågor om inte det är riskabelt att påverka den allmänna debatten med dylika påtryckningar. Som om sociala medieplattformar, liksom journalistiska media eller all organiserad verksamhet, inte skulle ha skrivna eller oskrivna värderingar och verksamhetsprinciper. Och som att det tryck som en allmän opinion har inte kunde kanaliseras till ekonomiska påtryckningar antingen direkt från konsumenter eller via företag. Sant är förstås att det öppnar för skenåtgärder och vittvätt, men att det skulle vara särskilt "odemokratiskt" har jag svårt att se. Sociala medier är ingalunda utan ansvar för vad deras algoritmer åstadkommer. 

Det är en typisk miss att tro att teknologin skulle vara neutral, rättvis och objektiv. Nej, det är den inte, och det att man löst uppkomst av olust och obehag hos användarna genom att skapa filterbubblor, där folk kan sprida dynga utan att bli emotsagda, är ju ingalunda en ansvarsfull lösning. Att en allmän opinion påverkar företag att ta ansvar minskar inte yttrandefrihet eller demokrati, tvärtom stärks dessa. Att man ständigt måste omförhandla värderingar och handlingsmönster känns säkert besvärligt för en del människor, men så är det bara. Det finns inte en tolkning utan vi måste ständigt lyssna, vara responsiva och ta ansvarsfulla beslut. Det innebär också att man inte publicerar vad för smörja som helst, ens på insändarspalter.