Att välja det onda

Ärkeängeln Mikael besegrar draken (Satan).
Kungliga Biblioteket, Nederländerna.
Detalj. Public Domain.

Det är länge sedan jag läst Aristoteles och Platon, och Nietzsche har jag aldrig läst ordentligt, tror jag. Därför känns det både roligt och nyttigt att lyssna på de filosofiska diskussioner jag hittar på webben. Det var mera tur än skicklighet att jag dessutom just nu råkade lyssna på Melvin Braggs gamla program om ondskan. Eller var det en slump eller ödet ("meningen")? Ett medvetet eller omedvetet val?

Terrorismen kom igen nära oss denna vecka. Jag har tidigare vädjat för att man inte ska ge efter för terroristernas narrativ, utan behandla dem som förryckta, misslyckade individer. Inte bara ensamvargar, utan ensamma galningar, på samma sätt som vi tenderar behandla skolskjutare och andra som begår våldsbrott mot människor de inte har någon personlig relation till. Människor som tappat kontakten med vårt samhälles normala strukturer, värderingar och sociala mönster, eller aldrig haft den. Förvridna, skeva, hatiska världsbilder. Är de onda, helt flippade eller agerar de enligt sin egen rationella konsekvensetik där målet bara helgar medlen i kampen för något i deras värld bättre? Jag menar att vilket svaret än är, är dessa individer missanpassade och sjuka i huvudet. Men det betyder inte att de inte ska anses tillräkneliga eller på något sätt befrias från skuld och ansvar.

I podkasten jag nämnde ovan diskuterar filosofer hur ondskan uppfattats under olika tider. Nietzsche lär påstå att det är kristendomen som uppfunnit ondskan (dålig sak enligt honom). Under antiken verkar det onda närmast ha ansetts vara en onaturlig frånvaro av det goda. Jag känner lite igen mig i den antika, kanske något naiva, tanken om att en vettig människa alltid väljer det goda. (Bragg har förresten påpassligt nyligen gjort relevanta program om både Arendt och Nietzsche.) Med kristendomen blev det onda en kraft som skulle bekämpas. På sätt och vis klokt, men på sätt och vis problematiskt. Bekämpar man det onda med kärlek eller med upplysning? Eller båda? Eller med våld? Var går gränsen till att ta till brutalt, dödligt våld? När är det berättigat att bomba?

I varje fall tror jag att det är fel att lita för mycket på att människan kan göra fria, rationella val i alla lägen. I verkligheten är det mycket sällan vi inte styrs väldigt mycket av omständigheter. Det visar också forskningen vad jag kan förstå. Hela den ultraliberalistiska ideologin vilar på en surrealistisk (men för den som råkat ha framgång bekväm) tanke om att människor ska kunna och har kunnat välja sin uppväxtmiljö, sin hälsa, sin utbildning, sina inkomster och att om det går dåligt har man ju bara valt dåligt. Eget fel, liksom. I verkligheten är vi mest fångar av sociala och ekonomiska omständigheter och nästan lika mycket av vår egen bristande insikt och uppmärksamhet i situationer som ter sig vardagliga.

Att någon väljer att begå våldsdåd, det tycker jag ändå inte att man kan frånse. Att det faktiskt är ett stort och betydelsefullt val som finns där, som gjorts. Man kan försöka förhindra att sådana val behöver göras och att de utfaller galet om de görs. Själv anser jag det helt klart att ett samhälle som Sverige inte kan rubbas av terrorism. Tvärtom kommer det nordiska samhället att visa sin styrka och seghet. Det kommer aldrig att ge önskad utdelning för någon terrorist att ge sig på så demokratiska samhällen som de nordiska.