De senaste veckorna har jag sett två fina norska filmer som behandlar slutskedena av andra världskriget och uppgörelsen med nazismen och nazisterna: Quislings sista dagar (på bio) och Nr 24 (på Netflix). Båda filmerna är välgjorda, stora satsningar, med nyanserade och mycket intressanta perspektiv på och diskussioner kring frågor om ansvar och skuld. Jag rekommenderar alltså båda filmerna. Jag uppfattar att båda handlade om extrema situationer där individer är tvungna att välja till vilken grad de står upp för sina värderingar, med mycket stora konsekvenser. Manuskripten är baserade på historiska material och "verkliga händelser", som det brukar heta, vilket bidrar till att de känns viktiga.
Jag ser också fram mot att gå och se den nya filmen om Abraham Stiller, en finsk motsvarighet. Samtidigt pågår diskussionen om brädspelet Afrikas stjärna fortfarande i sociala medier. Människor som blivit kränkta och irriterade på att något de upplevt som trevligt som barn, nu av en del lyfts fram som gammalmodigt och föråldrat, diskuterar mest sinsemellan med stort patos. "Men visst är det jätteviktigt att kunna tala om historien och lyfta fram hur saker har varit!" och "Det är ju bara trevliga bilder, inte har jag någonsin tolkat dem som att afrikaner på något sätt är mindre värda" (påhittade citat). Säkert sant. Men det är ju inte någon (väl?) som sagt att det skulle vara så. Poängen är en annan.
Jag har en liten misstanke om att ungar numera hellre spelar andra spel och frågan snarast är hur mycket en äldre generation ska gräva fram spelet för att visa hurdana spel som fanns när vi var små. I mitt stilla sinne undrar jag hur många barn och unga idag som genuint tycker att Afrikas stjärna som spel är jättespännande eller intressant. Utbudet och kulturen var rätt annorlunda för t ex 50 år sedan, då tidigare generationer skulle spela sällskapsspel. Nu blir ju kontexten rätt av sig själv, när fammo eller mofa tar fram spelet idag. Framför allt tycker jag att det är en fråga som var och en måste reflektera över själv och i olika situationer. Man behöver inte skriva om historien genom att putsa bort och städa historiska material. Men det är inte heller fel att efterfrågan och nya upplagor av böcker förändras och anpassas till nya kontexter. Många saker behöver uppdateras när tiden gått om dem eller så överges de helt enkelt. I dag är vi kanske uppmärksammare på att inte kränka våra medmänniskor, som idag också ofta har annorlunda bakgrund än för 50 år sedan.
Som bokhistoriker har jag väldigt svårt att se varför en utgåva av Pippi borde se exakt likadan ut 1948 som 2025. Kulturen är, liksom språket, inte alls ett statiskt fenomen, utan det hör till dess essens att den hela tiden lever och förändras. Böcker revideras, översätts och editeras ständigt och man kan och ska kunna vandra fritt mellan olika varianter. Idén om att en bok är en produkt av en ensam författare vid en tidpunkt i en cementerad version är en konstruktion: Det handlar om större och otydligare system än så. Med detta vill jag förstås inte förringa författarens betydelse och upphovsrätt, men lyfta fram att en utgåva inte uppstår i ett vakuum. Det samma gäller brädspel. Vi kan, utan att fördöma Afrikas stjärna på 1950-talet eller 1990-talet, konstatera att vårt samhälle idag ser annorlunda ut och spelet också därför ser annorlunda ut i våra ögon. (Den som tycker att spelet ser likadant ut nu som när man var liten, borde eventuellt ta sig en liten funderare, dristar jag mig kanske ändå säga.) Därmed inte sagt att Afrikas stjärna måste brännas på bokbål och är förkastligt eller att man är en dålig människa om man tycker om att spela det. Det är nyanserna jag saknar i den affekterade debatten, och förmågan till inkännande.
Kort sagt: Internet-trollen har lyckats slå split och hetsa upp människor för något så trivialt som ett brädspel. Och jag har alltså själv nu gått i fällan då jag ödat en massa tecken på att skriva om detta. Ordet "woke" brukar vara den första röda flaggan. En saklig debatt innehåller inte dylika begrepp, de är tecken på diskussion som är infekterad och förgiftad av avsiktlig påverkan, möjligen bara anammad av oförsiktighet. Var uppmärksamma.
De senaste decennierna har ju utvecklingen i huvudsak varit positiv. Vi har gått mot en större respekt för medmänniskor och natur. Men nu har jag en obehaglig känsla av att vi nu hamnat i en situation som är genuint farlig, där vi måsta vara beredda på att på riktigt stå upp för våra värderingar på ett mer svartvitt sätt. Sätta ner foten helt enkelt.
Vi har inte bara en galen diktator i öst, utan nu en annan från och med i morgon på andra sidan Atlanten. Plötsligt känns all den enorma mängd data och personuppgifter som senast nu snart besitts av den regeringen ännu mer oroväckande. Det otroligt kallt kalkylerande maktspelet, där en klick oligarker styr och ställer, är otroligt för oss, osannolikt, obegripligt. Lika otroligt som mycket av nazisternas planer tycktes vara för hundra år sedan. Hur kan och vill myndigheter i USA övervaka gravida kvinnor eller invandrare? Och inte bara övervaka, utan också brutalt ingripa i deras liv och kränka deras integritet och frihet? Rensa nu bort snacket och iaktta vad som händer. Jag vill inte bli stämplad som alarmist (f.ö. ett annat begrepp som odlas av diverse propaganda-apparater och som genast bör väcka extra kritisk hållning hos läsaren), men jag är nog orolig för den tröghet att tro på annalkande katastrofala problem som vi har, gång på gång. På riktigt orolig.
Tillbaka till brädspelsdebatten. Glöm den. Vilka värderingar står var och en av oss för idag, just nu och vad sker i vår värld? Jag tror de aktuella filmerna om 1940-talet handlar om detta, därför kommer de nu och därför behövs de nu. Låt oss diskutera dem istället. Vad annat det kan komma att innebära att göra motstånd idag återstår att se.
 |
| Kortfilm. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar