Att äga data

Ynse, Flickr 

Idag ordnades Etikdagen i Helsingfors med temat "Vem äger forskningsdata?". Som juristen Peter Hänninen påminde stiftas det i grundlagen om vetenskapens, bildningens och utbildningens frihet. Men är denna frihet forskningens, universitetens, forskarens eller informationens frihet? Vem har rätt att äga information, hur föds detta ägande och vilka andra rättigheter och förpliktelser gäller forskningsdata? Frågan är minst sagt komplicerad, men också brännande aktuell världen över. Ett eldfängt och illustrativt exempel är genomdata, vilket också var eftermiddagens ämne. Temat belystes av forskare, läkemedelsbolag, jurister och en filosof.

Under eftermiddagen stod det för mig allt klarare att universiteten har en livsviktig och uppenbar särställning i vårt samhälle. Forskarna vid universiteten har en större frihet och mera beslutanderätt gällande sina material än andra. Detta har sin kulturella, historiska grund i de fria konsterna. Fortfarande är det humaniora och konst som vid universiteten gör det omöjligt att rakt av deklarera att alla "produkter" av forskarens arbete tillhör arbetsgivaren. Forskarnas arbetsavtal förpliktar dem till ingenting gällande data och på många håll anser man ett det är så det ska vara, trots att det komplicerar saker mycket. Å andra sidan finns röster som kräver kontroll för finansiärer och arbetsgivare. Men det handlar om att det måste vara andra saker som styr. I sista hand handlar det ändå alltid om tolkning, etik och värderingar. Om vad som är betydelsefullt, meningsfullt och rätt att öppna och dela.

Forskaren har kunskapen om sin egen forskning, men också ansvaret att handla etiskt. Etiskt betyder oftast öppet, generöst och transparent. God forskning är transparent. Forskaren gör val, vad man delar eller publicerar och vad man låter bli. Låter man bli, bör man ha en orsak. Det är helt okej att inte dela. Men då måste man ha en orsak. En annan orsak än ett egenintresse. Det handlar om forskningsetik.

Universiteten är annorlunda och unika forskningsmiljöer. De skiljer sig från forskningsinstitut, andra myndigheter och företag. Därför är det så oerhört viktigt att värna om dem. Och humaniora, som skapar förutsättningarna både för den fria vetenskapen och för att förmedla den.