Ukraina

I flera år nu har världen kämpat mot globala, osynliga fiender. Klimatförändringen och pandemin har inte en enda tydlig orsak man kan peka på. Det finns inte några få åtgärder man kan vidta mot dem som ensamma har stor effekt. De är ogripbara och kampen mot dem är långsam och vägen framåt långt ifrån given. De är reella, enorma hot mot både individer och hela samhällen.

Nu har ytterligare ett stort hot realiserats. Den naggande informationspåverkan som varit så tydlig för de flesta, som också varit märkligt framgångsrik då nyttiga idioter frivilligt ställt sig till förfogande i västvärldens rikaste länder, har förbytts i ett krig mitt i hjärtat av Europa. Plötsligt har vi en fiende som gjort allt kristallklart för oss. Vi vet vad som ska göras, vad som måste ske för att ställa saker till rätta. Vi vet också att det inte kommer att vara lätt, tvärtom kan det bli kostsamt i både stort och smått för oss alla. Men nu vet vi. Allt är uppenbart. Våra värderingar, våra fiender, våra allierade, hotet. Det orättfärdiga lidandet som vi har så nära inpå oss, som Timothy Snyder påpekat, det sista europeiska imperiets kris har också synliggjort den Europeiska Unionens styrka. Faktum är att den långa fredstiden och samarbetet har skapat välfärd och lugn, som av diktaturer misstolkats som svaghet eller dekadens. Den ställning de mänskliga rättigheterna fick efter andra världskriget har lett till en positiv utveckling globalt. Men ingen utveckling är självskriven, det finns ingen automatik eller ödesbundenhet i historien. I dag finns yngre generationer som har vuxit upp i en mer global och individualistisk värld. Och de finns överallt. Världen är annorlunda nu än för några decennier sedan.

Snart en miljon människor har flytt Ukraina. Vad som kommer att ske i Ryssland är höljt i dunkel. Man anar att, trots propagandan, har ledningen och hela systemet hamnat allvarligt i otakt med omvärlden och också verkligheten i det egna landet. Som i alla länder finns det människor som inte orkar eller vill bry sig om annat än sin egen tillvaro, det finns säkert också de som gärna tror på propagandan, men det finns också många som vet bättre, en del mer färdiga till aktiv handling än andra. Ändå ligger nu till exempel hotet om uppbåd över många människor i Ryssland, liksom andra restriktioner och hot. Hur situationen kommer att utveckla sig är omöjligt att förutspå, men det är inte otänkbart att det också snart flyr många människor från Ryssland. 

Lyckligtvis har opinionen ställt sig empatiskt till flyktingströmmarna hittills. Den hjälp som organiserats vid gränserna mot Ukraina är enorm. Enskilda, myndigheter och organisationer hjälper med husrum, förnödenheter, juridiskt stöd, transporter och allt som behövs. Och det är inte lite. För oss gäller det att nu orka upprätthålla denna vilja och förmåga att hjälpa. Även om vi inte själva hamnar i krig är detta en prövning vi måste klara. Också om krisen håller på länge och oberoende vem det är som är tvungen att fly. Det får inte vara skillnad på varifrån man flyr, på modersmål, hudfärg eller något annat. Grundprincipen om de mänskliga rättigheterna gäller varje människa. Vi måste vidhålla det och leva upp till det. Annars ger vi efter och spelar fienden i händerna.