Kärlek och förstånd

Mitt favorithatobjekt Jean Jacques Rousseau lanserade i tiden begreppet amour de soi, kärleken till en själv, som han menade var en sorts sund egenkärlek ("naturlig" och "ursprunglig" givetvis enligt hans naiva världsåskådning). Jag har alltid haft svårt att greppa grejen, men jag tror jag sent omsider kommit till en tolkning eller förvrängning jag tycker känns okej.

Jag tror det kan handla om integritet. Det är en svår och intim sak. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv också då det leder till negativa reaktioner i omgivningen. Det handlar om att reflektera över hur man tänker, känner och handlar, om att inte låta sig påverkas av skeva scenarier, hotelser, förvridna argument eller falskhet. Om man strävar till integritet reflekterar man, svarar inför sig själv i att man tänker och handlar rätt, man strävar till självständighet, koherens och oberoende även då det kan leda till sura miner eller konfrontation.

Integritet hänger också ihop med bildning. Det handlar om samma slags tvivel och ifrågasättande, samt insikt om att kunskap alltid är ofullständig men också alltid eftersträvansvärd. Att det är något djupt personligt och intimt står också klart på grund av begreppets mångfasetterade användning. Att den är ett problem för dem som vill utöva makt över andra människor är givet. Det är moraliska ohm vi talar om.